Ihmettelen aina välillä sitä kuinka aina jaksetaan mantran tavoin toistaa suurten yksiköiden etua metropolikeskustelussa. Päivän Kauppalehdessä samaa biisiä toistaa Helsingin seudun kauppakamarin puheenjohtaja Harri Sailas. Seuraavaksi toistetaan että kilpailemme muiden suurten metropolien kanssa. No huhuh.

Onneksi toimittaja Jurvelin viereisessa kolumnissa kehtaa epäillä. Oikeastaan missään muualla ei ole miljoonakaupunkia samassa yksitasoisessa organisaatiossa. Kyse on enemmänkin brändistä. Lontoo on käsite, vaikka kaupunki koostuu 32:sta pienemmästä “kunnasta” (borough) joilla on keksimäärin 230tuhatta asukasta. Itse asiassa tämän metropolin sisällä on kaksi kaupunkia: City of Westminster (2) ja City of London (1 -ydinkeskusta):

Ylätason muodostaa Greater London Authority jolta johtaa pormestari (Ken Livingstone) kansan valitseman 25-jäsenisen London Assembly:n valvonnassa. “Ylätason” asioita ovat mm. kaava-asiat, poliisi- ja palolaitos sekä julkinen liikenne. Sensijaan esim. jätteenkäsittely kuuluu “kunnille”. Eli olemme jo osittain pidemmällä yhteistyössä kuin Lontoo!

Miksi suuri muuten olisi enää kovin paljon kauniinpaa. Pieni kaupunki - pienet ongelmat, Suuri kaupunki - suuret ongelmat.

Pojot kotiin vetää toimittaja Jurveliin :

Jos muut alueen kunnat omaksuvat Helsingin toimintatavat, yritysten ja kaupunkien välisessä työnjaossa astuttaisiin kaksikymmentä vuotta taalsepäin

Jag läser med förvåning förslagen om att inkomstpröva barnbidragen som kastats fram från centerhåll i Sverige:

Centerledaren Maud Olofsson är inte främmande för förslaget. Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag, säger hon till Svenska Dagbladet.Det faktum att det upplevs som orättvist att många höginkomsttagare direkt kan sätta in hela barnbidraget på banken åt sina barn, medan låginkomsttagare är otroligt beroende av pengarna.

Jaha, och vad säger oppositionen (S):

Förslaget sågas av oppositionen, bland annat för att det motverkar arbetslinjen om bidraget minskar om man exempelvis går upp i arbetstid.

Det verkar misstänkt som om ideologierna skulle vara på något sätt tvärtom på andra sidan viken. Hos oss i Finland brukar ju sossarna vara ivriga med att införa behovsprövning på alla stöd, medan de borgerliga varnar för flitfällor.

Veronica Palm (S):

Alla internationella undersökningar visar att ju mer man har generella system, där alla får vara med och få ut en del av systemet oavsett om handlar om gratis skola, subventionerad sjukvård eller barnbidrag - desto mer tjänar de som är allra fattigast på det.

Jättekul, berätta dethär också åt ert finska systerparti!
Ärligt talat tänker jag alltså som en rikssvensk sosse (hu via hemskt). Stöd- och skattesystem ska vara enkla. Ju mer man tänker på rättvisa desto krångligare blir det att sköta systemet och desto svårare blir det att få en en helhetsbild av en familjs ekonomiska läge i olika situationer.
Under 90- och början av 2000-talet hade vi en redig skattepolitik: Inkomster ska beskattas lika, avdragen och specialfallen ska vara få. Nu verkar det vara andra ideologier i farten. Se bara på kapitalinkomsterna och såsandet med arvsskatten för företagsegendom. Olika regler och tariffer för olika fall: Dividender för onoterade bolag/börsnoterade bolag, arv av företagsegendom/annan egendom.

Är det så att samlingspartiet har hittat på hur det ska minska skattetrycket på verkligt rika? Genom att göra krångliga system med undantag och kryphål kan dessa genom att anlita dyra konsulter minimera sin skatt, medan vanliga dödliga snällt betalar.