Debatten har gått het om fastighetsskattens vara eller icke vara har gått het efter statsrådets ebslut att rucka på gränserna för den kommunala fastighetsskatten. För kommunen är fastighetsskatten en bra skatt, en fastighet flyttar inte ut. Fastighetsskatten skapar inte heller flitfällor genom att göra det ofördelaktigt att ta emot ett arbete.

Som nackdel har nämnts att skattetypen är osocial eftersom den inte beaktar inkomsterna. Sant - åtminstone delvis. Nog torde välsituerade personer oftare bo på värdefullare fastigheter? Undantag finns förstås - fattiga pesnionärer som sitter med ett gammaöt hus på en värdefull tomt med riktigt mycket byggnadsrätt.

Hur ligger vi då till internationellt? OECD:s skattedatabas tar upp den totala egendomsskatten i % av BNP i olika länder. Senaste siffror är från 2006. Om inte minnet sviker mig hade Finland då ännu en egendomsskatt som tog vid vid cirka 1M€:

 

Som ni ser ligger Finland mycket lågt i tabellen i denna skatteform. Vi kunde fördubbla egensdomskatterna innan vi kom upp till EU15-genomsnitt. Utrymme för höjning skulle alltså finnas utan att vi förlorar i internationell konkurensskraft. Många av de länder vi i dagligt tal anser vara lågskatteländer - USA, UK mfl - har betydligt högre skatter på egendom.

Beskatta då de riktigt rikas finasniella egendom istället för boende säger säkert någon. Här finns två problem. För det första finns det rätt få sådana "riktigt rika" mänskor. Ska man få in några pengar måste saktten betalas av dig och mig, medelimkonstttagare som det finns gott om. För det andra finnsd et inget som förankrar den finansiella egendomen till Finland. Några minns säkert hur redan vår gamla egendomsskatt drev några "riktigt rika" att grunda holdingbolag utomlands.

Men, men … i Finland är boendet en riktigt helig ko. Alla ska ha möjlighet att bo i en villa. Därför är det politiskt svårt att beskatta boende. Tvärtom har vi generösa skattelättnader för bostadslån - vilka egentligen rinner i bankernas och bostadsförmedlarnas ficka genom högre bostadspriser. Drar man in de skattelättnaderna bestraffar man barnfamiljer istället för pesnionärer med en stor tomt. Hur man än vänder sig är rumpan bak

Skattetrycket på boende och kanske också konsumtion kommer att stiga - det är ett bättre alternativ än att höja skattetrycket på arbete. Nu skulle det bara gälla att komma på sätt som korrigerar de värsta sociala snedvridningarna.

Vad ligger bakom den stora nedgången i ekonomin?
Det har skällts en hel del på giriga företagsledare som drivna av dåligt planerade incentivsystem har varit kortsiktiga och tagit stora risker.
Jag tror att en minst lika stor skiva av skulden kan portioneras ut till ansiktslöst ägande.  Proffs som förvaltar andras pengar. Gå in på vilket som helst stort börsbolags hemsida och klicka fram listan över största ägare. Vem hittar du där? Försäkringbolag, amerikanska pensionsfonder, placeringsfonder. Gemensamt för alla är att de placerar andras pengar.
Undantaget är ett fåtal företag där grundaren sitter kvar med en stor del av aktierna - typ Microsoft.
Har du investerat en betydande del av dina egna surt förvärvade fyrk i ett företag och tänkar sitta kvar med pappren en lång tid är du rätt motiverad att förhindra onödigt risktagande. Men om du sitter på bolagsstämman för att representera en stor massa ansiktlösa framtida pensionärer (vem är inte det) så - who cares. Om man är vänlig kanske man får ett bra jobb som CFO här i firman nästa år?
Överhuvudtaget tror jag att professionaliseringen av placeringverkssamheten är en destabiliserande faktor. “Vanligt folk” är lite misstänksamma. Förstår de inte riktigt hur allt hänger ihop låter de nog bli att köpa. Men en “proffs” får ju inte se ut som om han inte riktigt hänger med. Så det gäller att nicka och le när en finansnörd lägger ut texten om ett invecklat derivat. Man får ju inte verka dum alltså….
Dags att få tillbaka ett ägande med ansikte. Det kan man ännu hitta i några småföretag som är ointresanta för de stora fonderna. Markandsför också gärna direkt aktieägande till privatpersoner.
Du som placerar - vet du egentligen vad du köper? Borde du kanske göra det? Om det verkar för krångligt att förstå, borde du kanske fundera på ett annat alternativ?

