Snubblade över en intressant idé på en innovationsblog. Det handlar förstås om det amerikanska presidentvalet:

Several potential voters commented on the fact that some candidates (McCain and Obama) seemed “authentic” while others (Clinton and Romney) seemed less so. What is really striking is that in some cases the potential voter identified concerns or problems with the more “authentic” candidate but said they’d vote for them because they were more authentic. What’s going on here?

Skribenten kallar det för en ny trend - man letar efter äkthet. Det gäller olika sorters varor, men också politik. När allt är färdigpaketerat, stylat och marknadsundersökt i förväg verkar det origienalla och äkta fräscht. Äkteheten bland politierkan uppskattas till den grad att man kan stå ut med avvikande åsikter: Jag tycker inte som han, men han säger åtminstone vad han tycker. Olika sorters trender verkar komma till oss med ett par års dröjsmål så det gäller för oss att vara lyhörda.

Vi har alla fått mer än tillräckligt av politiker som talar långt över publikens huvud på politikspeak utan att egentligen säga något alls. Allt är bara upprepande av glosor. Finns det då några finska politiker som är speciellt “äkta”, som vågar de säga inkorrekta saker, kanske utan att täntka så hemskt mycket efter om det är med eller mot partiets officiella linje.

Jag kommer att tänka speciellt på två:

• Timo Soini. Suveränt politiskt inkorrekt
• Christel Liljeström - inte direkt lika känd, men lika rakt på sak

Så det är väl snart dags att kasta den slipade, hygieniska, “stöt dig inte med nån” imagen på soptippen och faktiskt säga vad DU SJÄLV tycker och anser. Uttryck dig dessutom enkelt så att alla säkert förstår.

Är det kanske något av det samma som vi upplevde redan i riksdagsvalet. Fräcka Niinistö sopar golvet med en ofarlig, smaklös, och luktfri Heinäluoma?