Minister Hyssälä vill enligt taloussanomat att studeranden ska föda fler barn. Lättare sagt än gjort!

Visst skulle det egentligen vara bra för alla parter om det skulle gå så. Förstföderskornas ålder skulle sjunka, den är oroväckande hög idag. Bra för hälsan och gör det möjligt att ha lite större familjer. Och fler barn per familj är ju som känt just det som skulle behövas idag i Finland.

I min familj gjorde vi just så. Vår äldsta dotter Malin föddes ca ett år före vi föräldrar blev färdiga. Och visst, inte var det gott om pengar då inte. Inte blev det direkt mycket bättre när vi blev färdiga heller, bostadslån och studielån såg nog till att hålla plånboken på svältkost.

Idag verkar situationen vara etter värre. Åtminstone i huvudstadsregionen går det inte att klara sig på studiestöd, man måste arbeta vid sidan om för att klara sig. Har du låga inkomster så blir inte moderskapspenningen mycket att hurra för den heller. Något att ändra på?

Det är egentligen hela det västerländska samhället som inte riktigt fungerar i dethär avseendet. När man är ung ochbiologiskt sett borde skaffa sig barn har man ont om pengar. Man kan inte bo i ett stort dyrt hus och klara av alla extrautgifter som barnen för med sig. Sen när man är ordentligt etablerad och har hög lön är det biologiskt för sent att skaffa många barn.

Hur man kunde ändra på den ekvationen är nog en 1000€-fråga. Ska man rå på beteendet med hjälp av stöd så räcker det nog inte med några småsummor.

Professor Airaksinen som också siteras har nog en god poäng. Det är inte bara pengar det är fråga om, utan en kulturell fråga. Idag vill man vara en tonåring ändi till 35-40 års ålder. Pappa, mamma, barn - lekar hör liksom inte riktigt till då… Och sen har vi ju den riktiga killern:

Problemet är det att i Finland har vi låga löner, höga skatter, dyra priser och lågt socialskydd. Den statliga lögnkampanjen att så inte är fallet lurar ingen, säger Airaksinen.

Amen säger jag också. Om nån kunde förklara för mig (och alla andra) hur det här egentligen kan vara möjligt så skulle jag vara glad.

Veckoslutet gick i marknadens tecken. Vanda SFP hade nämligen tält på Myrbacka lantmarknad. Jag tycker att de här "jippona" egentligen hör till det roligare man kan göra inom politiken såhär på "gräsrotsnivå". Folk är glada och kommer fram och pratar. En hel del är gamla bekanta som vinkar och säger morjens. Denhär gången var ju dessutom vädret härligt och det kryllade av folk.

Men det märks också att det nu är något extra på gång … folk kommer fram och frågar hur det är med valet i höst … hörde att det inte blir något valförbund … nu kan vi visst ha många kandidater. Det mest positiva feedbacken var nog ändå de personer som frågade om det kan få ställa upp själva i valet! Oerhört! Vanligtvis har man ju fått leta med ljus och lykta efter kandidater. Men på något sätt lockar det mera nu - alla röster går SFP till godo. Alla får köra sitt eget race utan att snegla för mycket på de andra kandidaterna, man behöver inte fundera så mycket på starka kandidater och valmatematik. Allt valarbete är oss själva till godo.

Nya medlemmar har kandidatvärvingen också fört med sig. Jag har på känn att vi kommer att göra ett bra val i höst, bättre än många tror. Nu är det bara vårt eget arbete det är fast på. VI GÖR DET!

Hbl har förtjänstfullt fortsatt sin artikelserie om närdemokratin i storstäder (hbl 29.05). Jag tror att för att stadsdelsfullmäktige ska fungera bör de ha verklig makt, alltså också i budjetfrågor. Dessutom bör de vara direkt valda av invånarna. Så är inte fallet i Stockholm enligt hbl. Däremot tror jag inte på tesen att partierna inte får blanda sig i lokalstyrelsen. Vad hindrar partierna från att ställa upp lokalkandidater på samma sätt som i kommunalvalet?

