Jussi-Pekka Alanen har kommit med en ny metropol- pamflett. Det är en diger lunta som innehåller en hel del bakgrund och tankar om regionens utveckling.
Huvudtesten verkar vara att det måste finnas ett sätt att fatta beslut på en överkommunal nivå om ärenden som hör hemma där. Alanen verkar luta åt att ett dirket folkvalt fullmäktige för regionen. Alanen säge rinte direkt om han anser att denna nivå borde ha beskattningrätt som i Sverige, men nära till hands ligger det. Om det är viktigt med en enhetlig infrastruktur och allmmän kommunikation (för att bara nämna två exempel) varför bärs då inte de skattemedel som behövs för dessa ändamål upp på regionnivå?

En sats som falle rmig speciellt i smaken hittas på sid 126, ungefär såhär: “Ärenden som rör region-nivån, den kommunala nivån och närnivån är demokratins tre-enighet. Alla dessa nivåer måste tas i beaktande och stödas, men beslutsfattanden får inte vara överlappande”.

Ja. Demokrati och genomskinlighet i beslutsfattandet på alla dessa nivåer är vad som behövs. Det behövs en vilja att lösa den knuten. Jag vidhåller fortfarande min åsikt att en direkt kommunsammaslagning enligt nuvarande kommunalllag är det sämsta alternativet.

Alanen är pessimistisk vad gäller frivilligt samarbete eller samgång: Esbo kommer inte att gå med om inte staten tar till hårdhanskarna.

Det värms alltså upp för statliga åtgärder om inte en tillfredsställande lösning utkristalöliserar sig i de kommunala utredningarna.

Vandapolitikerna har talat ihop sig om ett avtal - eller borde man kalla det fördrag - för att stabilisera stans ekonomi. Mycket utrymme i diskussinen får skattehöjningarna: En höjning av kommunalaskatten till 19% och en höjning av den allmänna fastighetsskatten med 0.1% till 1%. Det är att ta den lätta vägen säger kritikerna - som att ordinera steroider åt idrottare. Visst har de rätt på sitt sätt.
Den “smala vägen” går i hårnålskurvor uppför en brant bergvägg. Uppe på toppen väntar en effektivt fungerande kommun med lätt balansräkning. Vi i Vanda har börjat på den vägen redan för flere år sedan och vet att det går längsamt framåt. Håller man för hög fart och missan kurvan är avgrunden djup.
Vanda-avtalet innehåller många strukturella refomer som leder år rätt håll - bolagisering av fastighetsskötsel och städverksamheter mm. Utförsäljning av udda bostäder och kontorsfastigheter i stadens ägo. Totalt ska utrymmena minska med 40 000 m². Det kanske inte finns många direkt tomma fastigheter, däremot finns det säkert många funktioner med rätt gott om utrymme till förfogande. På privata sektorn har man ju minskat på ytan/anställd redan länge. Själv har jag flyttat till nya utrymmen att antal gånger sedan medlet av 80-talet. Varje gång till mindre utrymmen. Förr hade jag hyllmetervis med mappar. Så småningom har jag konstaterat att jag egentligen aldrig använder materialet. Efter varje flytt har mängden minskat. Nu klarar jag ett flytta med två flyttlådor (2 gånger i år!). Trots denna “kompression” småler killarna från Tokyo-kontoret åt våra utrymmen: I ditt rum (jag har faktiskt fortfarande att eget rum) skulle vi jobba minst 3…. Allt är relativt.
Trots skattehöjningarna får staden ta 140 miljoner € nya lån 2010. Resultatet beräknas bli -50M€. Utan höjningarna skulle vi se nästan 30M€ större siffror. Staden löser alltså inte sina problem med värkmedicinen skattehöjning. Den lindrar bara efekterna av recessionen så att staden bibehåller sin verksamhetsförmåga. Speciellt illa smakar på sitt sätt höjningen av fastighetsskatten, den är ju osocial emedan den inte beaktar fastighetsägerens inkomster. Den allmänna fastighetsskatten slår mot dem som har stora tomter med mycket byggnadsrätt. Arkletypen är folkpensionären i frontamannahuset på 10000m² tomt. Kanske begaren rinner över för nån av dessa?
Å andra sidan vet vi att vi internationellt sett tar ut lite fastighetsskatter, något som OECD påtalat. Fiskalt sett är fastighetsskatten i god skatt: Den avkastar oberoende av konjunktur och fastigheter kan inte flytta till grannkommunen på jakt efter lägre skatt. Den ger int eupphov till flitfällor och belastar inte arbete eller förhindrar investeringar.
I slutet av avtalsperioden (2013) kommer satden att ha en lånebörda på ca 900M€ (4500€/invånare). Utöver detta kommer 150M€ som gäller investeringar i ringbanan och infrastruktur i Marja-området. Det är egentligen dessa investeringar som spränger budjeten totalt. Å andra sidan är de absolut nödvändiga för stadens utveckling.
Totalt sett är överenskommelsen inte ett trevligt papper, men anatagligenen av de mindre dåliga lönsingarna på de akuta ekonomiska problemen.

