Alla och hans moster kommenterar Kina, oroligheterna i Tibet och de olympiska spelen.
Jag noterade speciellt Kasvi :s blog om ämnet och som kontrast idrottsminister Wallin :s blog . Tyvärr måste jag konstatera att jag känner mer som Kasvi än som Wallin - partibok eller inte.
Visst, det är säkert sant att de största förlorarna på en bojkott är de bojkottande sportsmännen, men ändå! Vissa principer borde man nog kunna hålla fast vid. Det kan sen vara egalt om det svider mest i eget skinn eller inte. Det är just sån här överslätande pragmatism, "vi kan ändå ingenting göra", som får folk att tappa all tro på politiken. Det må vara att protester inte har har någon inverkan. Men visst skulle det kännas gott i själen ändå.

Kanske det här är ett bevis (till) att jag inte är riktigt skapt till politiker. Ibland klarar jag bara inte av att handla mot min övertygelse.

När får vi se inhemska OS-kandidater ställa upp på en vägrarlista? Det skulle vara ett beslut som heter duga - en verklig demonstration av ryggrad! Något som kan ha inverkan på hela ens framtid - hu, jag skulle nog sova dåligt ganska länge medan jag funderade på ett sånt beslut.

För egen del tänker jag inte sätta min fot i Kina så länge detta förtryck fortsätter. Marknadsundersökningar och kundkontaker i "mittens rike" får nog någon annan sköta. Så det så