Lämpliga frågor för närfullmäktige är sådana som engagerar folk också idag. Hur ser detaljplanen ut? Var finns grundskolorna och dagisarna? De ska vara nära. Beslut om dem borde också fattas nära mänskorna - i närfullmäktige. Andra frågor hör naturligt hemma på en högre nivå: Regionplaneringen, trafikplaneringen, gymnasier och yrkeskolor.

Samtidigt kan de politiska partierna få tillbaka den legitimitet de förlorat bland medborgarna. Närfullmäktige blir en naturlig inkörsport till politiken för mänskor som vill engagera sig i sin miljö.

Närdemokratin är egentligen sönder idag i de stora städerna. Invånarna upplever att de inte kan påverka stadens beslutsfattande och att politikerna är svåra att nå. Samtidigt är det svårt att rekrytera nya kommunalpolitiker eftersom arbetsbördan i en storstad är oöverkomlig för en normalt arbetande mänska. Politikerna dras dessutom med en dålig image. För att göra ekvationen möjlig för hugade kommunalpolitiker finns två olika lösningar. Antingen att göra om det till ett riktigt avlönat jobb, eller spjälka upp det på flere nivåer. Vilket tror du är populärare? Anklagelserna om att politikerna skor sig på sitt förtroendeuppdrag haglar redan idag när man höjer arvodena med stora procentsatser - vilket inte hindrar att inget blir kvar efter alla skatter och avdrag.

Metropolsammanslagningen som många synliga politiker driver är ett elitistiskt projekt. Lyckas det blir avståndet till invånarna ännu längre än förut. De centrala politikerna kan sedan i lugn och ro bestämma om metropolens angelägenheter utan att vanligt folk kan störa dem. Så ska det inte vara! Beslutsfattandet blir krångligare med flere instanser inblandade. Men det behövs. Kommunalpolitiken ska ha lite "skit mellan tårna". Det ska handla om mögel i närskolan och hur höga hus man får bygga i grannkvarteret. Då hör det till att det kan bli lite obekvämt för beslutsfattarna. De måste engagera sig personligen.

Det finns alltså två olika synvinklar på vad som felas i huvudstadsregionens politiska system. Den ena är att belsutsfattande i saker som berör hela regionen haltar. Den andra är att politiken har tappat kontakten med folket och därigenom sin legitimitet. Jag anser att det andra problemet är betydligt värre och dessutom riskerar förvärras ytterligare när man försöker åtgärda det första. Problemet med närdemokratin bör lösas först. Sen kan vi återkomma till metropolnivån!

 

Holy smoke! SFP:s Nylands krets har utsett kommunorganisationen i Vanda till årets lokalavdelning! Väl arrangerad partidag 2007 var en faktor som nämndes. Ni har ju alltid så roligt var det en delegat som sa. Kanske det ligger något i det

Hur som helst är det just sånt hänt som behövs inför höstens kommunalval. De som har roligast vinner … och det är ju som sagt vi.

Många har redan hunnit kritisera det nya “Lex Nokia”-lagförslaget som ger arbetsgivaren rätt att se en del data rörande arbetstagarnas e-mail. Den teoretiska nyttan av lagen är obefintlig. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det inte är en god idé att skicka känsligt material till konkurrenten via företagets e-mail - inte efter denhär publiciteten. Dessutom finns det gott om andra alternativ, tex. minnesstickor eller att använda ett gmail-konto över webbläsaren.

Den riktiga nyttan för företagen är nog snarast att arbtestagarna inte mera vågar skicka privata e-mail på arbetstid för att “storebror ser det”

Den mest fåniga är nog ändå sättet som minister Suvi Linden använder för att försvara lagförslaget (enligt HS). Enligt ministern måste lagförslaget ses som en helhet. Enskildda punkter kan skillt för sig verka dåliga.

Hej halå, helheten är bra fast delarna inte tål dagsljus?

Det är i själva verket fråga om trick #1 ur politikerns handbok :”Det här är ett paket”. Det passar utmärkt om man inte förstår vad man håller på med eller absolut inte vill öppna beredningen igen.

