När världen börjar kännas otrygg finns det en beställning på enkla lösningar, starka ledare och en uppdelning i oss och de andra. En perfekt grogrund för populism inom politiken alltså.

Inom den ekonimiska politiken finns det risk för ökad protektionism. Prof. Pertti Haaparanta befarar i Kauppalehti 29.12 att ökad protektionism kan förstärka den globala recessionen. Politiker griper till olika former av protektionism - allt från direkta stöd till utsatta industrier till höjda tullmurar - istället för att hålla sig till stimulerande åtgärder i Keynes anda.

Det hela får mig att tänka på den spelteoretiska klassikern “fångens dilemma“:

Två fångar, A och B, ställs inför två val: om en vittnar mot den andre och den andre håller tyst, går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda 2 års fängelsevistelse var. Båda fångarna måste göra ett val, men vet inte vad den andre kommer att välja.

Det handlar alltså om tillit. Om man litar på att den andre skurken håller käft och gör sammalunda vinner bägge parter. Litar man inte på den andre (det är ju ändå en skurk…) sitter båda inne länge.

För att gå över till ekonomin: Om vi tror att alla andra länder håller sig till stimulerande politik och själva gör lika vinner alla. Om vi tror att andra länder tar ibruk protektionistiska medel och gör lika själva sjunker värdsekonomin i en djup recession. Allra värst går det dock om alla andra är protektionistiska medan vi själva som snälla pojkar bara stimulerar. I en ekonomi som vår där 45% av BNP kommer från exporten kommer man inte långt med protektionism.

Nu behövs det alltså en rejäl portion av tillit och överenskommelser. Dessutom politisk ryggrad att låta bli de populistiska verktygen. Den största kraften också i detta spel har Obamas USA - där vi kan se oroande tecken på att det är viktigast att stötta den inhemska bilindustrin med alla medel.

Också på “hemmafronten” kan vi har ett populismen år framför oss. Sannfinländarna vann stort i kommunalvalet. Kommunekonomin är ansträngd överallt. Det blir en bra grogrund för tankar att folket kan delas in i “oss” vars grundservice man bör satsa på och “dem” som det har slösats för mycket på. Vi är då “vanliga” finnar. “De” kan vara allt från utslagna över invandrare till svenskspråkiga. Ettbudsdkasp som säljer bra när många är rädda för sitt jobb och familjens utkomst.

Samtidigt visar oss exeplen från Frankrike och nu senast från Malmö att just uppdelningen i Oss och Dem leder samhället in i en återvändsgränd. Det gäller att inte blunda för att det finns kulturella skillnader och olika samhällsklasser (jag antar att problemen i Sverige bottnar i tanken att alla i socialdemokratins himmelrike per definition är likadana mänskor). När man erkännt detta gäller det ännu att ta i tillräckligt för att avhjälpa problemen dessa olikheter för med sig. Annars blir läget bara värre. Då finns snart det inte heller pengar för “våra” tjänster. Ett exempel är att nyfinländarna måste fås med i arbetslivet - kosta vad det vill. Att spara pengar där blir katastrofalt dyrt i längden om det leder till att hela folkgrupper blir utslagna och samlar sig i ghetton som hålls i styr med hjälp av polisen.

Låta oss alltså inte låta rädslan och populismen ta över 2009.

Paul Lillrank tar i sin kolumn (hbl
14.12) upp problemen inom kommunal tjänsteupphandling. På många
sätt träffar han huvudet på spiken. Den bästa lösningen skulle
vara att ge servicesedlar åt dem som behöver de kommunala
tjänsterna.

Vid upphandling av tjänster blir
priset ofta avgörande. Alla kommunala beslutsfattare är väl
medvetna om att pengar inte växer på träd och att det finns många
hål att stoppa dem i. Däremot är det ofta svårt att ens definiera
vad som egentligen utgör kvalitet i en tjänst. Ett gott exempel är
cancerscreeningen som togs upp i hbl 15.12. Är det kvalitet att
patienterna kan besöka labbet på kvällen efter arbetstid eller att
labbet hittar en möjligast stor del av de positiva provena?
Efterklokhet är också i detta fall den enklaste sorten av klokskap.

En annan käpp i hjulet är att hela
processen måste tas om efter tre till fem år. Tjänsteproducenten
hinner knappt bli varm i kläderna och slipa processerna innan det är
dags att kasta sig in i konkurrenskvarnen igen. Ofta blir resultatet
att en annan producent vinner tävlingen med ett marginellt lägre
bud. Dags att starta inlärningskurvan på nytt med färskt folk.

Med hjälp av servicesedlar kunde
maskineriet fungera betydligt bättre. Då kunde de kommunala
beslutsfattarna koncentrera sig på vilka kvalitetskrav en
tjänsteproducent ska uppfylla. ALLA producenter som uppfyller dessa
minimikrav kan sedan väljas av den som behöver tjänsten. Kommunen
kan koncentrera sig på de ”hårda” kraven: Kompetent personal,
ändamålsenliga utrymmen etc. Invånaren - kunden – bestämmer
sedan själv vilka andra kvaliteter han värdesätter. Den som bäst
matchar kundernas krav vinner. På så sätt kommer man bort från en
dödsspiral av kostnadsnedskärningar och sämsta möjliga kvalitet
till en tävling om vem som kan erbjuda den bästa kvalitén till ett
fastställt pris. Gärna kan kommunen också delta i tävlingen genom
att själv erbjuda tjänster.

