Två kolumner i Hbl (16.3) verkar samtala med varandra: Juhana Vartiainens söndagspuls och Per Stenbäcks idag.

Bägge handlar egentligen om politikens rörelseutrymme. Vartiainen säger att varken Stora Ensos nedskärningar i Kemijärvi eller möjliga investeringar i förnybar energi har en bestående verkan på sysselsättningen. Enligt Vartiainen kan denna påverkas endast genom att påverka arbetskraftens utbud eller lönekraven. De kan påverkas t.ex. genom beskattningen eller genom arbetskraftens rörlighet.

Stenbäck säger att Kemijärvi-affären ger en märklig bismak. Medborgarna har svårt att svälja att statsmakten är maktlös som aktieägare i dehär fallet.

Faktum är nog att det är som Vartiainen säger. Regeringen har inte mandat att gå in och blanda sig i ett börsbolags åtaganden. Statsmaktens verktyg är att påverka landets strukturer - t.ex. utbildningssystem, skatter och infrastruktur. Men när det gäller att gå ner på enskilda fall som Kemijärvi är statsmakten tandlös. Stenbäck säger att tidigare regeringar med större framgång skött sådana ärenden. Man kan fråga sig om det som beror på ett mer slutet samhälle och en kabinettsbeslutskutym som inte existerar i dagens värld.

I dagens öppna världsekonomi kan man nog se den finländska statsmakten är som en rorsman på en mycket stor tanker, med bara ett pyttelitet roder till sitt förfogande.

Det hindrar inte att allmänhetens frustration med politikerna är minst lika verklig. Det handlar om förväntningar och verklighet och hur dessa möter varandra (ofta med en stor krasch). Ett klassiskt exempel som jag hört är en bilaffär som säljer lyxiga Jaguarer och mera folkliga Skodan. Trots att betjäningen är precis densamma för bägge kundgrupper är Jaguar-kunderna missnöjda medan Skoda-kunderna är nöjda. Varför det? Jaguar-kunderna förväntar sig service av lyxklass, medan Skoda-kunderna nöjer sig med "vanlig" service.

När verkligheten inte motsvarar förväntningarna uppstår alltså missnöje. Medborgarna tycks förvänta sig att statsmakten ska ha någon sort extra inflytande som delägare i börsbolag. Eftersom så inte är fallet borde kloka politiker fortare än kvickt göra sig av med sådan egendom. Alternativt köpa upp hela bolaget - mycket problematiskt om det ska verka på en öppen marknad - hör jag hur konkurrenskommissionär Neelie Kroes slipar stridsyxan?

Samma logik kan man tillämpa på kvinnoskandalerna som Vanhanen och Kanerva har såsat ihop. Sånt beteende är kanske okej eller bara patetiskt om det handlar om rörmokaren i grannhuset, men av ministrar förväntar vi oss bättre uppförande.

Dags för oss medborgare att sänka våra förväntningar?