“Beslutsfattandet flyttas uppåt inom orgnaisationen tills den når en nivå där man inte förstår konsekvenserna”
Livet i en matris-organisation:
Till företagslivet hör att göra en hel del prioriseringsbeslut. När man med ändliga resurser ska försöka göra ett så gott resultat som möjligt måste man välja. Till exempel måsta man välja mellan olika produktutvecklingsprojekt och olika marknadsföringssatsningar.
I en stor konsern består verksamheten av olika business-segment som till sin natur kan vara rätt olika.
Låt oss tänka på priorisering av produktutvecklingsprojekt. Ledaren av varje enskillt business-segment är väl insatt i sin egen del av företagets verksamhet och ser hur det olika projektförslagen påverkar det. Eftersom de flesta av förslagen ser profitabla ut är det lätt för honom att förorda de flesta av dem. Det är svårt för honom att till de egna motivera varför han inte vill förspråka dem om de inte har direkta fel, är mot strategin eller är olönsamma. Eftersom den slutliga prioriseringen görs på ledningsgruppnivå - man vill ju ha det optimala resultatet för HELA firman - har han inte en egen produktutvecklingbudjet.
Till ledninggruppen kommer sedan dussinet segmentägare och presenterar tio förslag var. Eftersom antalet förslag är över hundra kan man inte sätta sig in i dem , än mindre förstå hur det inverkar på företaget.. Det slutgiltiga prioriseringarna görs då på irrationella grunder, exempelsvis så att den mest vältaliga ledaren pratar till sig en oproportionellt stor budjet.
Slutresultatet är att trots de goda föresatserna en katastrof för företaget. Vissa för en enskillt segment totalt oundgängliga projekt ratas. Samtidigt kan en vältalig ledare få igenom “nice to have” projekt.
Besluten har alltså nått en nivå där man inte mera ser deras konsekvenser. Det är egentligen ingen som gör besluten.
Betydligt bättre skulle det vara om var och en av segmetledarna skulle ha sin egen produktutvecklingsbudjet inom vars ramar han själv kan priorisera projekten. Utöver dessa fasta budjeter kan det sedan finnas en för hela företaget gemensam budjet som prioriseras i ledningsgruppen. Varje segment ledare kan där presetera ett projekt som inte blivit finansierat inom den egna budjeten.

Många har i recessionens kölvatten skyndat till för att utropa marknadsekonomins död. Jag befarar att det vi kommer att få se är politikens totala ekonomiska impotens.
Olika ledande politiker i många länder har skyndat till och lovat skjuta till skattebetalarnas pengar för att avvärja de värsta följdverkningarna av den ekonomiska härdsmältan. Hur välvilliga dessa försök att rädda situationen än är ser jag flera problem som hindrar hjälpen att nå fram.
Det största och värsta problemet är de olika tidsskalorna som företag och statsförvaltning arbetar med. För ett företag gäller det att reagera inom några månader, kanske ett kvartal, för att strypa kostnaderna om man ser att efterfrågan har kollapsat. Staten däremot tar ett år på sig att reagera - om man riktigt forcerar alla beslut - innan politiska linjedragningar når fram till gräsrots-nivå. Samtidigt hinner företagen permittera och avskeda tiotusentals anställda. Med andra ord hinner statens stimulans-miljarder i värsta fall fram först när nästa uppsving i ekonomin börjar skönjas.
Det andra problemet, som delvis hänger ihop med det första - är den officiella optimismen. Den fick vi njuta av rätt länge också hos oss. Den recession som var tydligt synlig i USA skulle kantänka gå vårt exportberoende land spårlöst förbi. Den optimismen är kanske också inbyggd i systemet. Av rädsla för att frammana för stor försiktighet och därigenom strypa investeringar och inhemsk konsumtion vill ledande politiker inte uttala sig negativt om landets ekonomiska utsikter innan statistiken visar att nedgången är ett faktum. Detta tar gott och väl ett halvt år.
Det tredje problemet är hur statens stimulans-åtgärder träffar. Staten  tar i främsta hand till infrastrukturinvesteringar i sina stimulans-paket. Det gynnar firmor som bygger vägar och broar. Däremot inte en arbetslös pappersarbetare eller adb-konsult.
Det fjärde problemet är att det är svårt tom för staten att satsa tillräckligt stora summor. De utlovade två miljarderna och 30000 jobben låter mycket. Men enligt vissa uppskattningar är det bara en fjärdedel av nedskärningarna inom den privata sektorn. Som att ta till plåster när artären har brustit.
Hur ska dessa problem tacklas? Den enda lösningen för att försnabba statens reaktioner vid en recession är att det finns färdiga handlingsplaner och lämpliga lagar redan INNAN man inser att recessionen står för dörren. Det är som ordspråket säger dags att rusta för krig om man vill ha fred. Kanske inte något som politiker med självbevarelsedrift vill driva under en högkonjunktur?
Jag hoppas att jag har fel, men är rädd för att det enda det politiska etablissemanget lyckas rädda med sina åtgärdspaket är sin självbild.

De senaste dagarna har vi fått läsa i tidningarna hur den ena staden efter den andra vaknar upp till att avkastningen på samfundsskatten kommer at rasa i år. Där märks den ekenomiska recession aldra snabbast. Först ute är Borgå stad tätt följd av Esbo. Det är inte förvånande att dessa städer råkar extra illa ut. Bägge två har rätt stor avkastning på samfundsskatten, över 600€/invånare år 2007, då genomsnittet för landet är ca 300€ (excel-tabell på kommurna.net). För Vandas del var avkastningen 2007 något mindre, 338€/invånare, ungefär en tiondel av kommunalskatten.
Vissa prognoser ser ett fall på 40% i samfundsskatterna i år. För Vandas del skulle det betyda ytterligare ått hål på ca 30 miljoner att fylla med , ja vad?
Det enda giltiga svaret är - ännu mera lån. Kommunalskatteprocenten får inte mera röras i år. Servicen har sparat och sparat på i åratal, snabbvinster finns inte att ta ut där i motsats till Esbo som satsat rätt frikostigt på sina invånare. Invetseringarna har alla kommit överens om att snarare öka än minska för att stimulera ekonomin. Så nog blir det mera lån alltid, med “Obama-mått”.
Man kan konatatera att staten tills vidare har gett kommunerna rätt lite i sitt stimulanspaket. Det enda är egentligen avskaffandet av arbetsgivarens pensionsavgift. Minister Kiviniemi hade för engångs skull ett fiffigt förslag - varför inte höja kommunernas andel av samfundsskattens avkastning tillfälligt?