Debatten har gått het om fastighetsskattens vara eller icke vara har gått het efter statsrådets ebslut att rucka på gränserna för den kommunala fastighetsskatten. För kommunen är fastighetsskatten en bra skatt, en fastighet flyttar inte ut. Fastighetsskatten skapar inte heller flitfällor genom att göra det ofördelaktigt att ta emot ett arbete.

Som nackdel har nämnts att skattetypen är osocial eftersom den inte beaktar inkomsterna. Sant - åtminstone delvis. Nog torde välsituerade personer oftare bo på värdefullare fastigheter? Undantag finns förstås - fattiga pesnionärer som sitter med ett gammaöt hus på en värdefull tomt med riktigt mycket byggnadsrätt.

Hur ligger vi då till internationellt? OECD:s skattedatabas tar upp den totala egendomsskatten i % av BNP i olika länder. Senaste siffror är från 2006. Om inte minnet sviker mig hade Finland då ännu en egendomsskatt som tog vid vid cirka 1M€:

 

Som ni ser ligger Finland mycket lågt i tabellen i denna skatteform. Vi kunde fördubbla egensdomskatterna innan vi kom upp till EU15-genomsnitt. Utrymme för höjning skulle alltså finnas utan att vi förlorar i internationell konkurensskraft. Många av de länder vi i dagligt tal anser vara lågskatteländer - USA, UK mfl - har betydligt högre skatter på egendom.

Beskatta då de riktigt rikas finasniella egendom istället för boende säger säkert någon. Här finns två problem. För det första finns det rätt få sådana "riktigt rika" mänskor. Ska man få in några pengar måste saktten betalas av dig och mig, medelimkonstttagare som det finns gott om. För det andra finnsd et inget som förankrar den finansiella egendomen till Finland. Några minns säkert hur redan vår gamla egendomsskatt drev några "riktigt rika" att grunda holdingbolag utomlands.

Men, men … i Finland är boendet en riktigt helig ko. Alla ska ha möjlighet att bo i en villa. Därför är det politiskt svårt att beskatta boende. Tvärtom har vi generösa skattelättnader för bostadslån - vilka egentligen rinner i bankernas och bostadsförmedlarnas ficka genom högre bostadspriser. Drar man in de skattelättnaderna bestraffar man barnfamiljer istället för pesnionärer med en stor tomt. Hur man än vänder sig är rumpan bak

Skattetrycket på boende och kanske också konsumtion kommer att stiga - det är ett bättre alternativ än att höja skattetrycket på arbete. Nu skulle det bara gälla att komma på sätt som korrigerar de värsta sociala snedvridningarna.

Turerna kring kommunernas pensionsförsäkring ger mera bränsle till brasan: Det är dags att skrota alla dessa kanaler genom vilka poltiker inom slutna kabinett kan bestämma om saker som borde behandlas inom den öppna marknaden. Allt har gått lagligt till … fine. Den verkliga frågan är egentligen - på samma sätt som för rundradion - varför det behövs en poltisk utnämnd delegation och styrelse för att styra verksamheten? Varför behövs det egentligen ett separat system för de kommunalt anställdas pensioner? Varför är det systemet annorlunda, med bland annat lägra krav på soliditet, vilket möjliggör hög risktagning? Vem står för fiolerna om riskerna realiseras? Trumvirvlar …. du och jag!
Detta har bland annat tagit sig uttryck i oro för att det inte finns tillräckligt många kommunalt anställda för att betala de framtida pensionerna om kommunerna privatiserar och/eller konkurrensutsätter sina tjänster.
Är kommuninnevånarna betjänta av att strukturerna cementeras genom en sådan bindning?

Det är dags att omvärdera en hel del i vårt samhälle. Var behövs verkligen politisk styrning? Behöver vi politiskt utnämnda tjänstemän? Jag anser att dessa är exempel på antidemokrati! Åtgärdas dessa inte självdör vårt demokratiska system till slut genom medborgarnas bristande förtroende och apati.

