Stadsforskarna tar i artikeln i hbl 13 april upp intressanta
synvinklar på metropolens framtid.

Den viktigaste poängen – anser jag – är frågan
hur närdemokratin ska utvecklas. Enkät efter enkät
visar att stadsborna anser att det är svårt att kontakta
de förtroendevalda. Mycket få anser att de har goda
möjligheter att påverka beslutsfattandet i sin hemstad. En
direkt sammanslagning av de
nuvarande städerna till ett miljonmetropol skulle definitv inte
förbättra läget. Ivern och brådskan med vilken
ministrarna Vapaavuori, Kiviniemi och Brax driver på en
sammanslagning tyder på att det är just en direkt
sammanslagning av städerna enligt nuvarande kommunallag de vill
se. Det är den enda modellen som kan genomföras i snabb
ordning. Då skulle vi få ett ännu mer elitistiskt
fåvälde – ett ännu högre elfenbenstorn för
politiker att sitta i. Det får inte ske!

En utredning som däremot
skulle vara mer än angelägen skulle vara hur det
demokratiska systemen fungerar i olika storstäder, med tonvikt
på hur dessa korrelerar med medborgarnas känsla av
inflytande över sin närmiljö. När en sådan
utredning finns kan vår lagstiftning uppdateras så att
den stöder den ”best practice” man hittat. Sen står
det fritt att verkställa, kanske först som experiment i den
stad som bäst skulle behöva det i vårt land –
Helsingfors.

Jag antar att en sådan modell skulle ha någon form av
stadsdelsfullmäktige. Jag tror däremot inte på den
modell som kastas fram i artikeln med representanter ”från
näringsliv till daghem”. De politiska partierna har en viktig
roll i vårt samhälle. Idag är kommunalpolitiken
partiernas kontaktyta till medborgarna och inkörsporten för
förtroendevalda till politik på riksnivå. Kapar man
denna navelsträng mellan folket och partierna förlorar
politiken sin sista tillstymmelse till legitimitet i medborgarnas
ögon. Partierna har också en roll som stöd för
förtroendevalda på gräsrotsnivå som inte ska
förbises. Jag tror att en av effekterna som eftersträvas
med representanter ”från näringsliv och dagis” är
en bredare uppslutning av folk med olika roller i samhället. Det
tror jag kan uppnås om den insats som krävs för att
kunna delta i kommunalpoltiken skulle vara mer mänsklig, så
att också ”normalt arbetande” mänskor skulle kunna
klara av det. Idag är arbetsbördan för en
fullmäktigeledamot i en storstad sådan att få
mänskor som arbetar inom den privata sektorn anser sig klara av
den. Det leder till en allvarlig slagsida bland de förtroendevalda,
med en överrrepresentation av kommunalt anställda, och få
representanter för näringslivet och den privata sektorn.

Med någon form av närfullmäktige bil arbetsbördan
mindre. De förtroendevalda har också en möjlighet att
vara insatta i de lokala förhållandena på en nivå
som medborgarna förväntar sig av dem. Om föräldrarna
är oroliga över mögeproblem i Högbergets skola
(fingerat namn) vill de att de förtroendevalda de kontaktar
känner till var skolan ligger och helst redan har hört om
saken.

Den period av samarbete över stadsgränsernavi nu går
in i kan ge oss viktiga erfarenheter av hur medborgarna beter sig när
valfriheten ökar. Dessa bör vi ta lärdom av. Låt
oss därför se vad detta samarbetsskede har att lära
oss. Under tiden har vi god tid på oss att utreda hur
förvaltningen i en miljonstad kunde organiseras utan att
äventyra närdemokratin. När resultaten föreligger
och ett konkret förändringförslag finns att ta
ställning till är det dags för folkomröstning,
inte förr!