Det som egentligen oroar mig mest är egentligen inte den närmaste framtiden. Nu inser alla att det behövs exceptionella åtgärder för att vi ligger i kris. Men vad händer sedan, efter några år, när ekonomin igen förhoppningsvis är i uppsving? Då blir det svårt att påminna folk om att det nu är dags att betala tillbaka alla dessa extra skulder som togs under recessionen, att vi fortfarande inte har råd med mindre klasstorlekar i skolan eller annat sådant. Inte med mindre än att kommunalskatten höjs….

Nå , tur att man inte bor i Salo där samfundsskatterna från den stora firman vars namn börjar på N står för över en tredjedel av de totala skatteintäkterna… plus alla kommunalskatter för de anställda. Håret reser sig =8^O

Hittils har vi fått höra att kommurna betraktas som säkra låntagare. Men är det så?
Enligt DI har redan många svenska kommuner svårt att få nya lån och förnya gamla. Börjar det gå så också Finland ligger vi riktigt risigt till i Vanda med 3600€ skuld per invånare. Det är lika mycket som HELA kommunalskatten inbringar per år. Börjar räntemarginalerna krypa uppåt för Vanda får vi nog se en snabbrevision av investeringsplanerna.

…börjar klarna. I Kauppalehti säger sig livsmedelsindustrin vara färdig att förhandla om priser och volymer med tom 2 (TVÅ) månaders intervall istället för 3-4 som nu. Ännu kortare intevall gör det omöjligt att planera produktionen…
I vilken industribransch har man en sån lyx idag? Det luktar gammalmodiga styrinstrument långa vägar.  Man producerar enligt plan och kör med stora lager som kostar skjortan. Tänk om tex Nokia kunde planera att nästa halvår gör vi 100000 st av modell N96 och priset är 600€, därmed basta. Råkar kunderna vilja ha en annan modell, så vojvoj, återkom om 4 månader så kan vi planera in det i produktionen. Visst är det ett bekvämt sätt att styra produktionen. Det var kanske OK ännu på 1960-talet, men idag? Så kan det gå om marknaden styrs av ett oligopol av stora inhemska producenter utan verklig konkurrens utifrån.
Har de månne hört om just-in-time? Kanske det skulle vara dags att bekanta sig med det, annars går det som för de amerikanska bildinosaurierna - utländska konkurrenter kommer med överlägsna metoder och kapar marknaden med lägre priser, färskare varor och flexiblare leveranser.

Det har
debatterats en hel del de senaste dagarna om hur möjliga skattesänkningar
skulle fördelas rättvist. Få har ifrågastt ifall det verkligen finns utrymme
för skattesänkningar.

Staten verkar ha
överlops pengar för tillfället. Statsskulden är inte speciellt stor. Samtidigt
verkar konjunkturen vara på väg in i en svagare fas. Dags alltså enligt
klassisk ekonomisk teori att stimulera ekonomin. Ett sätt att stimulera ekonomin
är att sänka inkomstskatterna vilket stimulerar den inhemska konsumtionen - en
betydande del av BNP. En viktig faktor här är vad medborgarna tror kommer att
ske. Det handlar alltså om förväntningar snarare än fakta. Här passar en
finansminister som går ut med budskapet “skatterna sjunker” ganska
bra. Problemet är att finansministern direkt kan påverka bara de statliga
skatterna. Som Edward Andersson
förtjänstfullt påpekade i sin insändare (hbl 20.08) är kommunalskatten
större för det stora flertaler arbetstagare.

I min hemkommun
Vanda ser ekonomin idag sämre ut igen efter ett par relativt goda år.
Utgifterna skenar iväg snabbare än skatteinkomsterna växer. Beslutsfattarna har ett mycket litet
rörelseutrymme. Staten har ivrigt lagt sten på bördan genom att lagstadga om
olika subjektiva rättigheter och mera verkar vara på kommande. Dagisen är ett
bra exempel. Enligt prognosen för nästa
år kommer utgifterna att öka med ca 10%. Antalet barn väntas öka, vilket
obönhörligt ökar stadens utgifter. Personalutgifterna är en stor del av
totalkostnadern. Här kan inga ytterligare effektiveringar göras. Vi opererar
med stora effektiva enheter och har 6.9 barn per skötare. Hade vi 7.1 skulle vi
bryta mot lagen! Små justeringar kan göras i tex. Vandatillägget till
privatvårdsstödet, men effekten är antagligen marginell. Många andra exempel
finns också - en stor del av kommunens utgifter kommer från utgiftsautomater
som beslutsfattarna har mycket liten kontroll över.

