Alla har vi råkat ut för den klassiska frågan : Vad vill du bli när du blir stor? Läkare, lokförare, lärare, sjukskjöterska, eller kanske ishockeyspelare?
Det verkar som om den frågan skulle ha blivit föråldrad, och istället borde ersättas med: VEM vill du bli när du blir stor? Allt har med värderingar att göra. Vi vill alla göra saker som är viktiga -förbättra världen så att säga. Det gäller för barn och ungdomar lika väl som vuxna.
Det här verkar vara en av de centrala budskapen i en den senaste publikationen från projekt ROSE (the Relevance Of Science Education) :Science education and youth’s identity construction - two incompatible projects som jag snubblade över häromdagen. I undersökningen fann man en häpnadsväckande robust korrelation mellan landets utvecklingsnivå och intresset för en teknisk eller vetenskaplig karriär bland tonåringar. I lägre utvecklade länder är intresset stort, medan en hög levnadsstandard verkar leda till minskande intresse.
Förklaringen antas ha med tonåringarnas världsbild att göra. I lägre utvecklade länder verkar vetenskap och teknik vara en viktig del av svaret på frågan:Hur kan jag göra världen bättre? Om infrastrukuren i din hemstad uppvisar många brister kanske det är intressant att bli broingenjör.
Men i de rikä västländerna lever vi snarare i ett överflöd av teknik varför mera teknik inte verkar vara av nöden. Vetenskap och teknologi verkar inte vara svaren på de problem som dagens tonåringar oroar sig för: Omgivningen (växthuseffekten), demokrati, mänskors välmåga och självuppfyllande. Därför är de tex fortfarande mycket intresserade av läkaryrket. Alla olika sorters “skapande” yrken är mycket intressanta. Behöver jag säga Maslow?
Om man vill stimulera intresset för teknik och vetenskap måste man alltså göra dem intressanta och få dem att verka viktiga för samhället. Kanske ny teknik löser växthuseffekten?
