Rubba inte mina cirklar lär Arkimedes ha sagt åt en romersk soldat när romarna intog hans hemstad Syrakusa … varpå den uppretade soldaten slog ihjäl karn. Jag undrar om vi finlandssvenskar inte lider lite av samma problem som han. Vi vill gärna sitta och rita våra egna figurer i sanden utan att nån kommer och stör oss. Samtidigt rasar fullt krig runtomkring.

Den känslan infann sig igen när jag läste höbläns ledare om den finlandssvenska högskoleutredningen. Vi vill helst inte göra något alls. Problemet är att det kanske inte är en av alternativen - att inte göra något. Därför är det bra att komma med “mindre dåliga” förslag själv innan nån högre makt kommer och slår sönder hela sandlådan.

Nu kanske jag svär lite i kyrkan, men lite liknande slutsatser kan man dra i Sibbofrågan. Visst, beslutet var fel, justitiemord osv.
Samtidigt kan man undra hur mycket mera boende det borde ha planerats invid Helsingforsgränsen för att områdeskraven skulle ha varit omotiverade? Dubbelt upp?

Det gäller alltså att ha så mycket spelöga att man kan se när det inte kommer att vara möjligt att hålla kvar det “idealiska” nuläget och istället komma med egna goda planer.

Huvudstadsregionens beslutsfattande är en annan liknande fråga. Nu håller Granis hälsovård på att ramla i Esbos famn. Överkommunalt beslutsfattande kommer att ske vare sig vi vill eller inte. Därför har jag talat för en tvåstegsmodell med direkt folkvalda fullmäktige på både lokalnivå och metropolnivå. Det är demokratiskt och genomskinligt i motsats till en system med en mängd olika samkommuner där det i värsta fall inte finns någon svensk representation alls - så går det ju lätt om man har bara 2-3 representanter per stad. Makten KOMMER att rinna ur de nuvarande strukturerna. Vi kan kanske välja vilka de nya är, men inte stoppa förändringen. I ett sådant läge är igelkottsförsvar inte den rätta lösningen.