Om man för
rättvisans skulla höjer på grundavdragen i kommunalbeskattningen måste det
alltså kompenseras på något sätt för att den kommunala ekonomin ska gå ihop. Då
måste antigen statsandelarna eller skatteprocenten höjas. Statsandelssystemet
är så komplicerat att knappast nån i landet förstår sig på helheten. Att rucka
på det och samtidigt tala om rättvist utfall kommunerna emellan är rena rama
lögnen - ingen vet hur det går. Vi riskerar att finansminister Katainen
framstår som en hjälte med sitt “skatterna sjunker” budskap medan
lokalpolitikerna får stå med hundhuvudet och välja mellan sämre service eller höjd
skatteprocent.

Olika sätt att
lätta på den kommunala skattebördan skulle vara ökade statsandelar eller att
staten övertar finansieringen av någon serviceform, tex. specialsjukvården.
Eftersom statsandelssystemet är så ogenomskinligt skulle det vara klarare om
staten skulle överta specialsjukvården. Då skulle all oro för ojämlikhet i
olika landsändor samtidigt försvinna.

Tyvärr är det mycket
sexigare att gå ut med “jag sänker skatterna” än “jag höjer
statsandelarna”. Gemene man har svårt att se kopplingen mellan statsandelar
och den egna plånboken.

 I dessa tider börjar kommunalpolitikerns gatlopp - budjeteringen. I år slänger valrörelserna dessutom en rejäl nypa chili i grytan (antagligen habanero). Det ska bli intressant att se hurudan verbalakrobati kandidaterna tyr sig till för att låta bli att säga otrevliga saker åt väljarna. Själv brukar jag ha rätt så stora problem. En bekant sa en gång att jag är "för hederlig för att vara politiker".

Kommunens ekonomi hänger ihop med en treenighet: Service-Skatter-Skuld.

Två av dem kan du välja (delvis) fritt. Efter det är den tredje given. Du kan tex. välja att höja på servicenivån med bebehållan skatter. Då är det givet att årsresultatet blir sämre, alltså ökar skulden.

Problemet såhär i valtider är att pressen att rucka på alla tre på ett sätt som inte är förenligt med varandra är hård:

1. Skolklasserna borde bli mindre. Dessutom behövs flere biträden. Dagisarna är proppis. Det behövs flere platser och nya alternativa vårdformer. Bussbiljetterna är dyra, priset borde ner och antalet turer ökas, osv, osv. Visst, så är det ju?
2. Vanda har högre skatteprocent på både inkomster och fastigheter. Visst borde vi ha samma som nivå som grannstäderna?
3. Budjeten bör vara i balans. Att ta lån till driftsutgifter är som att kissa i byxan, det värmer bara en liten stund. Visst ska budjeten vara i balans inklusive avskrivningarna på egendomen?

Det känns rätt att svara ja på alla frågorna. Problemet är bara att man då har ljugit åtminstone på en punkt. Att luska ut vilken det kan vara blir väljarens uppgift. Ett annat alternativ är att politikern ifråga verkligen tror på vad han säger. Det är nästan ett ännu mer skrämmande alternativ.

Kina förbjuder tunna plastkassar. L.A vill förbjuda plastkassar - om inte en 25c skatt införs. Diskussionen tar fart också hos oss.
Som några kommentatorer påpekar är läget hos oss redan det många av de utländska reformatorerna strävar efter: Plastkassarna kostar (vanligtvis 20c per stycke) och är gjorda av tjockare material så att det kan användas flere gånger.
Samtidigt undrar jag nog hur många gånger en genomsnittslig plastkasse används? Hos oss brukar det vara två gånger: En gång hem med matuppköp och en gång ut som skräppåse. Ingen långkörare precis.
Ett förbud tror jag inte riktigt på. Visst kan man gå till närbutiken med en medhavd tygkasse - ett utmärkt alternativ är för övrigt Vanda-SFP:s populära IloveVanda tygkasse som jag har funnit vara mycket stadig och bra:

Men hur går det med veckoslutsuppköpen? Det är lite för mycket begärt att ta med 5-6 kassar när man ska storhandla. Vad ska egentligen skräpen packas i om inte plastkassar? Ja, ja, vi borde ju inte HA osorterat skräp alls, men det tar nog en tid innan vi är där.
Men kanske en straffskatt och/eller pant som på plastflaskor. Om det går bra med engångsplastflaskor, så varför inte retursystem för engångsplastkassar? Lägg 25c pant på varje plastkasse så börjar de nog komma tillbaka. Om inte annars så livnär sig vissa på att samla ihop övergivna plaskassar för panten- gratis städpatrull för staden.

Diverse ministrar har tävlat om vem som lovar mest och bäst gällande skattelättnader - löner och matmoms. Det har slagit mej den senaste tiden att statens cykel i ekonomiplaneringen är så lång. Konjunkturcykler hinner komma och gå innan staten hinner reagera. Centralbanker kan justera sina styrräntor en gång i månaden och färetagen granskar sin ekonomi nogrrant varje kvartal.
Samtidigt görs de stora besluten för Finlands del i regeringsförhandlingarna - var fjärde år. Mindre justeringar kan göras årsvis - året är alltså statens kvartal. Jag undrar om inte det skulle vara dags för en snabbare cykel idag? Som det är nu börjar staten stimulera lämpligt till högkonjunkturen och strama åt vid recession.
Det samma gäller naturligtvis också kommuner.
När får vi se skattesatser som justeras 4 gånger per år?

