Många har i recessionens kölvatten skyndat till för att utropa marknadsekonomins död. Jag befarar att det vi kommer att få se är politikens totala ekonomiska impotens.
Olika ledande politiker i många länder har skyndat till och lovat skjuta till skattebetalarnas pengar för att avvärja de värsta följdverkningarna av den ekonomiska härdsmältan. Hur välvilliga dessa försök att rädda situationen än är ser jag flera problem som hindrar hjälpen att nå fram.
Det största och värsta problemet är de olika tidsskalorna som företag och statsförvaltning arbetar med. För ett företag gäller det att reagera inom några månader, kanske ett kvartal, för att strypa kostnaderna om man ser att efterfrågan har kollapsat. Staten däremot tar ett år på sig att reagera - om man riktigt forcerar alla beslut - innan politiska linjedragningar når fram till gräsrots-nivå. Samtidigt hinner företagen permittera och avskeda tiotusentals anställda. Med andra ord hinner statens stimulans-miljarder i värsta fall fram först när nästa uppsving i ekonomin börjar skönjas.
Det andra problemet, som delvis hänger ihop med det första - är den officiella optimismen. Den fick vi njuta av rätt länge också hos oss. Den recession som var tydligt synlig i USA skulle kantänka gå vårt exportberoende land spårlöst förbi. Den optimismen är kanske också inbyggd i systemet. Av rädsla för att frammana för stor försiktighet och därigenom strypa investeringar och inhemsk konsumtion vill ledande politiker inte uttala sig negativt om landets ekonomiska utsikter innan statistiken visar att nedgången är ett faktum. Detta tar gott och väl ett halvt år.
Det tredje problemet är hur statens stimulans-åtgärder träffar. Staten  tar i främsta hand till infrastrukturinvesteringar i sina stimulans-paket. Det gynnar firmor som bygger vägar och broar. Däremot inte en arbetslös pappersarbetare eller adb-konsult.
Det fjärde problemet är att det är svårt tom för staten att satsa tillräckligt stora summor. De utlovade två miljarderna och 30000 jobben låter mycket. Men enligt vissa uppskattningar är det bara en fjärdedel av nedskärningarna inom den privata sektorn. Som att ta till plåster när artären har brustit.
Hur ska dessa problem tacklas? Den enda lösningen för att försnabba statens reaktioner vid en recession är att det finns färdiga handlingsplaner och lämpliga lagar redan INNAN man inser att recessionen står för dörren. Det är som ordspråket säger dags att rusta för krig om man vill ha fred. Kanske inte något som politiker med självbevarelsedrift vill driva under en högkonjunktur?
Jag hoppas att jag har fel, men är rädd för att det enda det politiska etablissemanget lyckas rädda med sina åtgärdspaket är sin självbild.