Varför går då servicesedelsystemet
så långsamt framåt? Min teori är att det är svårt för
beslutsfattarna att släppa taget om serviceproduktionen. Man vill
kunna bestämma var och hur tjänsterna produceras. Annars sitter man
liksom där med ansvaret utan att egentligen ha verktyg att ingripa.
Men sanningen är att verktygen nog finns , de är bara andra än
förut.

Kanske det är lite som när småbarn
lär sig gå. Som förälder måste man våga släppa taget. Mycket
riktigt rakar din ögonsten ikull och slår sig några gånger. Men
snart springer ungen ifrån sin gamle far.

Det är nog dags för oss politiker att
lära oss att släppa taget ibland.

Hittils har vi fått höra att kommurna betraktas som säkra låntagare. Men är det så?
Enligt DI har redan många svenska kommuner svårt att få nya lån och förnya gamla. Börjar det gå så också Finland ligger vi riktigt risigt till i Vanda med 3600€ skuld per invånare. Det är lika mycket som HELA kommunalskatten inbringar per år. Börjar räntemarginalerna krypa uppåt för Vanda får vi nog se en snabbrevision av investeringsplanerna.

En överenskommelse om förtroendeposternas fördelning i Vanda under nästa mandatperiod väntar på underskrifter.

Som många säkert redan hört betyder överenskommelsen för SFP:s del att vi inte mera har en plats i stadsstyrelsen.  Hur man än prioriterar räcker ett valresultat med två mandat i fullmäktige inte till en stadsstyrelseplats. För det krävs egentligen 5 mandat med nuvarande storlek i styrelsen. Det är naturligtvis inte bra, men ett faktum vi måste leva med. Nu får vi gå över mer till att lobba. Det gäller att studera föredragnignslistor och diskutera ärendena med styrelsemedlemmar. Riskmomentet är att man glömmer bort den lilla detaljen svenska och språkkonsekvenserna när man gör beslut. Det har hänt förut och kommer säkert att hända igen.

Detta betyder inte att förhandlingsresultatet är dåligt - tvärtom. SFP har nu platser i 6 av de 7 viktiga nämnderna, alla utom miljönämnden. Dessutom de för oss viktiga ordförandeposterna i undervisningsnämndens svenska sektion och svenska komittéen. Vid förhandlingarna prioriterade vi poster där man på ett eller annat sätt påverkar den svenska servicen i staden. En ny nämndeplats har vi därför i nämnden för fastighetscentralen som har visat sig vara en viktig instans när man planerar var olika serviceformer finns tillgängliga. De interna hyrorna utgör en stor och växande andel av de olika sektorernas budjeter. Vår prioritering att inte välja miljönämnden betyder alltså inte att vi anser miljöfrågorna oviktiga, utan att språkaspekten där är relativt oviktig. Miljöns skick frågar inte efter modersmål.

Under förhandlingarnas gång höjdes röster för “små och effektiva” nämnder. Det är ett argument som jag inte förstår. Enligt min erfarenhet har undervisningsnämnden med 16 medlemmar fungerat alldeles utmärkt. I Vanda har vi dessutom mycket få nämnder - 7 stycken. I många andra städer har man dubbelt upp. Antalet förtroendevalda är alltså inte speciellt stort. En liten nämnd med respresentaner bara för de 2-3 största grupperna skulle naturligtvis passa dessa grupper fint….

…börjar klarna. I Kauppalehti säger sig livsmedelsindustrin vara färdig att förhandla om priser och volymer med tom 2 (TVÅ) månaders intervall istället för 3-4 som nu. Ännu kortare intevall gör det omöjligt att planera produktionen…
I vilken industribransch har man en sån lyx idag? Det luktar gammalmodiga styrinstrument långa vägar.  Man producerar enligt plan och kör med stora lager som kostar skjortan. Tänk om tex Nokia kunde planera att nästa halvår gör vi 100000 st av modell N96 och priset är 600€, därmed basta. Råkar kunderna vilja ha en annan modell, så vojvoj, återkom om 4 månader så kan vi planera in det i produktionen. Visst är det ett bekvämt sätt att styra produktionen. Det var kanske OK ännu på 1960-talet, men idag? Så kan det gå om marknaden styrs av ett oligopol av stora inhemska producenter utan verklig konkurrens utifrån.
Har de månne hört om just-in-time? Kanske det skulle vara dags att bekanta sig med det, annars går det som för de amerikanska bildinosaurierna - utländska konkurrenter kommer med överlägsna metoder och kapar marknaden med lägre priser, färskare varor och flexiblare leveranser.