Också du min Brutus…. idag skriver Eeva-Stiina Pesonen i Kauppalehti en kolumn som stöder Matti Vuorias förslag om en statlig placeringsfond.

Jag är kanske inte precis Caesariin, än mindre Mr. Market som kolumnisten hänvisar till, men känslan av att ha blivit förrådd är lika stor. Tänka sig att landets främsta ekonomiska tidning kan sjunka så djupt…

Problemet som Matti Vuoria vill åt är att det inhemska aktieägandet har blivit allt mindre. Staten bör enligt honom alltså rycka ut och korrigera problemet genom att grunda en investeringsfond som främst ska investera i inhemska aktier. Bakom resonemanget ligger några antaganden som jag tycker borde sägas rakt ut:

1. En utländsk ägare är på något sätt sämre än en inhemsk. Jag betvivlar det - jag vill minnas att jag sett statistik som tyder på att firmor som utlänningarna “kapat” i genomsnitt skulle anställa mer folk än sina inhemska motparter .
2. Om staten skulle investera mer i aktier skulle det löna sig att satsa främst på inhemska aktier. Jag betvivlar åter. Tvärtom säger min logik att man borde investera främst i utlandet för att dels diversifiera investeringarna och dels för att minska kopplingen till den finska ekonomin. Om man investerar bara i Finland garanterar man att avkastningen sjunker samtidigt som skatteintäkterna minskar.
3. Investeringar i finska aktier genom en investeringsfond skulle vara mindre problematiska för politiker är direkt aktieägande. Jag betvivlar en tredje gång. Medierna skulle gorma på precis lika mycket när nästa “Kemijärvifall” blir aktuellt.

Tredje gången gilt säger man, gäller det också tvivlare?. Man kunde kanske fråga varför Matti Vuoria tycker att ökat statligt ägande skulle vara en god idé? Vill han lätta på allas vår skattebörda genom att placera statens pengar med högre avkastning? Jag tror att han snare längtar tillbaka till tiden då staten och några andra starka inhemska institutioner tillsammans hade en betryggande “corner” i de flesta finska börsbolagen. Då behövde man inte vara rädd för att Björgolfson eller andra utländska “rövarbaroner” skulle komma hit och rådda i våra trygga kabinett.

Aktieplaceringar i sig kan nog vara förnuftiga. Det som man då måste komma ihåg är att diversifiera placeringarna så vitt som möjligt, också geografiskt. Som Norges finasminister Halvorsen sa i tiden om “oljefondens” placeringar:

To put it simply, the net is cast as widely as possible. We are not interested in risky stocks with short-time gains. This fund is for our children, and for our children’s children, and therefore it is important that we have as low a risk as possible. We do this by investing comparatively small sums in a broad array of companies. This way we can follow the larger tendencies in the stock market.

Demarna har kommit med ett nytt utspel. Det vällovliga syftet är att öka sysselsättningen. Men en del av de rekommenderade medicinerna kan rentav få patienten i graven. Jag talar om förslaget att höja på arbetslöshetsförsäkringsavgiften för såna företag som säger upp "mer än branchgenomsnittet". Det finns flere orsaker varför jag ser att det kommer att gå snett om en sån uppsägningsbot införs:

1. Tröskeln att anställa folk blir ännu högre. Är det nu riktigt säkert att efterfrågan på våra produkter har stigit?
2. En större andel hyrarbetskraft. Varför ta risker att råka ut för "böter"?
3. De verkliga "bovarna" - internationella storföretag kanske tar med uppsägningskostnaderna i beräkningarna när de analyserar vilken fabrik som ska läggas ner. Men om hela verksamheten i Finland upphör blir det ju inga "böter" eftersom de skulle tas ut på kvarvarande personals löner. Kanske men tom. funderar på att lägga ner verksaheten totalt i Finland som en följd av böterna.

Det gäller att fundera på konsekvenserna innan man inför system som ska straffa "skurkföretag". Kanske den Danska modellen med lågt uppsägningströskel och höga arbetslösningsersättning kombinerad med morötter att snabbt hitta ett nytt jobb är bättre?