I diskussionen om metropolområdets framtid har medlet - kommunsammaslagning - för länge sedan övergått till att bli målet.
Vanda stads ekonomi ser olovligt skral ut. Stadsstyrelsens budgetram för 2010 slutar med siffran -73M€ på nedersta raden. Då har rödpennanr edan gått hårt fram bland investeringarna. Eftersom vi i Vanda sedan många år är experter på att spara och producerar vår lagstadgade service betydligt effektivare än grannstäderna är utsikterna dåliga att kunna balansera budjeten genom kostnadsinbesparingar. Jag gläder mig storligen över vi visa av tidigare misstag inte tillgriper verktyg som gör mera skada än nytta, till exempel lärarpermitteringar. Stadens strukturer tål en genomgång. Är det tex. nödvändigt att stadens fastighetscentral står för all städning? Finns det onödiga fastigheter som kan avyttras? Det ska utredas, men sådant tar tid. Jag är övertygad om att dessa i och för sig nyttiga omlägningarna är för lite för sent. På sin höjd kanske vi talar om 10-20 miljoner € på några års sikt.
Att gömma sig bakom sådana utredningar är som när strutsen sticker huvudet i sanden. Något måste göras också på inkomstsidan. Det betyder högre skatter. Nu höjs ramaskriet: Det kan ju äventyra kommunsammanslagningen! För stora skillnader i skatteprocenterna går inte för sig.
Utredningarna om områdesförvaltning eller kommunsammanslagningar har många legitima målsättningar ur invånarens synvinkel: Bättre service utan konstgjorda gränser, genomskinligare förvaltning utan samkommuner, kanske bätte svenskspråkig service med större befolkningsunderlag?
Däremot är en kommunsammanlsagning i denna storleksklass inte någon gallisk trolldryck som i ett slag förbättrar ekonomin, vilket många förtroendevalda i Vanda tycks tro. Tvärtom medför utredningarna i detta skede en kostnad på vid pass ett par miljoner i konsultarvoden med mera. Beslutar man gå vidare blir det betydligt större kostnader. Visst har experter påpekat att betydande summor kan sparas tex vid en kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda. Inbesparingarna uppnås genom ATT HELSINGFORS SÄNKER SINA KOSTNADER TILL VANDAS NIVÅ. Man kan fråga sig varför det behövs en sammanslagning för det? Både Helsingfors och Vanda har sina problem. Vanda har sviktande inkomster. Helsingfors krycka heter Helsingfors energi. Hur länge kan man luta sig på den? Det skapas inte en frisk om två halta gifter sig.
För många av dem har en kommunsammanslagning övergått från att vara ett medel att förbättra invånarnas service till ett mål i sig. Alla förnuftiga åtgärder som kan tänkas försvåra uppnåendet av denna heliga Gral måste därför förhindras. Det är viktigt att utredningarna görs med invånarnas bästa i centrum. Förändringar i förvaltningsstrukturen är medlet, inte målet.

Korten ligger nu på bordet när det gäller Vandas inställning till Metropolområdets organisation. Nu gäller det att spela ut korten så att de svenskspråkigas service blir så god som möjligt.

 

Efter Vandafullmäktiges beslut 6 april är det rätt klart vilka scenarier som finns för huvudstadsregionens utveckling. Den tidigare doktrinen “samarbete mellan självständiga kommuner” har nu också officiellt lidigt skeppsbrott. Kvar finns nu två scenarier: “Regionförvaltning” och “Kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda”.

 

Den osänkbara Titanic sjunker alltså. Hur ska svenskspråkiga politiker bete sig? Jag befarar att de tillsammans med kaptenen följer skeppet i djupet medan orkestern spelar på bakdäcket. Att hålla styvnackat fast vid samarbetsdoktrinen leder just till det resultatet. Om tillräckligt stöd och politisk uppbackning inte kan uppbådas i regionens kommuner kommer alternativet regionförvaltning att förfalla. Jag är övertygad om att det är just det utfallet de stora pojkarna inom samlingspartiet i bägge städer arbetar för.

 

Då blir alternativet kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda att bli verklighet. Det är inte ett gott alternativ för de svenskspråkiga i regionen.  För oss svenskaspråkiga är det viktigt att få med åtminstone Esbo och Grankulla i samarbete om svensk service. Annars är det lätt hänt att grupper med specialbehov och svenska som modersmål ramlar i springorna - en minoritets minoritet.

 

Ett av skälen som lyfts opp varför det gått trögt att organisera samarbetet i regionen har varit Helsingfors stads inställning. Med sina 500-tusen invånare borde ju minst hälften av makten i sammkommuner tillfalla Helsingfors. Detta har Vanda och Esbo motsatt sig - vad är det för samarbete om en part kan diktera besluten? Efter en kommunfusion har “nya Helsinge” 700-tusen invånare. Hur man än vänder och vrider på problemet blir samkommuner mellan denna mastodont och andra kommuner i regionen omöjliga. Jag förutspår alltså att murarna mellan Helsinge och Esbo/Grankulla blir ogenomträngliga. Många nuvarande samkommuner, tex SAD, riskerar att upplösas.

 

Däremot kunde en regionförvaltning med direktvalt fullmäktige öka genomskinligheten i beslutsprocessen. Att föra över ansvaret för svensk service på ett organ direkt underställt ett sådant regionfullmäktige är ett alternativ som är väl värt en utredning. Framför allt kanske det är det minst dåliga av de alternativ som nu står till buds.

 

Nu gäller det alltså för svenskspråkiga politiker att välja linje: Att gå till botten med flaggan stolt i topp eller att hålla god min i ont spel. De som är med i spelet kan åtminstone påverka resultatet så att det blir gott för oss svenskspråkiga.

