Minister Hyssälä vill enligt taloussanomat att studeranden ska föda fler barn. Lättare sagt än gjort!

Visst skulle det egentligen vara bra för alla parter om det skulle gå så. Förstföderskornas ålder skulle sjunka, den är oroväckande hög idag. Bra för hälsan och gör det möjligt att ha lite större familjer. Och fler barn per familj är ju som känt just det som skulle behövas idag i Finland.

I min familj gjorde vi just så. Vår äldsta dotter Malin föddes ca ett år före vi föräldrar blev färdiga. Och visst, inte var det gott om pengar då inte. Inte blev det direkt mycket bättre när vi blev färdiga heller, bostadslån och studielån såg nog till att hålla plånboken på svältkost.

Idag verkar situationen vara etter värre. Åtminstone i huvudstadsregionen går det inte att klara sig på studiestöd, man måste arbeta vid sidan om för att klara sig. Har du låga inkomster så blir inte moderskapspenningen mycket att hurra för den heller. Något att ändra på?

Det är egentligen hela det västerländska samhället som inte riktigt fungerar i dethär avseendet. När man är ung ochbiologiskt sett borde skaffa sig barn har man ont om pengar. Man kan inte bo i ett stort dyrt hus och klara av alla extrautgifter som barnen för med sig. Sen när man är ordentligt etablerad och har hög lön är det biologiskt för sent att skaffa många barn.

Hur man kunde ändra på den ekvationen är nog en 1000€-fråga. Ska man rå på beteendet med hjälp av stöd så räcker det nog inte med några småsummor.

Professor Airaksinen som också siteras har nog en god poäng. Det är inte bara pengar det är fråga om, utan en kulturell fråga. Idag vill man vara en tonåring ändi till 35-40 års ålder. Pappa, mamma, barn - lekar hör liksom inte riktigt till då… Och sen har vi ju den riktiga killern:

Problemet är det att i Finland har vi låga löner, höga skatter, dyra priser och lågt socialskydd. Den statliga lögnkampanjen att så inte är fallet lurar ingen, säger Airaksinen.

Amen säger jag också. Om nån kunde förklara för mig (och alla andra) hur det här egentligen kan vara möjligt så skulle jag vara glad.

Efter en dag av kundbesök befinner jag mig i en liten tysk by vid namn Wangen i närheten av Stuttgart. En kort vandring genom byn hinner jag med innan det är dags att krypa till kojs. Intryckena är på många sätt skitsofrena…

Å ena sidan är går det en livligt trafikerad väg genom byn. Å andra sidan envisas varje mänska som kommer emot med att hälsa på mig med ett vänligt "hallo". En konstig blanding av ett modernt samhälle och ett hederligt agrarsamhälle. Vid den lilla tegelstenskyrkan från 1889 stannar jag och lyssnar hur kantorn tränar ivrigt på orgeln. Samtidigt tränger sig en välbekant lukt på - jag svär på att det luktar kossa här! Det finns tom det obligatoriska flugorna. Inget hjälper, bara att ta en tur runt kyrkan. Och visst… där, alldeles bakom kyrkan håller de på med kvällsmjölkningen. Skulle inte hända hos oss skulle jag tro, inte idag. Det är liksom inte okej att det luktar lagård i kyrkan…

Och där lite längre fram, precis bredvid storgatan en dynghög. På sätt och vis hederligt - det är ok med jordbruk och husdjur. Då får de minsann finnas mitt inne i samhället också.

Svalorna som häckar under takkanten hör liksom också till. Något vardagligt - de gamla bona kan man gott måla över bara.

Enligt dagspressen (Aamulehti, HS) vill tidningen Opettaja (har studerat deras nätversion , inte hittat detta?!?) att sanering av mögelskolor får högsta prioritet i kommunerna. En sjuk punkt för oss förttroendevalda. Vanda är säkert ett typexempel. Staden växte upp i ilfart på 70-talet. Nya skolor byggdes med dåtidens teknik, platta tak mm. Nu är en stor del av dessa skolor i behov av grundlig sanering eller ersättning. En grundlig sanering av en redigt stor skola kostar ca 10 M€. Ett nybygge är bara måttligt dyrare.
Samtidigt planeras nya området som behöver sina egna dagis- och skolbyggnader (a 10M€ plus). Ingen lätt ekvation om den totala investeringsbudjeten borde pressas ner till ca 60-70M€ per år. Ska vi sanera alla gamla skolor och lyssna på skriket att det inte finns någon service i de nybyggda områdena?