På något sätt har jag på känn att alla förnuftiga företag kommer att hålla i sin personal med näbbar och klor inom en snar framtid - sådan är befolkningsutvecklingen. I gåriga Kauppalehti belystes fenomenet. ISS säger sig gärna anställa upp till 10000 nya mänskor inom de närmaste åren - om de hittar så många. Idag är dörren för ny personal öppen hela tiden. Med en sån nyhet kommer man i tidingen en gång. Kemijärvifarbiken ältas däremot månad efter månad trots att det gäller en i jämförelse obefintlig mängd arbetsplatser. Men katastrofrubriker säljer ju som känt bra…

Vanda undervisningsnämnd hade möte idag. Ett av de mer intressanta punkterna var avtalet om samanvändning av dagvårdstjänster (eller något dylikt - egen översättning). Det innebär att förldrarna fom. augusti kan välja fritt mellan de daghem som finns inom området -också på andra sidan stadsgränsen. Tre områden finns med - två för finska och ett för svenska dagis. Det (mindre) lustiga är att Vanda inte deltar i det svenska området. Det finns inget kommunalt svenskt daghem inom området som synbarligen annars kulle ha sammanfallit med det finska området (sydvästra Vanda/nordvästra Hesa/östra Esbo).
Till saken hör att det nog finns ett Fyndet-daghem i området, men det är ju inte kommunalt. Ännu konstigare blir det hela eftersom Helsingfors rev upp förhandlingsresultatet i sista stund för att få med ett köptjänstdagis i östra Hesa.
Jag anar ugglor i mossen - antingen var inte rätt man på rätt plats för att bevaka vanda-svenskarnas intressen eller så har nån passat på att lägga krokben.
Hur som helst illustrerar det här igen hur det går med beslutsfattandet i metropolområdet. En samarbets/ledningsgrupp har förhandlat fram en överenskommelse. När ärendet sen går till formellt beslut i respektive stad ska det nog vara ganska grava fel för att man ska riva upp överenskommelsen. Bättre förvaltningssystem behövs!
Nå, det ska bli helt fritt fram att välja dagis 2012. Innan det kan ske måste en hel del system jämkas ihop i städerna - inget litet jobb minsann. Men för invånarna har den gränslösa “service-metropolen” tagit ett litet tuppfjät framåt igen. Bakom kulisserna sker det en hel del - det är bara få som kan se det.

Osallistuin tänään Vantaan opetuslautakunnan kokoukseen. Kuulunhan tähän paljon parjattuun oman hiekkalaatikon vartijoiden kastiin, jonka päätehtävä on joidenkin mukaan kampittaa koko maan kilpailukyky oman egoni pönkittämiseksi. Puolustuksekseni voin todeta että oma hiekkalaatikon nurkkaukseni on niin mitätön että minun puolestani siinä saa muutkin leikkiä. Pääasia että siellä leivotaan hyviä kakkuja….

No asiaan: Ehkä mielenkiintoisin päätös koski päivähoitopalvelujen yhteiskäyttöä kolmella rajatulla alueella. Suomeksi tämä tarkoittaa että vanhemmat näillä alueilla voivat valita päiväkodin toisen kaupungin alueelta elokuun alusta alkaen:

Yhteiskäyttöalueiksi esitetään kahta suomen- ja yhtä ruotsinkielistä maantieteellistä kuntarajat ylittävää yhteiskäyttöaluetta. Yhteiskäyttöalueeseen A kuuluvat Espoosta osa Kanta-Leppävaaran tilastoalueesta ja Laaksolahden tilastoalue, Helsingistä Pitäjänmäen peruspiiri sekä Vantaalta Hämeenkylän, Linnaisen, Hämevaaran ja Vapaalan kaupunginosat.

Yhteiskäyttöalueeseen B kuuluvat Helsingistä osa Mellunkylän peruspiiristä sekä Vantaalta Vaaralan, Rajakylän ja Länsimäen kaupunginosat.