Nu går skam på torra land.
Stadsstyrelsen föreslås på sitt nästa möte den 23 februari ändra på undervisningsnämndens instruktion så att det räcker med en svenskspråkig SUPPLEANT i nämnden. Den nuvarande instruktionen som har bara några månader på nacken förutsätter att två egentliga medlemmar och deras suppleanter är svenskspråkiga. När instruktionen fastslog var på hösten 2009 var detta inget problem.
Av hävd har en av dessa svenska medlemmar varit i den borgerliga gruppen, alltså en SFP-medlem. Den andra har av hävd varit socialdemokrat.
Hur det nu kom sig, klåp eller inte, men socialdemokraterna utnämnde aldrig en svensk egentlig medlem enligt förväntningarna, trots att det under förhandlingarna flere gånger framhölls att två medlemmar bör vara svenskspråkiga.
Detta upptäcktes i efterskott. Istället för att korrigera misstaget hoppar man nu över staketet, där det är som lägst - man vill ändra den splitternya instruktionen.
Men det finns ju en svensk sektion, varför behövs det då svenskspråkiga i nämnden? Jo, eftersom nämnden tar över besluten i de fall som besluten gäller budjet och pengar. Skolnätverk, dagisnätverk, saneringar av byggnader och nybyggen, allt detta är sånt som nämnden besluter om. Finns där då inte ens en enda svenskspråkig egentlig medlem som för vår talan kan vi råka riktigt ordentligt i kläm!
Var finns nu det intresse för svenska frågor som alla partier så beredvilligt lyfter upp inför valen? Jag är speciellt besviken på socialdemokraterna - att inte kunne ge ens en av sina fem platser till en svenskspråkig.

Många har i recessionens kölvatten skyndat till för att utropa marknadsekonomins död. Jag befarar att det vi kommer att få se är politikens totala ekonomiska impotens.
Olika ledande politiker i många länder har skyndat till och lovat skjuta till skattebetalarnas pengar för att avvärja de värsta följdverkningarna av den ekonomiska härdsmältan. Hur välvilliga dessa försök att rädda situationen än är ser jag flera problem som hindrar hjälpen att nå fram.
Det största och värsta problemet är de olika tidsskalorna som företag och statsförvaltning arbetar med. För ett företag gäller det att reagera inom några månader, kanske ett kvartal, för att strypa kostnaderna om man ser att efterfrågan har kollapsat. Staten däremot tar ett år på sig att reagera - om man riktigt forcerar alla beslut - innan politiska linjedragningar når fram till gräsrots-nivå. Samtidigt hinner företagen permittera och avskeda tiotusentals anställda. Med andra ord hinner statens stimulans-miljarder i värsta fall fram först när nästa uppsving i ekonomin börjar skönjas.
Det andra problemet, som delvis hänger ihop med det första - är den officiella optimismen. Den fick vi njuta av rätt länge också hos oss. Den recession som var tydligt synlig i USA skulle kantänka gå vårt exportberoende land spårlöst förbi. Den optimismen är kanske också inbyggd i systemet. Av rädsla för att frammana för stor försiktighet och därigenom strypa investeringar och inhemsk konsumtion vill ledande politiker inte uttala sig negativt om landets ekonomiska utsikter innan statistiken visar att nedgången är ett faktum. Detta tar gott och väl ett halvt år.
Det tredje problemet är hur statens stimulans-åtgärder träffar. Staten  tar i främsta hand till infrastrukturinvesteringar i sina stimulans-paket. Det gynnar firmor som bygger vägar och broar. Däremot inte en arbetslös pappersarbetare eller adb-konsult.
Det fjärde problemet är att det är svårt tom för staten att satsa tillräckligt stora summor. De utlovade två miljarderna och 30000 jobben låter mycket. Men enligt vissa uppskattningar är det bara en fjärdedel av nedskärningarna inom den privata sektorn. Som att ta till plåster när artären har brustit.
Hur ska dessa problem tacklas? Den enda lösningen för att försnabba statens reaktioner vid en recession är att det finns färdiga handlingsplaner och lämpliga lagar redan INNAN man inser att recessionen står för dörren. Det är som ordspråket säger dags att rusta för krig om man vill ha fred. Kanske inte något som politiker med självbevarelsedrift vill driva under en högkonjunktur?
Jag hoppas att jag har fel, men är rädd för att det enda det politiska etablissemanget lyckas rädda med sina åtgärdspaket är sin självbild.

EU handlar om din vardag. Därför är det viktigt att din röst blir hörd i Bryssel.
EU handla rinte om krökta gurkor och obegripliga kompromisser. EU handlar om var och hur du kan få sjukvård. EU handlar om hur kommunerna får köpa dagvårdstjänster. EU har smugit sig inpå dig och gömmer sig bakom närmaste knut.
Du behöver alltsånån som är som du i Bryssel. VI i SFP är som du. Rösta därför på en SFP-kandidat i EU-valet!