ALLA tvivelaktiga skolor kan inte åtgärdas snabbt. Inte heller kan man gå enligt principen “de som skriker högst får sin vilja igenom”. Objektiva kriterier som rankar skolorna och luftkvaliteten i dem mot varandra behövs. Ett typexempel är Laajavuoren koulu i Mårtensdal. Olika luftkvalitetsutredningar och klagomål från föräldrar och lärare fanns sedan tom 10 år tillbaka. Utrymmena konstaterades INTE vara hälsovådliga. Ett par utrymmen i speciellt dåligt skick stängdes av. Förtroendevalda har ingen möjlighet att veta vad som är sant och vad som fabel i såna här fall, om det inte finns objektiva data att tillgå. Vi har inga verktyg att tillgå.

Läraren x är sjukskriven pga astma. Föräldraföreningen författar arga brev - bryr ni er inte om barnen, vårt lands framtid? Experten Z intygar att luften är helt OK. Hur man än gör har man rumpan bak. Antingen äventyrar man barnens hälsa i onödan eller så slösar man med stans knappa pengar.

Samtidigt pekar elevprognoserna på vikande eleveunderlag, behövs dethär skolhuset alls? Det närliggande högstadiet är också gammalt och överdimensionerat, vad göra. Slutresultatet var i det här fallet att problemhuset rivs och skolan slås ihop med högstadiet vars byggnad saneras och utvidgas en aning. Projektet tar många år. Under tiden fortsätter de som går i problemskolan att gå där.

Om skolbyggnaden verkligen är hälsovådlig bör de ansvariga tjänstemännen ha tillräckligt stake att säga att så är fallet och försätta utrymmena i användningsförbud! Då slutar verksamheten där på stubinen och verksamheten ordnas på något annat sätt, kanske med hjälp av baracker. Om detta inte sker kan inte de förtroendevalda besluta annat än att sanering utförs inom ramen för budjeten. Alla andra beslut är fel.

För en tid sen ondgjorde jag mig i bibban över att man inte kan få en påminnelse per e-mail när böckernas lånetid håller på att gå ut. Den vänliga bibliotekarien viste berätta att det är på kommande.

Idag fick jag en påminnelse! Jusst vad en tämligen upptagen och kanske därför lite småråddig mänska behöver. Tackar mjukast.

Ett gott exempel på hur man med små medel kan förbättra servicen för alla.

1. Att skicka mejlet kostar ingenting (i motsats till påminnelsebreven). Systemuppdateringen har förstås gått på konsultkraft, så det lär ha kostat en “pretty penny”.
2. När jag får en påminnelse lämnar jag tillbaka böckerna (eller förnyar på nätet, efter behov), och slipper böterna. Jag vinner!
3. Böckerna blir inte liggande i onödan hemma i nåns hylla utan kommer snabbare tillbaka till biban - tillgängliga för andra lånare. Allmänheten vinner.
4. Mindre jobb med att skicka påminnelsebrev och kassera in småsummor i böter. Bibban vinner.

Ett typiskt fall av att all ainblandade vinner. WIN-WIN som det brukar heta

Tidningarna har recenserat den nyutgivna Remu - sanakirja. Ett av verbalakrobaten Remu Aaltonens egna ord är sveduin - mycket riktigt en svenskatalande person.

Ordet får mej att tänka på en rörlig svenskatalande person, som antagligen är högtutbildad och kanske bor i huvudstadsregionen. Inte alls negativt om tycker det. Det är ju helt OK och tom ganska cool att kalla sig för digital-beduin (dedär som flyger jorden runt på jobb utrustade med mobil och PC).

Med andra ord är det ju direkt ett namn på en målgrupp till kommunalvalet

Visst kan man ibland unna sig något lite dyrare, men nån gräns ska det väl ändå finnas …. =8-O

Det är inte bara teleoperatörer som svarar dåligt på kundservicetelefonen.

Jag lät mig ifjol luras av av en telefonförsäljare att göra en kontinuerlig prenumeration på en tidning “nästan gratis”. Jotack, priset var billigt, men tidningen var inte mycket att hurra för. Redan efter några månader gick blaskan direkt i tidningskorgen. Skulle jag ha varit förutseeende skulle jag naturligtvis ha inhiberat prenumerationen då. Men det är ju inte speciellt aktuellt och viktigt just då. Och ett år är ju redan betalt…

Just det - nästa räkning dimper in genom postluckan. Ett år till. Nänu ska det nog inhiberas. Här finns ju en nätadress, sagt och gjort….
Nä nu jädrar: PÅGÅENDE avtalsperiod går inte att avbryta. En ny period började vid årsskiftet. Den är ännu obetald, men går inte att inhibera via nätet. Dessutom står det med stor pränt på räkningen att 3€ extra debiteras för påminnelse.

För att avbryta pågående avtalsperiod måste man ringa till kundservicen. Du gissar rätt. 30 min av hissmusik räcker inte till för att komma fram. Återstår bara att betala snällt.

