Minister Hyssälä vill enligt taloussanomat att studeranden ska föda fler barn. Lättare sagt än gjort!

Visst skulle det egentligen vara bra för alla parter om det skulle gå så. Förstföderskornas ålder skulle sjunka, den är oroväckande hög idag. Bra för hälsan och gör det möjligt att ha lite större familjer. Och fler barn per familj är ju som känt just det som skulle behövas idag i Finland.

I min familj gjorde vi just så. Vår äldsta dotter Malin föddes ca ett år före vi föräldrar blev färdiga. Och visst, inte var det gott om pengar då inte. Inte blev det direkt mycket bättre när vi blev färdiga heller, bostadslån och studielån såg nog till att hålla plånboken på svältkost.

Idag verkar situationen vara etter värre. Åtminstone i huvudstadsregionen går det inte att klara sig på studiestöd, man måste arbeta vid sidan om för att klara sig. Har du låga inkomster så blir inte moderskapspenningen mycket att hurra för den heller. Något att ändra på?

Det är egentligen hela det västerländska samhället som inte riktigt fungerar i dethär avseendet. När man är ung ochbiologiskt sett borde skaffa sig barn har man ont om pengar. Man kan inte bo i ett stort dyrt hus och klara av alla extrautgifter som barnen för med sig. Sen när man är ordentligt etablerad och har hög lön är det biologiskt för sent att skaffa många barn.

Hur man kunde ändra på den ekvationen är nog en 1000€-fråga. Ska man rå på beteendet med hjälp av stöd så räcker det nog inte med några småsummor.

Professor Airaksinen som också siteras har nog en god poäng. Det är inte bara pengar det är fråga om, utan en kulturell fråga. Idag vill man vara en tonåring ändi till 35-40 års ålder. Pappa, mamma, barn - lekar hör liksom inte riktigt till då… Och sen har vi ju den riktiga killern:

Problemet är det att i Finland har vi låga löner, höga skatter, dyra priser och lågt socialskydd. Den statliga lögnkampanjen att så inte är fallet lurar ingen, säger Airaksinen.

Amen säger jag också. Om nån kunde förklara för mig (och alla andra) hur det här egentligen kan vara möjligt så skulle jag vara glad.

För en tid sen ondgjorde jag mig i bibban över att man inte kan få en påminnelse per e-mail när böckernas lånetid håller på att gå ut. Den vänliga bibliotekarien viste berätta att det är på kommande.

Idag fick jag en påminnelse! Jusst vad en tämligen upptagen och kanske därför lite småråddig mänska behöver. Tackar mjukast.

Ett gott exempel på hur man med små medel kan förbättra servicen för alla.

1. Att skicka mejlet kostar ingenting (i motsats till påminnelsebreven). Systemuppdateringen har förstås gått på konsultkraft, så det lär ha kostat en “pretty penny”.
2. När jag får en påminnelse lämnar jag tillbaka böckerna (eller förnyar på nätet, efter behov), och slipper böterna. Jag vinner!
3. Böckerna blir inte liggande i onödan hemma i nåns hylla utan kommer snabbare tillbaka till biban - tillgängliga för andra lånare. Allmänheten vinner.
4. Mindre jobb med att skicka påminnelsebrev och kassera in småsummor i böter. Bibban vinner.

Ett typiskt fall av att all ainblandade vinner. WIN-WIN som det brukar heta

Alla har vi råkat ut för den klassiska frågan : Vad vill du bli när du blir stor? Läkare, lokförare, lärare, sjukskjöterska, eller kanske ishockeyspelare?
Det verkar som om den frågan skulle ha blivit föråldrad, och istället borde ersättas med: VEM vill du bli när du blir stor? Allt har med värderingar att göra. Vi vill alla göra saker som är viktiga -förbättra världen så att säga. Det gäller för barn och ungdomar lika väl som vuxna.

Det här verkar vara en av de centrala budskapen i en den senaste publikationen från projekt ROSE (the Relevance Of Science Education) :Science education and youth’s identity construction - two incompatible projects som jag snubblade över häromdagen. I undersökningen fann man en häpnadsväckande robust korrelation mellan landets utvecklingsnivå och intresset för en teknisk eller vetenskaplig karriär bland tonåringar. I lägre utvecklade länder är intresset stort, medan en hög levnadsstandard verkar leda till minskande intresse.