*********************************************************************
Vinnande inlägg i insändartävlingen på Nylands SFP:s IMU-dsagar i Tallinn 7-8.02.2009

De senaste dagarna har vi fått läsa i tidningarna hur den ena staden efter den andra vaknar upp till att avkastningen på samfundsskatten kommer at rasa i år. Där märks den ekenomiska recession aldra snabbast. Först ute är Borgå stad tätt följd av Esbo. Det är inte förvånande att dessa städer råkar extra illa ut. Bägge två har rätt stor avkastning på samfundsskatten, över 600€/invånare år 2007, då genomsnittet för landet är ca 300€ (excel-tabell på kommurna.net). För Vandas del var avkastningen 2007 något mindre, 338€/invånare, ungefär en tiondel av kommunalskatten.
Vissa prognoser ser ett fall på 40% i samfundsskatterna i år. För Vandas del skulle det betyda ytterligare ått hål på ca 30 miljoner att fylla med , ja vad?
Det enda giltiga svaret är - ännu mera lån. Kommunalskatteprocenten får inte mera röras i år. Servicen har sparat och sparat på i åratal, snabbvinster finns inte att ta ut där i motsats till Esbo som satsat rätt frikostigt på sina invånare. Invetseringarna har alla kommit överens om att snarare öka än minska för att stimulera ekonomin. Så nog blir det mera lån alltid, med “Obama-mått”.
Man kan konatatera att staten tills vidare har gett kommunerna rätt lite i sitt stimulanspaket. Det enda är egentligen avskaffandet av arbetsgivarens pensionsavgift. Minister Kiviniemi hade för engångs skull ett fiffigt förslag - varför inte höja kommunernas andel av samfundsskattens avkastning tillfälligt?

Det som egentligen oroar mig mest är egentligen inte den närmaste framtiden. Nu inser alla att det behövs exceptionella åtgärder för att vi ligger i kris. Men vad händer sedan, efter några år, när ekonomin igen förhoppningsvis är i uppsving? Då blir det svårt att påminna folk om att det nu är dags att betala tillbaka alla dessa extra skulder som togs under recessionen, att vi fortfarande inte har råd med mindre klasstorlekar i skolan eller annat sådant. Inte med mindre än att kommunalskatten höjs….

Nå , tur att man inte bor i Salo där samfundsskatterna från den stora firman vars namn börjar på N står för över en tredjedel av de totala skatteintäkterna… plus alla kommunalskatter för de anställda. Håret reser sig =8^O

De viktigste förtroendeposterna i Vanda blev fastställda igår kväll på fullmäktigemötet. De SFP-förtroendevalda hittar du i tabellen nedan:

 

Det var en lärorik process att vara med som en av förhandlarna för första gången. Det er en allt annat än lineär och redig process som leder fram till resultatet ni kan se. En tydlig slagsida är att det är betydligt flere män än kvinnor på de tyngsta ordinarie platserna - ett beklagligt faktum. Det ironiska är att det är just reglerna om könsjämlikhet i de olika organen som har lett till det resultatet.en  Eftersom SFP i Vanda bildade en gemensam borgerlig grupp tillsammans med samlingspartiet ledde matematiken till att den gruppen fick 6 platser i de flesta organen. Enligt en övernekommelse grupperna emellan skulle man i såfall nominera 3 män och 3 kvinnor. Av dessa var då alltså oftast en plats vikt för SFP. Som större part valde samlingpartiet sina personer först. Vår lott blev sedan att fylla på med en person av det kön som det fattades en av. Samlingspartiets kvinnor hade klarat sig bra i valet och krävde många förtroendeposter. Kvar till SFP blev för det mesta en mansplats. Det är alltså egentligen samlingapartiets kvinnor som puffat ut SFP:s kvinnor - inte SFP:s män.

Strikt taget skulle också suppleanterna vara av samma kön som de ordinarie medelmmarna. Där lyckades vi ändå som synes byta ut några mansplatser  mot kvinnoplatser.

Om man ser bara till antalet förtroendeposter kan man däremot konstatera att utfallet är mer än gott med beaktande av att vi fick in bara 2 i fullmäktige. Den ordinarie platsen i stadsstyrelsen gick vi miste om, men fick rätt god kompensation i form av nämndeplaser, bland annat den för oss nya nämnden för fastighetscentralen.

Ett extra spänningmoment i förhandlingarna var sannfinländarna som nu var med för första gången. Under veckoslutet hade dessutom den obundne Timo Auvinen hoppat över från centerns grupp till sannfinländarna (onda tungor talar om att han inte fick tillräckligt tunga förtroendeuppdrag, sanningen vet bara han själv). Detta ledde till krav på flere förtroendeplatser, en inte alltför trevlig sits söndag kväll före fullmäktigemötet som skulle slå fast valen på måndag. Alla partiers organisationer hade då dessutom redan slagit fast namnen på sina förtrovalda - att rucka på dem skulle ha lett till en hel del ömma tår. Enda lösningen var i det läget att öka antalet platser i några nämnder och ge dessa till sannfinländarna - puh.

Men nu är alltså persen över för denna gång. Alla blir aldrig nöjda när det gäller personval, men förhandlarna gjorde sitt bästa…

När världen börjar kännas otrygg finns det en beställning på enkla lösningar, starka ledare och en uppdelning i oss och de andra. En perfekt grogrund för populism inom politiken alltså.

Inom den ekonimiska politiken finns det risk för ökad protektionism. Prof. Pertti Haaparanta befarar i Kauppalehti 29.12 att ökad protektionism kan förstärka den globala recessionen. Politiker griper till olika former av protektionism - allt från direkta stöd till utsatta industrier till höjda tullmurar - istället för att hålla sig till stimulerande åtgärder i Keynes anda.

