Jag har igen suttit och funderat en del på varför mänskor i allmänhet inte litar på politiker trots att de enligt min erfarenhet i gemen är beundransvärda mänskor som ger av sin tid för samhällets bästa. Jag kom att tänka på en fundering över faserna i mänskans (psykologiska) liv som jag fick höra för många år sen. Karakteristisk för en mänska i en viss fas av sitt liv är att den ofta har svårt att förstå vad som driver mänskor som uppnått nästa fas. Mänskor går genom faserna en efter en , men alla når inte nödvändigtvis lika långt:

1. Grottmannen: När jag är hungrig skriker jag tills jag får mat.
2. Mammas lilla gullunge: Jag gör allt precis som mamma vill
3. Kungen:Ingen annan kan bestämma över mig
4. Byrokraten: Det är viktigt att följa regler
5. Turbomannen: Jag kan nå hur långt som helst, det gäller bara att jobba hårt
6. Grön: Karakteriseras av samhällsansvar, men saknar ofta handlingkraft
7. Wizard: Samhällsansvar med handlingskraft

Som exempel från verkliga livet nämndes chefen som kommit till det gröna skedet med en massa ivriga underordnade i turboman-stadiet:” Nå han har nu riktigt tappat stinget, om JAG fick hans plats skulle det bli andra bullar”. Ett katastrofrecept är också att sätta en Byrokrat att övervaka ett gäng Kungar - något som de flesta varit med om i tonåren.

Är det alltså så väl att politiker för de mesta befinner sig i Grön eller Wizard - skedet och andra som inte kommit lika långt har svårt att förstå deras bevekelegrunder?

Det kan ligga något i det, men varifrån kommer då alla dessa inre kretsar som verkar styra och ställa en hel del i vårt samhälle? Finns det också - för att låna från Star Wars - “a dark side of the force”, som lockar med styrka och handlingskraft? Är det lockelsen av snabba resultat - allt för samhällets väl naturligtvis - som lockar in hedervärda mänskor i kabinetten för att där i skymundan komma överens om de riktigt viktiga besluten? Kan mången hedervärd Wizard lockas in på denna bana för samhällets bästa, ivrigt påhejade av Turbomän som kommit med för att själv snabbt komma långt och lockas av den inre kretsen makt.

Kanske detta fåtal som gått över till den mörka sidan är de som ger politiken dess dåliga rykte? Då de pragmatiska resultaten kör över allt vad ideologi och etik heter. Vi har nog sett tillräckligt av dessa paketlösningar där “jag skrapar din rygg så skrapar du min”.

Det gäller alltså för oss politiker att stå emot den mörka sidans lockelser, hålla på den öppna demokratiska processen, och låta den mala på i sakta mak. Säga vad man vill, den kvarnen mal i vart fall rent mjöl.