Förklaringen antas ha med tonåringarnas världsbild att göra. I lägre utvecklade länder verkar vetenskap och teknik vara en viktig del av svaret på frågan:Hur kan jag göra världen bättre? Om infrastrukuren i din hemstad uppvisar många brister kanske det är intressant att bli broingenjör.

Men i de rikä västländerna lever vi snarare i ett överflöd av teknik varför mera teknik inte verkar vara av nöden. Vetenskap och teknologi verkar inte vara svaren på de problem som dagens tonåringar oroar sig för: Omgivningen (växthuseffekten), demokrati, mänskors välmåga och självuppfyllande. Därför är de tex fortfarande mycket intresserade av läkaryrket. Alla olika sorters “skapande” yrken är mycket intressanta. Behöver jag säga Maslow?

Om man vill stimulera intresset för teknik och vetenskap måste man alltså göra dem intressanta och få dem att verka viktiga för samhället. Kanske ny teknik löser växthuseffekten?

Gunilla Hemming uppmanar i sin insändare i hbl 3.2 Helsingfors högstadielärare att tillgripa civil olydnad och ge övervitsord på avgångsbetygen för att trygga eleverna gymnasieplats i den egna staden. Jag hoppas att det är en provoceradne efekt och inte en allvarligt menad uppmaning. Bedömning på enahanda grunder är något som vi inte kan ge avkall på.

Varför är det ett problem att så många utsocknes elever vill gå i gymnasium i Helsingfors? Som i så många andra frågor handlar det också nu egentligen om pengar. Statsandelarna täcker inte de verkligan kostnaderna. Det är fritt för elever att ansöka om andra stadiets utbildning var som helst. Det kan alltså löna sig för kommunerna att hålla sig med en snålt tilltagen gymnasiekapacitet, en möjlighet som åtminstone i mitt tycke Vanda stad har utnyttjat sig av. För Esbos del har problemen vad jag förstår mer att göra med den snabba tillväxten - gymnasiekapaciteten har inte riktigt hunnit med. Nu har dock Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla kommit överens om att elevens hemkommun ska betala skillnaden mellan de verkliga kostnaderna och statsandelarna, ett arrangemang som beräknas kosta Vanda dryga 300.000€ per år. Jag antar och hoppas att utbud och efterfrågan så småningom kommer att balanseras.

Ett annat lustigt fenomen är vår benägenhet att titta mot centrum. Det är som om vi alla stod i koncentriska cirklar vända mot mittpunkten. Det är helt tänkbart för Vanda-elever att välja ett gymnasium i Helsingfors medan Helsingfors-elever drar sig in i det sista för att välja ett gymnasium i Vanda eller Sibbo. Bussar och tåg går ju trots allt lika ofta åt båda hållen. Vitsordsgränserna till både Helsinge och Sibbo gymnasium var betydligt lägre än de lägsta i Helsingfors. Snart ska Helsinge gymnasium utvidgas, och genom det klarar Vanda av sin "beskärda del" av de svenska gymnasie-eleverna, ca 50% av årskullen.

De gamla gymnasierna i Helsingfors har också ett mer inarbetat "brand". Trots det lockar tex. Lärkan i samma dags tidning med hjälp av en annons hugade högstadie-elever med föräldrar till info. Jag hoppas verkligen att vi kan undvika de reklamkrig man har fört på yrkeshögskolesidan redan länge. Å andra sidan - det är ju inte de enskillda gymnasiets problem om det är populärt …

Balansgången är svår, å ena sidan borda antagligen ett gymnasium läggas ner om alla utsocknes elever försvann, å andra sidan driver de upp vitsordsgränserna om de blir för många.

Att oberopa jämställdhetsargument och jämföra vitsordgränserna mellan finska och svenska gymnasier är ett tveeggat svärd. Finskspråkiga kan lika berättigat fråga varför en större andel av de svenskskpråkiga ska ha rätt till gymnasieplats?

Vi svensspråkiga älskar att debattera gymnasiefrågor.Med litet flexibiltet och gott samarbete kan vi nog lösa den knuten. Det som det talas konstigt lite om är den svenska yrkesytbildningen, trots att jag har på känn att bristen på platser inom huvudstadsregionen där är större än inom gymnasierna.