Det hela får mig att tänka på den spelteoretiska klassikern “fångens dilemma“:

Två fångar, A och B, ställs inför två val: om en vittnar mot den andre och den andre håller tyst, går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda 2 års fängelsevistelse var. Båda fångarna måste göra ett val, men vet inte vad den andre kommer att välja.

Det handlar alltså om tillit. Om man litar på att den andre skurken håller käft och gör sammalunda vinner bägge parter. Litar man inte på den andre (det är ju ändå en skurk…) sitter båda inne länge.

För att gå över till ekonomin: Om vi tror att alla andra länder håller sig till stimulerande politik och själva gör lika vinner alla. Om vi tror att andra länder tar ibruk protektionistiska medel och gör lika själva sjunker värdsekonomin i en djup recession. Allra värst går det dock om alla andra är protektionistiska medan vi själva som snälla pojkar bara stimulerar. I en ekonomi som vår där 45% av BNP kommer från exporten kommer man inte långt med protektionism.

Nu behövs det alltså en rejäl portion av tillit och överenskommelser. Dessutom politisk ryggrad att låta bli de populistiska verktygen. Den största kraften också i detta spel har Obamas USA - där vi kan se oroande tecken på att det är viktigast att stötta den inhemska bilindustrin med alla medel.

Också på “hemmafronten” kan vi har ett populismen år framför oss. Sannfinländarna vann stort i kommunalvalet. Kommunekonomin är ansträngd överallt. Det blir en bra grogrund för tankar att folket kan delas in i “oss” vars grundservice man bör satsa på och “dem” som det har slösats för mycket på. Vi är då “vanliga” finnar. “De” kan vara allt från utslagna över invandrare till svenskspråkiga. Ettbudsdkasp som säljer bra när många är rädda för sitt jobb och familjens utkomst.

Samtidigt visar oss exeplen från Frankrike och nu senast från Malmö att just uppdelningen i Oss och Dem leder samhället in i en återvändsgränd. Det gäller att inte blunda för att det finns kulturella skillnader och olika samhällsklasser (jag antar att problemen i Sverige bottnar i tanken att alla i socialdemokratins himmelrike per definition är likadana mänskor). När man erkännt detta gäller det ännu att ta i tillräckligt för att avhjälpa problemen dessa olikheter för med sig. Annars blir läget bara värre. Då finns snart det inte heller pengar för “våra” tjänster. Ett exempel är att nyfinländarna måste fås med i arbetslivet - kosta vad det vill. Att spara pengar där blir katastrofalt dyrt i längden om det leder till att hela folkgrupper blir utslagna och samlar sig i ghetton som hålls i styr med hjälp av polisen.

Låta oss alltså inte låta rädslan och populismen ta över 2009.

Paul Lillrank tar i sin kolumn (hbl
14.12) upp problemen inom kommunal tjänsteupphandling. På många
sätt träffar han huvudet på spiken. Den bästa lösningen skulle
vara att ge servicesedlar åt dem som behöver de kommunala
tjänsterna.

Vid upphandling av tjänster blir
priset ofta avgörande. Alla kommunala beslutsfattare är väl
medvetna om att pengar inte växer på träd och att det finns många
hål att stoppa dem i. Däremot är det ofta svårt att ens definiera
vad som egentligen utgör kvalitet i en tjänst. Ett gott exempel är
cancerscreeningen som togs upp i hbl 15.12. Är det kvalitet att
patienterna kan besöka labbet på kvällen efter arbetstid eller att
labbet hittar en möjligast stor del av de positiva provena?
Efterklokhet är också i detta fall den enklaste sorten av klokskap.

En annan käpp i hjulet är att hela
processen måste tas om efter tre till fem år. Tjänsteproducenten
hinner knappt bli varm i kläderna och slipa processerna innan det är
dags att kasta sig in i konkurrenskvarnen igen. Ofta blir resultatet
att en annan producent vinner tävlingen med ett marginellt lägre
bud. Dags att starta inlärningskurvan på nytt med färskt folk.

Med hjälp av servicesedlar kunde
maskineriet fungera betydligt bättre. Då kunde de kommunala
beslutsfattarna koncentrera sig på vilka kvalitetskrav en
tjänsteproducent ska uppfylla. ALLA producenter som uppfyller dessa
minimikrav kan sedan väljas av den som behöver tjänsten. Kommunen
kan koncentrera sig på de ”hårda” kraven: Kompetent personal,
ändamålsenliga utrymmen etc. Invånaren - kunden – bestämmer
sedan själv vilka andra kvaliteter han värdesätter. Den som bäst
matchar kundernas krav vinner. På så sätt kommer man bort från en
dödsspiral av kostnadsnedskärningar och sämsta möjliga kvalitet
till en tävling om vem som kan erbjuda den bästa kvalitén till ett
fastställt pris. Gärna kan kommunen också delta i tävlingen genom
att själv erbjuda tjänster.