Ett diaboliskt system med andra ord. När det känns aktuellt att avbeställa är det försent.

Har jag lärt mig någon läxa? Kanske det:

1. Köp aldrig något av telefonförsäljare. Never ever! Säljer du något? Klick!
2. Om du tröttnar på en tidning, avbeställ genast.

…är ett begrepp. Mikael Jungner vill tydligen vara mer internationell och använda F-ordet istället.
Hin onde har alltså fått ge vika inom finsk managementkultur:

Mina inbyggda prydhet förbjuder mig att illustrera det ersättande begreppet.

Allvarligt talat - finns det inte något minimikrav på ledarskapskompetens på YLE? Helt oberoende om förändringarna är nödvändiga eller inte måste personalen få möjlighet att bearbeta dem på ett sakligt sätt. Det är en sorts sorgearbete. Effektivitetskraven hjälps inte upp av en desillusionerad och demotiverad personal.

Musikskolan Kungsvägen i Vanda (MIKV) började sitt 20årsfirande igår torsdag med konserten Jubel i höstmörkret. Jublet blev lite dämpat i och med att Jokelakatastrofen var i så färsk minne. Publiken kom ihåg offren med en tyst minut.

Roligare var det att se dessa mängder av svenskar som hade samlats i Myrbackahuset. Stolarna tog slut och salen i konstmuséet var packad - härligt! Det verkar som om uppslutningen skulle bli bara bättre och bättre.

Och programmet var det inget fel på. Förutom sedvanliga kör- och balettuppträdanden fick vi höra uruppförandet av Sebastian Fagerlunds "Vandalisms" för sex celli. Vissa i publiken tyckte sig höra inflytande från Apocalyptica…. 

PS. Tack herre för photoshop - under den bakre flickans utsträckta arm tronade från början ett notställ….

Musikhusbygget i Helsingfors är en fars. Mitt onda jag viskar genast i mitt öra att det inte är inkompetens utan stor slughet som ligger bakom. Som bakgrunsmusik spelar Dire Straits "Money for nothing":

Now look at them yo-yos thats the way you do it
You play the guitar on the mtv
That aint workin thats the way you do it
Money for nothin and chicks for free
Now that aint workin thats the way you do it
Lemme tell ya them guys aint dumb…

Vi har ju sett skådespelet i 6 akter förut - det upprepas ganska ofta när det finns ett ofentligt bygge som en grupp driver på hårt, det må vara operahus eller metrobygge. This is how you do it:

 

1. Först ger du dina tama tjänstemän order att räkna ut en budjet för projektet som låter överkomligt - i dethär fallet 90 M€ - det är nu inte så mycket, inte ens tresiffrigt, och ett musikhus behöver vi ju. Till saken hör att du, jag och din moster vet att räkningen kommer att bli minst 200-300M€, men det får man inte säga för då kanske projektet inte får tillräckligt stöd.

2. Du begär offerter på helheten. Sen står du med munnen i ett förvånat O där och konstaterar att alla offerter  ligger betydligt över budjeten. Det är nog byggmarknaden som är överhettad, inte var det något fel på det ursprungliga uträkningarna.

3. Men eftersom vi nu behöver ett musikhus och inte vill vänta ger vi en delentreprenad åt ett byggföretag att gräva en stor grop på ett prestigefyllt ställe i rikets huvudstad.

4. Du begär in nya offerter på helheten, men vojvoj, byggmarknaden är nog minst lika överhettad fortfarande. Alltför fyrt blir det! Men vi har ju en stor grop på ett prestigefyllt ställe i rikets huvudstad, så projektet måste fortsätta. Bäst att dela upp projektet i många delentrepenader.

5. Bygget fortskrider i små ryck genom delentrepenader på 20-30 M€ - så små summor att finansieringen beviljas. Alla undviker så gott det går att berätta offentligt hur stor totalnotan kommer att bli. Och vi har ju som sagt en stor grop på prestigefylld plats i rikets huvudstad…

6. Till slut blir bygget färdigt och beslutsfattarna lyser som Nådendals sol på öppningsseremonien, medan löpena ropar ut att kalaset kostade 300M€. Bygget blev färdigt 5 år efter tidtabellen, kostade 3 gånger så mycket som den ursprungliga budjeten och är mindre än planerat. Vojvoj säger vi - byggnadsbranshen var överhettad, inflation, Kinafenomenet, högkonjunktur och antalet solfläckar…

Men vi har drivit igenom bygget som vi ville ha, utan att några klåpare kunde komma emellan och ifrågasätta det som för dyrt, och det är ju huvudsaken.

Lemme tell ya them guys aint dumb!