Så i Sverige enligt Computer Sveden. I Finland tackar statsministern och tar emot när Bill Gates idkar “välgörenhet”. Ett paket tjänster för skolbruk, kompletterat med lite smicker om hur högtutvecklat Finland är  inom IT  - det biter alltid  på  våra politiker. Alla har förstår inte varit lika glada (läs COSS kommentar). McSoft har en tendens att  göra system som kräver att de används via deras operativsystem och nätbrowser - ofta dessutom så ogenomskinligt att det blir problem när nästa version ska tas  i bruk. Med hjälp av denna “trojanska häst” binder man alltså skolvärlden till McSoft - världen.

Det hör inte till god sed att “skåda giviger häst i munnen”, men i dethär fallet kanske det skulle löna sig. Utvecklingen är våldsamt snabbt just nu inom it-lösningar för skolbruk. Det är inte skäl att binda sig till (i praktiken) en enda leverantör.

Rubba inte mina cirklar lär Arkimedes ha sagt åt en romersk soldat när romarna intog hans hemstad Syrakusa … varpå den uppretade soldaten slog ihjäl karn. Jag undrar om vi finlandssvenskar inte lider lite av samma problem som han. Vi vill gärna sitta och rita våra egna figurer i sanden utan att nån kommer och stör oss. Samtidigt rasar fullt krig runtomkring.

Den känslan infann sig igen när jag läste höbläns ledare om den finlandssvenska högskoleutredningen. Vi vill helst inte göra något alls. Problemet är att det kanske inte är en av alternativen - att inte göra något. Därför är det bra att komma med “mindre dåliga” förslag själv innan nån högre makt kommer och slår sönder hela sandlådan.

Nu kanske jag svär lite i kyrkan, men lite liknande slutsatser kan man dra i Sibbofrågan. Visst, beslutet var fel, justitiemord osv.
Samtidigt kan man undra hur mycket mera boende det borde ha planerats invid Helsingforsgränsen för att områdeskraven skulle ha varit omotiverade? Dubbelt upp?

Det gäller alltså att ha så mycket spelöga att man kan se när det inte kommer att vara möjligt att hålla kvar det “idealiska” nuläget och istället komma med egna goda planer.

Huvudstadsregionens beslutsfattande är en annan liknande fråga. Nu håller Granis hälsovård på att ramla i Esbos famn. Överkommunalt beslutsfattande kommer att ske vare sig vi vill eller inte. Därför har jag talat för en tvåstegsmodell med direkt folkvalda fullmäktige på både lokalnivå och metropolnivå. Det är demokratiskt och genomskinligt i motsats till en system med en mängd olika samkommuner där det i värsta fall inte finns någon svensk representation alls - så går det ju lätt om man har bara 2-3 representanter per stad. Makten KOMMER att rinna ur de nuvarande strukturerna. Vi kan kanske välja vilka de nya är, men inte stoppa förändringen. I ett sådant läge är igelkottsförsvar inte den rätta lösningen.

Idag har OECD publicerat resultaten för PISA 2006. Och visst är det så man baxnar. Vad i friden är det egentligen vi gör så exeptionellt bra här i Finland? Gärna skulle man ju vilja veta det, annars finns ju risken att man klåpar bort det goda i misstag. För att ytterligare illustrera att det inte är extra stora resurser i undervisningen som ligger bakom har jag ritat en graf över resultaten inom naturvetenskaperna och det kumulativa resurserna som använts per elev:
 

 

Till synes lönar det sig inte att satsa mer än 70k$ per elev….

Nån statistisk analys är det inte men i mina ögon ser det ut som om Finland skulle ligga för långt  ovanför medeltalet för att det skulle vara ett sammanträffande. Ett faktor är att administrationen ofta sväller ut när skolväsendet får "för mycket" pengar.

…har läckt ut och citerats och diskuterats flitigt. Finland lär igen befinna sig i topp både i naturvetenskaperna och i matematik. Många har skyndat att kommentera att dessa resultat inte ger någon helhetsbild av hur bra eller dålig skolan är.

Det är sant, men när en gång något mätes som kan uttryckas i objektiva termer är det bättre att ligga på toppen än på botten.