Också du min Brutus…. idag skriver Eeva-Stiina Pesonen i Kauppalehti en kolumn som stöder Matti Vuorias förslag om en statlig placeringsfond.

Jag är kanske inte precis Caesariin, än mindre Mr. Market som kolumnisten hänvisar till, men känslan av att ha blivit förrådd är lika stor. Tänka sig att landets främsta ekonomiska tidning kan sjunka så djupt…

Problemet som Matti Vuoria vill åt är att det inhemska aktieägandet har blivit allt mindre. Staten bör enligt honom alltså rycka ut och korrigera problemet genom att grunda en investeringsfond som främst ska investera i inhemska aktier. Bakom resonemanget ligger några antaganden som jag tycker borde sägas rakt ut:

1. En utländsk ägare är på något sätt sämre än en inhemsk. Jag betvivlar det - jag vill minnas att jag sett statistik som tyder på att firmor som utlänningarna “kapat” i genomsnitt skulle anställa mer folk än sina inhemska motparter .
2. Om staten skulle investera mer i aktier skulle det löna sig att satsa främst på inhemska aktier. Jag betvivlar åter. Tvärtom säger min logik att man borde investera främst i utlandet för att dels diversifiera investeringarna och dels för att minska kopplingen till den finska ekonomin. Om man investerar bara i Finland garanterar man att avkastningen sjunker samtidigt som skatteintäkterna minskar.
3. Investeringar i finska aktier genom en investeringsfond skulle vara mindre problematiska för politiker är direkt aktieägande. Jag betvivlar en tredje gång. Medierna skulle gorma på precis lika mycket när nästa “Kemijärvifall” blir aktuellt.

Tredje gången gilt säger man, gäller det också tvivlare?. Man kunde kanske fråga varför Matti Vuoria tycker att ökat statligt ägande skulle vara en god idé? Vill han lätta på allas vår skattebörda genom att placera statens pengar med högre avkastning? Jag tror att han snare längtar tillbaka till tiden då staten och några andra starka inhemska institutioner tillsammans hade en betryggande “corner” i de flesta finska börsbolagen. Då behövde man inte vara rädd för att Björgolfson eller andra utländska “rövarbaroner” skulle komma hit och rådda i våra trygga kabinett.

Aktieplaceringar i sig kan nog vara förnuftiga. Det som man då måste komma ihåg är att diversifiera placeringarna så vitt som möjligt, också geografiskt. Som Norges finasminister Halvorsen sa i tiden om “oljefondens” placeringar:

To put it simply, the net is cast as widely as possible. We are not interested in risky stocks with short-time gains. This fund is for our children, and for our children’s children, and therefore it is important that we have as low a risk as possible. We do this by investing comparatively small sums in a broad array of companies. This way we can follow the larger tendencies in the stock market.

Demarna har kommit med ett nytt utspel. Det vällovliga syftet är att öka sysselsättningen. Men en del av de rekommenderade medicinerna kan rentav få patienten i graven. Jag talar om förslaget att höja på arbetslöshetsförsäkringsavgiften för såna företag som säger upp "mer än branchgenomsnittet". Det finns flere orsaker varför jag ser att det kommer att gå snett om en sån uppsägningsbot införs:

1. Tröskeln att anställa folk blir ännu högre. Är det nu riktigt säkert att efterfrågan på våra produkter har stigit?
2. En större andel hyrarbetskraft. Varför ta risker att råka ut för "böter"?
3. De verkliga "bovarna" - internationella storföretag kanske tar med uppsägningskostnaderna i beräkningarna när de analyserar vilken fabrik som ska läggas ner. Men om hela verksamheten i Finland upphör blir det ju inga "böter" eftersom de skulle tas ut på kvarvarande personals löner. Kanske men tom. funderar på att lägga ner verksaheten totalt i Finland som en följd av böterna.

Det gäller att fundera på konsekvenserna innan man inför system som ska straffa "skurkföretag". Kanske den Danska modellen med lågt uppsägningströskel och höga arbetslösningsersättning kombinerad med morötter att snabbt hitta ett nytt jobb är bättre?

På något sätt har jag på känn att alla förnuftiga företag kommer att hålla i sin personal med näbbar och klor inom en snar framtid - sådan är befolkningsutvecklingen. I gåriga Kauppalehti belystes fenomenet. ISS säger sig gärna anställa upp till 10000 nya mänskor inom de närmaste åren - om de hittar så många. Idag är dörren för ny personal öppen hela tiden. Med en sån nyhet kommer man i tidingen en gång. Kemijärvifarbiken ältas däremot månad efter månad trots att det gäller en i jämförelse obefintlig mängd arbetsplatser. Men katastrofrubriker säljer ju som känt bra…

Nyt on muotia kauhistella pääkaupunkiseudulla tapahtuvaa nopeaa vuokrien nousua. Toisaalta asuntosijoittajat kertovat että huomattavasti paremmat tuotot saa pienemmistä kaupungeista. Eli toisin sanoen sijoittajan kannalta vuokrataso on pääkaupunkiseudulla vielä liian alhainen. Eikä kellään vuokranantajalla ole varaa harjoittaa hyväntekeväisyyttä, ei kaupungilla ,ei vakuutuslaitoksella, eikä varsinkaan yksityisellä vuokranantajalla. Kuulostaa roisilta, mutta asetu itse vuokranantajan housuihin! Tehdäänpä pieni tupakkaaskinkansi-luokan laskelma sopivasta vuokratasosta sijoittajan näkökulmasta:

• Uusi 45 neliön kaksio Vantaalla maksa 160k€.
• Yhtiövastike k.o asunnosta on 160€/kk
• 12 kk:n euribor on tänään 4.75%. Korko investoidulle pääomalle on 7600€/vuosi eli 630€/kk.
• Asunnon arvo kuoletetaan 25V ajalla. Tämä vastannee pitkällä tähtäimellä asunnon korjaustarvetta. Tämä tekee siis 6400€/vuosi, eli 533€/kk
• Yhteensä siis 1323€/kk

Kuulostaako kallilta? Ehkä, mutta kutakuinkin tuollaisen tuoton minä haluaisin tällä hetkellä jos vaihtoehton on rahan pitäminen pankkitilillä. Mitä sinä haluaisit jos kyseessä olisi sinun rahasi? Ehkä olisi kuitenkin helpompaa laittaa rahat määräaikaiselle tilille - ei tarvitsisi niitä hankalia vuokralaisia kuunnella.

Entä sitten asunnon arvonnousu? No, en ole kovin vakuuttunut että sen varaan voi laskea, onhan jopa kuplastakin puhuttu. Lisäksi oli kai tarkoitus harjoittaa pitkäjänteistä toimintaa jolloin arvonnousulla ei ole niin väliä.

Näitä lukuja ei tarjonnan lisääminen kaavoitukseen puuttumalla muuta. Kannattamatonta toimintaa ei kukaan halua harjoittaa, sanoi ministeri Vapaavuori mitä tahansa. Jos haluaa vaikuttaa vuokratasoon pitää antaa vero- tai muita porkkanoita jotka muutavat vuokraustoiminna edullisemmaksi sijoitusmuodoksi kuin pankkitili. Tai laskevat uusien asuntojen hintatasoa.

Kiinteistösijoitusrahastoista (REIT) on paljon puhuttu, en tiedä lopputulosta. Yksi asia minkä ylläolevassa laskelmassa voisi muuttaa on että poistot osakehuoneistoista muuttuisivat vähennyskelpoisiksi, jolloin tuottovaatimus hieman laskisi. Tämä on kai REIT:ssäkin ajatus?

Eli inhottavia kapitalistisikoja on turha haukkua ennekuin on itse asettunut heidän housuihinsa. Olet voittanut lotossa. Sinulla uuden auton, etelänmatkojen ja muutaman juhlan jälkeen vielä 100.000€ ylimääräistä rahaa, ja voisit valita pankkitalletuksen ja sijoitusasunnon välillä. Kumman valitset? Jos valitset asunnon, kuinka paljon haluat silloin vuokraa? Aika moni taitaa tässä vaiheessa itse muuttua inhottavasksi kapitalistiksi

Enligt IMF färska rapport har ingen bostadsbubbla att tala om i Finland. Bostadspriserna är med andra skäliga om man tar i beaktande landets ekonomi. Vapaavuori och överskulldsatta bostadsägare må sen tycka vad de vill.  Jag har länge haft känslan av att bostadspriserna inte egentligen är så förfärligt höga. Man kan köpa en höghustrea i Mårtensdal för 130-140k€. Inte helt oöverkomligt 20 minuter från centrum i landets huvudstad. Naturligtvis är det inte billigt att bo i ett stort egnahemshus med rejäl tomt vid havsstranden i metropolområdet. Men kanske det hör till egentligen.

Säger man att man bor i ett metropolområde betyder det väl i första hand höghusboende , alternativt att man bor ganska långt från centrum. Om man inte är mycket, mycket rik alltså. Det största problemet är kanske egentligen att det finska folkets boendeönskemål (röda stugan vid stranden mitt i stan) inte är metropolanpassade, inte kostnadsnivån i sig.

Själv hade jag ännu för ca 10 år sen samma inställning - slutmålet är ett egnahemshus. Småningom har jag kommit över det. Det är ganska skönt egentligen att bo i radhus med tillgång till bostadsaktiebolagets service. Gården är egentligen nästan för stor - ingen orkar riktigt bry sig om den. Jobbet med resor och diverse förtroendeuppdrag för tar den största tiden och energin för mig och frun. Vem orkar bråka med ett eget hus dessutom? Dessutom finns det en sommarstuga där man kan få utlopp för värsta snickardriften.

Så billigt och nära i höghus eller längre bort om egnahemshus är måste. You makes your choices and pays your money….

Läsvärd artikel idag i TIME om biobränslen. Enligt den hotar den ökande användningen av biobränslen får en allt annat äm positiv inverkan på CO2 -utsläppen och därför för klimatförändringen. När efterfrågan på odlade biobränslen ökar, ökar också trycket att röja skog till åker. Skogsröjning står idag för 20% av världens CO2-utsläpp - ingen oviktig faktor alltså.

Det har redan länge varit känt att etanol gjort på odlade växter, tex. majs är suspekt ur CO2-balanssynvinkel. En stor del av vinsten äts nämligen upp av gödsel och traktorbränsle. Men tar man med i beräkningarna att man dessutom röjer skog för att odla “biobränsle” blir resutatet katastrofalt. Då har man dessutom ersatt växtlighet som binder MER CO2 med växter som binder mindre. Totalt ökar CO2-utsläppen alltså betydligt.

