Paul Lillrank tar i sin kolumn (hbl
14.12) upp problemen inom kommunal tjänsteupphandling. På många
sätt träffar han huvudet på spiken. Den bästa lösningen skulle
vara att ge servicesedlar åt dem som behöver de kommunala
tjänsterna.

Vid upphandling av tjänster blir
priset ofta avgörande. Alla kommunala beslutsfattare är väl
medvetna om att pengar inte växer på träd och att det finns många
hål att stoppa dem i. Däremot är det ofta svårt att ens definiera
vad som egentligen utgör kvalitet i en tjänst. Ett gott exempel är
cancerscreeningen som togs upp i hbl 15.12. Är det kvalitet att
patienterna kan besöka labbet på kvällen efter arbetstid eller att
labbet hittar en möjligast stor del av de positiva provena?
Efterklokhet är också i detta fall den enklaste sorten av klokskap.

En annan käpp i hjulet är att hela
processen måste tas om efter tre till fem år. Tjänsteproducenten
hinner knappt bli varm i kläderna och slipa processerna innan det är
dags att kasta sig in i konkurrenskvarnen igen. Ofta blir resultatet
att en annan producent vinner tävlingen med ett marginellt lägre
bud. Dags att starta inlärningskurvan på nytt med färskt folk.

Med hjälp av servicesedlar kunde
maskineriet fungera betydligt bättre. Då kunde de kommunala
beslutsfattarna koncentrera sig på vilka kvalitetskrav en
tjänsteproducent ska uppfylla. ALLA producenter som uppfyller dessa
minimikrav kan sedan väljas av den som behöver tjänsten. Kommunen
kan koncentrera sig på de ”hårda” kraven: Kompetent personal,
ändamålsenliga utrymmen etc. Invånaren - kunden – bestämmer
sedan själv vilka andra kvaliteter han värdesätter. Den som bäst
matchar kundernas krav vinner. På så sätt kommer man bort från en
dödsspiral av kostnadsnedskärningar och sämsta möjliga kvalitet
till en tävling om vem som kan erbjuda den bästa kvalitén till ett
fastställt pris. Gärna kan kommunen också delta i tävlingen genom
att själv erbjuda tjänster.

Varför går då servicesedelsystemet
så långsamt framåt? Min teori är att det är svårt för
beslutsfattarna att släppa taget om serviceproduktionen. Man vill
kunna bestämma var och hur tjänsterna produceras. Annars sitter man
liksom där med ansvaret utan att egentligen ha verktyg att ingripa.
Men sanningen är att verktygen nog finns , de är bara andra än
förut.

Kanske det är lite som när småbarn
lär sig gå. Som förälder måste man våga släppa taget. Mycket
riktigt rakar din ögonsten ikull och slår sig några gånger. Men
snart springer ungen ifrån sin gamle far.

Det är nog dags för oss politiker att
lära oss att släppa taget ibland.