Svårare är det att sätta fingret på vilken eller vilka de avgörande faktorerna för framgången är. Jag skrev tidigare om en undersökning av Sitra som konstatera att rent kunskapsmässigt ger större skolor och stora klasser BÄTTRE resultat än små enheter. Stora resurser ligger alltså inte bakom, något som också konstaters i OECD:s "Education at a glance". Finland uppnår goda resultat trots ganska medelmåttiga satsningar. Har kommunernas penganöd varit utbildningens räddning? Men många land tampas med dålig ekonomi utan att utbildningen skördar lagrar, så den absurda tanken får väl kastas på soptippen direkt.

En faktor är säker vår goda lärarutbildning. En bekant kommenterade igår hur förvånad hon blev av lärarnas dåliga allmänbildning när hennes barn gick i skola i Schweiz. 

Det är knappast mängden arbete som eleverna sätter in som är avgörande heller - i många länder drillas eleverna betydligt hårdare.

Kanske vårt system med en stor andel elever som diagnosticerats med olika graders inlärningssvårigheter som leder till specialbehandling av nåt slag är ganska lyckat ändå? Det hör ju till liturgin för skolpolitiker och tjänstemän att berama sig över hur andelen "bokstavsbarn" bara ökar med ökade kostnader som följd. Kanske vi klarar av att ta hand om dessa eftersläntrare UTAN att dra ned på hela klassens nivå är en del av "hemligheten"? För tidigare har det ju varit så att vi klarat oss i PISA just pga avsaknaden av riktigt dåliga resultat.

Till slut en deprimerande tanke: Jag har ofta slagits av hur dåligt folk i allmänhet känner till grundläggande begrepp i naturvetenskaperna - för att nu inte tala om statistik eller matematik. Och detta i landet med världen bästa utbildningssystem i just dessa ämnen! Det bådar inte gott för mänskligheten.

En lång rad språkflaggor kassaflickans bröst: Finska,engelska,franska, spanska. Ingen svenska. Ett typiskt finskt namn. Påstår hon faktiskt att hon kan alla dessa språk bättre än svenska trots alla år av svenskaundervisning i skolan?

Själv misstänker jag snarare attitydproblem. Finlandssvenskarna kan ju alla ändå perfekt finska, så varför ska jag göra mig löjlig? "Yhdeksänkymentäkuusi ja viisikymmentä senttiä". "Tack" svarar jag när jag får kreditkortet tillbaka och känner hur hornen växer i pannan.

Tatjana i grannkassan, med rysk och finsk flagga går trygg för mej. Men Tiina Suomalainen utan svensk flagga på bröstet får lov att tåla en svenskterrorist. 

Nå nu har det kommit till Finland också - skolskjutningarna. Det var den första tanken som gick genom huvudet när nyheterna började spridas om dådet i Tusby. En stor tragedi som jag hade hoppats att vi inte skulle behöva uppleva. Men antagligen var det bara en tidsfråga. Först i USA sen närmare i Tyskland. Det finns alltid störda mänskor som tar exempel av andra.

På jobbet ligger en tung stämning över arbetskamraterna, en del bor i Tusby. Det kunde lika gärna varit skolan mina barn går i tänker säkert flera.

Samhällsmaskineriet har sparkat igång - församlingen ger krishjälp. Också Vanda stads skolväsen skickar redan ut material om hur informerandet bör ske i skolorna.

Kanske jag är förstörd av politiken, men ganska snart börjar jag fundera på nästa skede - beskyllningarna. Vems fel är dethär? Vad har regeringen gjort för att förhindra sånt skolvåld. Och svaret blir naturligtvis - nästan ingenting.

Vad händer sen? Ministrar besöker Tusby och ser lämpligt beklämda ut. För att det ska se ut som om man gjorde något tillsätts en arbetsgrupp för att utreda skolsäkerheten. De värsta skrikhalsarna börjar kräva väktare och metalldetektorer. Det har vi sett i USA, men vad har det hjälpt?

Jag hoppas att vi kan vara lika pragmatiska som vanligt här i Finland så vi kan se att dethär  är en isolerad händelse. En stor tragedi, men inget man ska vända upp-och-ner på hela skolväsendet för.

Det är väl lönlöst att påpeka att det är publiciteten som föder dethär fallen. Det är media som har större makt än politiken här. Vår egen "sturmgeist 89" hade tydligt tagit intryck av skjutningen i Columbine i USA. Så tona ner löpen lite är ni snälla … berätta om dådet idag men låt sedan de drabbade sörja ifred. Men det är väl för mycket begärt.