Tack för förtroendet!
Enligt valresultaten på TEK:s hemsida har jag blivit invald i Teknikens Akademikerförbunds fullmäktige som andra av fyra i TFIF:s valkrets med 96 röster. Jag tackar för förtroendet! Det är en ganska stor (och varm) känsla man får av att 96 svenskskpråkiga DI:n anser att jag är bäst skickad att bevaka deras intressen.
Som ny i dessa kretsar måste jag erkänna att mina kunskaper i fullmäktiges arbete är ganska skrala. Jag kan lova bara att ta uppdraget på allvar och att använda mig av den erfarenhet som 24 år i branschen har gett mig.
När jag berättade om resultatet på jobbet fick jag förutom de sedvanliga gratulationerna också frågan:"Vad är det för konstig sjukdom som driver dig och vissa andra mänskor att ställa upp på alla möjliga förtroendeuppdrag?" Dags att ta sig en funderare och rota lite i de dammigare skrymslena av hjärnkontoret. Varför håller jag egentligen på med alla dessa aktiviteter som äter upp all fritid?
Den främsta bevekelsegrunden är nog någon sorts samhällsansvar. Jag har fått mycket av samhället, det är dags att ge tillbaka litet också.Det är kryddat med en nypa ilska över den inställning som ganska många har idag: Visst måste ju nån fatta besluten och bevaka våra intressen, bara det är NÅN ANNAN som gör det. Ändå har de mage att gorma om ersättningarna som förtroendevalda får, som idag i Vantaan Sanomat där en insändarskribent ondgör sig över den 900% "löneförhöjning" som bland andra stadsstyrelseordföranden i Vanda ska få. Varsågod bara att försöka få den posten, och räkna ut vad timlönen blir om det känns så lockande. Lite respekt tack. Det är så att den lilla röda djäveln
på högra axeln lyckas driva bort ängeln
som sitter på vänstra axeln - ni vet , sådär som i Kalle Anka.
En annan bakgrundsfaktor är utan tvivel att jag har mer tid till mitt förfogande nu när barnen är stora och inte behöver markservice på samma sätt. Allraminsta bebisen (Annika) fyller snart 17 =8^O
Så kanske jag har en lämplig läggning. Saker framskrider vanligen i sakta mak på såna här förtroendeposter. Kankse det tar 4 år eller mera innan man kommer till skott. Alla är inte utrustade med tillräckligt lång stubin för sånt. Jag har sett både en och annan som ivrigt tagit sig an ett uppdrag för att förbannad sluta efter 1/2 år och en panna som stångats blodig.
Men framför allt - visst är det en fin känsla när något man jobbat länge för äntligen förverkligas.
Så visst, diagnosen är nog entydig, ett hopplöst fall! Kanske det går om med lite litium. Om inte finns det ju alltid det madrasserade rummet