Yhteiskäyttöalueen C muodostaa ruotsinkielinen kunnallinen päivähoito. Alueeseen kuuluu Espoosta osa Kanta-Leppävaaran tilastoalueesta ja Laaksolahden tilastoalue sekä Helsingistä Pitäjänmäen peruspiiri. Vantaan kunnallista ruotsinkielistä päivähoitoa ei esitetä kuuluvaksi toiseen vaiheeseen, koska esitetyllä kuntarajat ylittävällä alueella ei Vantaalla ole ruotsinkielistä kunnallista päivähoitopalvelua.

Kuullostaa ehkä hyvinkin pieneltä kukonaskeleelta. Mutta tällaista se on kunnallispolitiikassa. Pienikin asia kestää monta vuotta. Ja tämä ei ole pieni asia. Järjestelmät kun ovat eri kaupungeissa kovin erilaisia. Yhteensovittamisessa on melkoinen työ. Ja tätä työtä ei kaupunkien yhdistäminen mitenkään edistäisi.
No, vuonna 2012 on tarkoitus että päiväkodin valinta on täysin vapaata metropolialueella. Tämä ei tietenkään kovin paljon lämmitä palveluja nyt tarvitsevia, mutta parempi myöhään….
Yhteistyö kaupunkien välillä etenee, ja kulissien takana tapahtuu enemmän kuin monet kuntalaiset tietävätkään.

Sunnuntain höblässä oli mielenkiintoine artsu (på svenska). Siinä kaupunkitutkijat ruotivat metropoliyhdistymistä. Ongelma pitäisi ratkaista alhaalta päin. Ensin ratkaistaan kuinka lähidemokratia hoidetaan suurkaupungissa, sitten selvitetään muut asiat.

Heillä on vinha perä. Jo nykyiset suurkaupungit ovat liian isoja nykyiselle hallintotavalle. Tuktimusten mukaan kaupunkilaiset pitävät päättäjiä etäisinä ja mahdollisuuksiaan vaikuttaa lähiseutunsa päätöksentekoon pineinä. Päättäjät asuvat eräänlaisessa norsunluutornissa - etäisinä ja viisaina, mutta hankalaisti lähestyttävinä. Toisin on pienessä kunnassa, joka kauketi on lainsäätäjillä ollut päällimmäisenä mielessä kunnan prototyyppinä.

Suora kaupunkien yhdistäminen nykymallin mukaisesti veisi päätäjät vain entistä korkeampaan norsunluutorniin. Koska kiire tuntuu ministereillä Vapaavuori, Kiviniemi ja Brax olevan kova uskon että tämä “perinteinen” malli on heidän haaveissaan. Tämä jo sen takia että se on ainoa nopeassa aikataulussa toteuttamiskelpoinen malli. Muut versiot vaativat uutta lainsäädäntöä.

Koska nyt tuntuu olevan kire selvittää jotakin, voisi tehdä vertailevan tutkimuksen miten muissa metropoleissa - joihin meillä niin hanakasti viitataan - on lähidemokratia toteutettu. Kun sitten on löydetty “best practice” joka yhdistää kansalaisten mielestä hyvin toimivan lähidemokratian toimivaan metropolitason hallintoon voimme edetä lainsäädäntövaiheeseen. Uutta mallia voidaan sitten käyttää kokeiluluonteisesti pari vuotta sitä eniten kaipaavassa kaupungissa - Helsingissä.

Tämän jälkeen on oikea aika miettiä kaupunkien yhdistymistä ja kansanäänestyksiä.

Nyt käynnistymässä oleva vaihe lisääntyvällä yhteistyöllä kaupunkien välillä ei suinkaan ole turhaa ajan haaskausta. Saamme paljon uutta tietoa siitä miten kaupunkilaiset käyttäytyvät, kun heille annetaan mahdollisuus vapaammin valita missä he palvelunsa haluavat.

Hitaasti hyvä tulee. Tämä kannattaa pitää mielessä kaikesta metropolikohkaamisesta huolimatta.