Varför går då servicesedelsystemet
så långsamt framåt? Min teori är att det är svårt för
beslutsfattarna att släppa taget om serviceproduktionen. Man vill
kunna bestämma var och hur tjänsterna produceras. Annars sitter man
liksom där med ansvaret utan att egentligen ha verktyg att ingripa.
Men sanningen är att verktygen nog finns , de är bara andra än
förut.

Kanske det är lite som när småbarn
lär sig gå. Som förälder måste man våga släppa taget. Mycket
riktigt rakar din ögonsten ikull och slår sig några gånger. Men
snart springer ungen ifrån sin gamle far.

Det är nog dags för oss politiker att
lära oss att släppa taget ibland.

Hittils har vi fått höra att kommurna betraktas som säkra låntagare. Men är det så?
Enligt DI har redan många svenska kommuner svårt att få nya lån och förnya gamla. Börjar det gå så också Finland ligger vi riktigt risigt till i Vanda med 3600€ skuld per invånare. Det är lika mycket som HELA kommunalskatten inbringar per år. Börjar räntemarginalerna krypa uppåt för Vanda får vi nog se en snabbrevision av investeringsplanerna.

En överenskommelse om förtroendeposternas fördelning i Vanda under nästa mandatperiod väntar på underskrifter.

Som många säkert redan hört betyder överenskommelsen för SFP:s del att vi inte mera har en plats i stadsstyrelsen.  Hur man än prioriterar räcker ett valresultat med två mandat i fullmäktige inte till en stadsstyrelseplats. För det krävs egentligen 5 mandat med nuvarande storlek i styrelsen. Det är naturligtvis inte bra, men ett faktum vi måste leva med. Nu får vi gå över mer till att lobba. Det gäller att studera föredragnignslistor och diskutera ärendena med styrelsemedlemmar. Riskmomentet är att man glömmer bort den lilla detaljen svenska och språkkonsekvenserna när man gör beslut. Det har hänt förut och kommer säkert att hända igen.

Detta betyder inte att förhandlingsresultatet är dåligt - tvärtom. SFP har nu platser i 6 av de 7 viktiga nämnderna, alla utom miljönämnden. Dessutom de för oss viktiga ordförandeposterna i undervisningsnämndens svenska sektion och svenska komittéen. Vid förhandlingarna prioriterade vi poster där man på ett eller annat sätt påverkar den svenska servicen i staden. En ny nämndeplats har vi därför i nämnden för fastighetscentralen som har visat sig vara en viktig instans när man planerar var olika serviceformer finns tillgängliga. De interna hyrorna utgör en stor och växande andel av de olika sektorernas budjeter. Vår prioritering att inte välja miljönämnden betyder alltså inte att vi anser miljöfrågorna oviktiga, utan att språkaspekten där är relativt oviktig. Miljöns skick frågar inte efter modersmål.

Under förhandlingarnas gång höjdes röster för “små och effektiva” nämnder. Det är ett argument som jag inte förstår. Enligt min erfarenhet har undervisningsnämnden med 16 medlemmar fungerat alldeles utmärkt. I Vanda har vi dessutom mycket få nämnder - 7 stycken. I många andra städer har man dubbelt upp. Antalet förtroendevalda är alltså inte speciellt stort. En liten nämnd med respresentaner bara för de 2-3 största grupperna skulle naturligtvis passa dessa grupper fint….

Under valarbetet - och också tidigare - har jag flere gånger fått höra av finskspråkiga politikst aktiva mänskor att de tycker att SFP är ett mycket sympatiskt parti. Så sympatiskt att de kunde tänka sig att komma med i verksamheten. Men som jag är så dålig på svenska….
Det är bakgrunden till funderingarna om man i Vanda kunde ha en organisation som välkomnar också sådana aktivister. Vilken organisatonsform som krävs är kanske av mindre vikt. Men tydligt är det att det krävs en skilld organisation, eftersom vi har en hel del medlemmar som:

1. Inte är bra på finska.
2. Tycker det är viktigt att organisatonen fungerar på svenska.

Då går det inte för mänskor med medelmåttiga eller dåliga kunskaper i svenska att delta. Vi tycker det är viktigt att nå ut till tex. den finskspråkiga parten i en tvåspråkig familj. Han/hon torde vara välvilligt inställd till svenska och kanske omfattar SFP:s linje. Men att komma med i verksamheten med en knagglig svenska eller (god förbjude) kräver nog dubbelt mod.

Vill vi rikta oss till sådana personer på riktigt måste det finnas möjlighet till verksamhet för dessa också mellan valen. På ett eller annat sätt. Annars är vi lika trovärdiga som de andra partierna när de säger att det visst driver också svenskaspråkiga personers intressen.

Nåja, nu har jag tydligen rört om i myrstacken med min tvåspråkighetskäpp…få se om jag bara får bas eller om någon acceptabel organisationsform kan vaskas fram.

