Hbl har förtjänstfullt fortsatt sin artikelserie om närdemokratin i storstäder (hbl 29.05). Jag tror att för att stadsdelsfullmäktige ska fungera bör de ha verklig makt, alltså också i budjetfrågor. Dessutom bör de vara direkt valda av invånarna. Så är inte fallet i Stockholm enligt hbl. Däremot tror jag inte på tesen att partierna inte får blanda sig i lokalstyrelsen. Vad hindrar partierna från att ställa upp lokalkandidater på samma sätt som i kommunalvalet?

Lämpliga frågor för närfullmäktige är sådana som engagerar folk också idag. Hur ser detaljplanen ut? Var finns grundskolorna och dagisarna? De ska vara nära. Beslut om dem borde också fattas nära mänskorna - i närfullmäktige. Andra frågor hör naturligt hemma på en högre nivå: Regionplaneringen, trafikplaneringen, gymnasier och yrkeskolor.

Samtidigt kan de politiska partierna få tillbaka den legitimitet de förlorat bland medborgarna. Närfullmäktige blir en naturlig inkörsport till politiken för mänskor som vill engagera sig i sin miljö.

Närdemokratin är egentligen sönder idag i de stora städerna. Invånarna upplever att de inte kan påverka stadens beslutsfattande och att politikerna är svåra att nå. Samtidigt är det svårt att rekrytera nya kommunalpolitiker eftersom arbetsbördan i en storstad är oöverkomlig för en normalt arbetande mänska. Politikerna dras dessutom med en dålig image. För att göra ekvationen möjlig för hugade kommunalpolitiker finns två olika lösningar. Antingen att göra om det till ett riktigt avlönat jobb, eller spjälka upp det på flere nivåer. Vilket tror du är populärare? Anklagelserna om att politikerna skor sig på sitt förtroendeuppdrag haglar redan idag när man höjer arvodena med stora procentsatser - vilket inte hindrar att inget blir kvar efter alla skatter och avdrag.

Metropolsammanslagningen som många synliga politiker driver är ett elitistiskt projekt. Lyckas det blir avståndet till invånarna ännu längre än förut. De centrala politikerna kan sedan i lugn och ro bestämma om metropolens angelägenheter utan att vanligt folk kan störa dem. Så ska det inte vara! Beslutsfattandet blir krångligare med flere instanser inblandade. Men det behövs. Kommunalpolitiken ska ha lite "skit mellan tårna". Det ska handla om mögel i närskolan och hur höga hus man får bygga i grannkvarteret. Då hör det till att det kan bli lite obekvämt för beslutsfattarna. De måste engagera sig personligen.

Det finns alltså två olika synvinklar på vad som felas i huvudstadsregionens politiska system. Den ena är att belsutsfattande i saker som berör hela regionen haltar. Den andra är att politiken har tappat kontakten med folket och därigenom sin legitimitet. Jag anser att det andra problemet är betydligt värre och dessutom riskerar förvärras ytterligare när man försöker åtgärda det första. Problemet med närdemokratin bör lösas först. Sen kan vi återkomma till metropolnivån!