“People don’t want to believe renewable fuels could be bad,” says the
lead author, Tim Searchinger, a Princeton scholar and former
Environmental Defense attorney. “But when you realize we’re tearing
down rain forests that store loads of carbon to grow crops that store
much less carbon, it becomes obvious.”

Dessa efekter kan man enligt artikeln idag se i Amazonas. Den ekonomiska nyttan av att röja skog är alltför stor. Ingen reglering i värden kan förhindra skogsröjningen.

Allmänheten och politikerna ropar på snabba och enkla lösningar och kan i själva verket förvärra situationen ytterligare. För politiker är odlade biobränslen extra attraktiva, för de ger arbetsplatser på landsbygden. WIN-WIN för politikern alltså: Du verkar miljövänlig och skapar dessutom arbetsplatser.

Allt som heter “BIO” är alltså inte bra för naturen. Skallerormsgift är inte hälsosamt hur “biologiskt” det än må vara. Det gäller alltså att skynda långsamt, tänka genom det hela, fundera på alla följdverkningarna. Och spara energi.
Inte populärt precis. Men “better the devil you know”, som det heter.

Öresundsbron

Nu lyfts planerna på en (järnvägs-)tunnel mellan Helsingfors och Tallinn upp igen. Den springande punkten är förstås kostnaderna. Hur många tiotals miljader blir det frågan om? Jag har lite svårt att förstå att nån faktiskt har mage att ta upp sådana projekt samtidigt som staten skjuter frem finansieringen av ringbanan och förbättringen av ring III med motiveringen att det inte finns pengar och att byggbranschen är överhettad. MORR! Men naturligtvis, det är ett storlaget projekt, ett passande monument för vilken politiker som helst….

Om manbortser från kostanderna skulle det naturligtvis vara mycket bra med en tågförbindelse till kontinenten. Då kunde man på allvar fundera på att ta nattåget till Berlin istället för att kravla sig upp i svinottan och köa på flygfältet - och spara en massa energi samtidigt.

En ennen efekt skulle vara en ekonomisk integration i regionen på ett het annat plan än nu. Tankarna går till Öresundsregionen. Idag lär ca 14000 svenskar pendla dagligen till ett arbete i Danmark. Regionens konkurrenskraft och dynamik ökar. Det skulle vara en bytadne konkurrensökande handling i motstas till det metropolflum som vissa politiker håller på med idag och som närmast strävar till att minska konkurrenssen mellan städerna. Konkurrens är bra, det ökar tillväxten!

I Danmark/Sveriga- fallet har man kommit överens om att arbetsplatslandet beskattar inkomsterna (eller är det rent av EU?). I det fallet är skillnaderna kanske inte speciellt stora, men tänkt er om samma regler skulle gälla mellan Estland och Finland. HUr lönsamt som helst att sätta upp ett företag i Tallinn med arbetstagare som pendlar in från Finland - ungefär lika långt som att pendla från Hyvinge till Helsingfors centrum. Varför betala hög inkomstskatt tänker säkert många. Frun kan bo kvar i Gäddvik med barnen medan bisin pendlar med metro till Tallinn och betalar plattskatt på lönen.

Nåja projektet ligger väl långt i framtiden i vilket fall som helst, "a lot of water under the bridge"- som man brukar säga. Mycket hinner hända inna den första tågvagnen kan rulla över.

Hmm, bäst att kolla data föresten. "In God we trust, others bring data"- som dom säger på NASA…  

 

Totalbeskattninge på arbete - jepp - definitivt värt att pendla över "ån" efter arbete. 

Två kolumner i Hbl (16.3) verkar samtala med varandra: Juhana Vartiainens söndagspuls och Per Stenbäcks idag.

Bägge handlar egentligen om politikens rörelseutrymme. Vartiainen säger att varken Stora Ensos nedskärningar i Kemijärvi eller möjliga investeringar i förnybar energi har en bestående verkan på sysselsättningen. Enligt Vartiainen kan denna påverkas endast genom att påverka arbetskraftens utbud eller lönekraven. De kan påverkas t.ex. genom beskattningen eller genom arbetskraftens rörlighet.

Stenbäck säger att Kemijärvi-affären ger en märklig bismak. Medborgarna har svårt att svälja att statsmakten är maktlös som aktieägare i dehär fallet.

Faktum är nog att det är som Vartiainen säger. Regeringen har inte mandat att gå in och blanda sig i ett börsbolags åtaganden. Statsmaktens verktyg är att påverka landets strukturer - t.ex. utbildningssystem, skatter och infrastruktur. Men när det gäller att gå ner på enskilda fall som Kemijärvi är statsmakten tandlös. Stenbäck säger att tidigare regeringar med större framgång skött sådana ärenden. Man kan fråga sig om det som beror på ett mer slutet samhälle och en kabinettsbeslutskutym som inte existerar i dagens värld.

I dagens öppna världsekonomi kan man nog se den finländska statsmakten är som en rorsman på en mycket stor tanker, med bara ett pyttelitet roder till sitt förfogande.