Hbl tar idag upp de nya vindarna inom politiken. Ute är det tvärsäkra politikern som vet precis hur allt ska göras och råskäller i debatter. Inne är den lyssnande politikern som resonerar.
Hbl förklarar samlingspartiets framgång med den nya lyssnande inställningen (sen kan man ju diskutera hur mycket det är frågan om verkligt lyssnande och hur mycket det är frågan om att verka lyssna).
Jag tycker att hbl missar en poäng. Vilket är det ultimata lyssnande partiet som formar sin politik totalt efter vad en av andra partier försmådd målgrupp anser? Enpoängsvinken är att det är det verkliga vinnarpartiet i kommunalvalet. Mycket riktigt - sannfinländarna. De stod åtminstone i Vanda på alla tilåtna ställen tämligen dygnet runt i sina fastmonterade tält. Pratade och lyssnade på allt vad mänskor ville säga dem. Jag antar att många av dem som stod där vid tälten saknade arbete - så flitigt verkade de trivas där. Kanske fann de en hel del själsfränder somd e kunde locka till valurnorna - folk som inte brukar rösta.

Jag fick också en kommentar under valkampanjen av en finskspråkig man. Han frågade varför partierna aldrig ordnar något mellan valen - tillfällen att diskutera med politiker. Jag kontrade med att vi nog försökt, men att det brukar dyka upp en till två mänskor då. Vi talade också om omrtådeskommittéerna och deras betydelse för närdemokratin. Jag berättade att det diskuterats att öppna informationsdelen av mötena för allmänheten. Där visar man ju saker som borde intressera publiken i knutarna - stadsplaneändringar på gång etc. Bra idé tyckte han.

På tal om att bredda väljarunderlaget måste vi i SFP nog också ta oss en funderare. Jag har mött flere mänskor som tycker att SFP egentligen är ett mycket sympatiskt parti, ett parti som man tom. kunde tänka sig bli medlem i, men som jag nu är så dålig på svenska….

Vill vi bredda väljarunderlaget till tvåspråkiga och tom helfinska mänskor måste det gå att verka inom partiet också på finska. Annars är vi lika trovärdiga som de andra partierna som inför valen kommer ut med att de visst driver svenska frågor också. Om vi vill ha röster av den finskspråkiga parten i en tvåspråkig familj eller av helt finska räcker det inte med att översätta valprogrammet i sista minuten före valet. Det måste finnas aktivitet också mellan valen. Det finns många som kommer att häva upp ett ramaskri av blotta tanken. Den sista bastionen faller! Snart sitter vi och talar bara finska inom SFP också. Needs must - som det heter på det andra inhemska (dålig engelska). Det gäller att komma med idéer hur det kan funka. Separata finskspråkiga lokalavdelningar kanske?

..Till er som röstade på mig i kommunalvalet. Det räckte till en andra suppleantplats denna gång.

Som helhet kan man konstatera att SFP i Vanda faktiskt lyckades öka sitt röstetal med 100 jämfört med förra valet. Det är inte så illa när man ser hur hård motvinden i Nyland i övrigt har varit.

Att vi inte kunde förnya de tre mandaten utan måste klara oss med två är ju synd. Nu gäller det att gå vidare!

Enligt uppgifter i Habl (25.10) har Vandas representanter i SAD krävt att statens stöd för närtrafiken ska satsas på de interna biljettpriserna medan region biljetterna blir ännu dyrare. Det betyder att en värdebiljett för trafiken inom Vanda sjunker från 2.10€ till 2.05€ medan en värdebiljett frö regiontrafiken stiger från 3.23€ till 3.36€.
Alltså blir kontrasten ännu större mellan en resan inom Vanda gränser - egalt hur lång - och också en kort resa över stadsgränser. Inte ett gott val!
Om vi vill öka integrationen inom huvudstadsregionen och erbjuda service över stadsgränserna skulle det ha varit viktigt att just det höga priset på regionbiljetten skulle ha sänkts.
Nå nya år, nya förhandlingar. Jag hoppas att vi kan få ett system som baserar sig på resans längd så fort som möjligt!

Undervisningsnämnden hade möte igår kväll i Vaskivuoren lukio. En fin skola med de mest mångsidiga media- och musikutrymmen jag nånsin sett i ett gymnasium. Vilken skola kan skryta med en helt ljudisolerad musikstudio med komplett professionellt mixerbord tex? Här kan "pojkarna" spela heavy mitt på dagen utan att man hör ett knyst i rummet bredvid. Vi hälsades också välkomna av en flickkör som framförde ett par sånger av Värttinä - inte speciellt lätta grejor!

Utrymmena är tämligen nyrenoverade. Men, men, jag fick igen vatten på min kvarn att fastighetsskötseln i Vanda är undermålig. Rektorn visade oss en lång lista med rapporterade brister som upprepade gånger skickats åt alla upptänkliga instanser under ett års tid. Ingenting händer. Det värsta av problemen var att det upprepade gånger runnit in vatten i ett av läraranas arbetsutrymmen. En andligt lagt medlem i nämnden uttryckte saken såhär:

"Det är en uppenbarelse när det finns vatten på lärarens bord, ett underverk skulle det vara om läckan reparerades".

Visst har stans gubbar kommit till platsen och torkat utrymmet, men sen sticker de iväg och säger :" Ring sen om det kommer vatten igen". Bah. Visst kan det hända attt det är entrepenören som har gjort fel. Det har ingen betydelse - felet måste rättas till bums.