Det hindrar inte att allmänhetens frustration med politikerna är minst lika verklig. Det handlar om förväntningar och verklighet och hur dessa möter varandra (ofta med en stor krasch). Ett klassiskt exempel som jag hört är en bilaffär som säljer lyxiga Jaguarer och mera folkliga Skodan. Trots att betjäningen är precis densamma för bägge kundgrupper är Jaguar-kunderna missnöjda medan Skoda-kunderna är nöjda. Varför det? Jaguar-kunderna förväntar sig service av lyxklass, medan Skoda-kunderna nöjer sig med "vanlig" service.

När verkligheten inte motsvarar förväntningarna uppstår alltså missnöje. Medborgarna tycks förvänta sig att statsmakten ska ha någon sort extra inflytande som delägare i börsbolag. Eftersom så inte är fallet borde kloka politiker fortare än kvickt göra sig av med sådan egendom. Alternativt köpa upp hela bolaget - mycket problematiskt om det ska verka på en öppen marknad - hör jag hur konkurrenskommissionär Neelie Kroes slipar stridsyxan?

Samma logik kan man tillämpa på kvinnoskandalerna som Vanhanen och Kanerva har såsat ihop. Sånt beteende är kanske okej eller bara patetiskt om det handlar om rörmokaren i grannhuset, men av ministrar förväntar vi oss bättre uppförande.

Dags för oss medborgare att sänka våra förväntningar?

Kauppalehti körde i dagens tidning en story om Birka line som Eckerö köpt upp. Aktien är på väg bort från börsen. Varför? Jo som onoterat bolag får ägarna dividenderna skattefritt, medan börsbolagsägare betalar 19.8% skatt på sina dividender - om de inte är storägare med över 10% ägarnadel vill säga.

Eckerö är ett typiskt bolag med ett stort antal mindre ägare som inte når upp till gränsen.

Vad händer som följd av dessa tokiga regler? Börslistan blir bara kortare. Det finns ingen orsak att notera ett bolag på börsen, eftersom det finns alternativa marknadsplatser. Dessa är attraktiva nu när det inte mera uppbärs en extra avgift för handel utanför börsen.

Småsparare har inte mycket att hämta på dessa markandsplatser - där gäller det att vara ganska väl insatt. Därför är utvecklingen mycket olycklig för småspararen. Urvalet inhemska aktier som handlas på börsen minskar. Att handla utländska aktier är ofta jobbigare och medför högre omkostander - igen fördel storplaceraren.

Och allt detta sker pga det finska folkets avundsjuka. När folk stirrat tillräckligt länge på skvallerlistnorna över kapitalinkomster och skatteprosenter som storfräsarna visat upp var det politiskt omöjligt att hålla kvar 0-skatten på dividender. Till saken hör att dividenderna inte var obeskattade förut heller, det var bara företagen som betalade skatterna. Nu är de alltså dubbelbeskattade.

Regeringen håller på och pinjar med små avdrag som lär ska stöda småspararen. Det håller inte kvar bolagen på börslistan. Vi får bara ett krångligt lapptäcke till system som storplacernarna kan dra nytta av, men inte håller kvar bolagen på börsen. Det här är en jämlikhetsfråga!

Det enda som hjälper är egentligen att ta bort dividendskatten.

Henri Elo skriver br idag i sin blog :"Småplacerarens euro är 80 cent". Vad leder det här roendet och hopandet med dividendbeskattningen egentligen till:

Vi utlokaliserar företagens ägande utomlands. Då får vi inte en dotterbolagseknomi utan en slavekenomi. Vi kan inte påverka företagens beslut. Vi får inte deras vinster. Vi får inte skatter. Vi får ingent välfärdssamhälle. (egen översättning).

Så, dags att göra något snart, och glömma bort den eviga avundsjukan? Är det bättre att alla har det dåligt bara det är jämlikt än att nån får lite mera än andra, tillsynes med låg skatt?

Kauppalahti hade idag en förtjänstfull jämförelse. Man jämförde pensionssparande med eget sparande i indexfond. Det var inte muntert att läsa för pensionssparare. Med normala avgiftsnivå och med beaktande av skattefördelen är det ungefär jämnt skägg. Detta under förutsättningen av sparandet avkastar 10% per år. Med lägre avkastning vinner eget sparande. Försäkringsbolagen skor sig alltså stort på sitt oligopol inom pensionssparandet genom att ta ut hutlösa avgifter samtidigt som de marknadsför skatteförmånen.

I praktiken kan du välja. Du kan ge en del av avkastningen till skattebjörnen eller till försäkringsbolaget. För dig själv kan det kvitta. Utom att … det finns ett litet krux. Sparar du själv i indexfond eller aktier kan du sälja dem närsomhelst om du får för dig att investera i en bostad i Italien eller annars bara tycker att det skulle behövas lite extra fyrk just nu.

Jag har gjort mitt val och ger kalla handen åt försäkringsbolagen.

Skurken i dramat är som vanligt staten. De har hittat på att ge en viss sorts placeringar en skatteförmån. En reform lär vara på väg men planeringen har enligt minister Mari Kiviniemi kört fast på grund av resursbrist i finansministeriet. Hmm, tro det. Att ge skattelättnader för placeringar i fonder, för att inte tala om - burr - direkta aktieinvesteringar är politiskt sprängstoff. "Kyllä kansa tietää".

Det är bråttom med att få  mera konkurrens inom pensionssparandet - nu flyter det bara onödigt fyrk utomlands som förvaltningavgifter. 

PS. KL artikel (på finska)