Gott om FST5- skriverier idag i höblän, både intervju med styrelsordförande Olkinuora och en initerad insändar-analys om public service av Axel Rappe. Igår skrev dessutom Kenneth Myntti  en ledare i Vbl om framtidsalternativen för FST5
Tidigare i veckan fick vi till livs statistik om hur finlandssvenskarna ser på FST5. Det gav upphov till en del funderingar om hur jag själv tittar på TV. Jo, jag är nog ganska vanlig också i dethär fallet, det blir väl 3-4 gånger per vecka, mest nyheterna. En ganska typisk mängd för en 46-åring med andra ord.

Jag bor i ett kabelhushålll, och har möjlighet att se en hel massa olika kanaler. Egentligen blir det inte av att se så värst mycket public service-TV på finska heller. Antagligen lika mycket 3-4 ggr per vecka, också det nyheter. Sen ett par amerikanska serier på MTV3 eller nelonen, ibland en film på nån av köpkanalerna, kryddat men något historiedokument på Viasat history. Thats it folks. De rikssvenska kanalerna har jag inte riktigt hittat trots att jag kan se dem.

Situationen är idag helt annan än i min ungdom när man hade 2-3 kanaler att välja på. Det var bara att nöja sig med vad YLE eller MTV bjöd på. Nu tror jag det högsta kanalnumret i digiboksen är 168 - visserligen inte alla tillgängliga. Dessutom konkurrerar nätet om min medietid, en del bloggar och en hel del nättidningar (Dagens Nyheter,Hesarin,Finacial Times, Dagens Näringsliv,Dagens Industri, mfl). För att inte tala om alla klassiska “blaskor” som väller in genom postluckan. HBL och Kauppalehti avverkas på morgonen. Financial Times läser jag med stort nöje när tillfälle ges, men hittils har jag lyckats motstå frestelsen att prenumerera. FT avviker från mängden av “copy and paste”-blaskor med högklassigt självproducerat innehåll av hög kvalitet (nu ska ni se att den stryker med precis som Presso när jag började rosa den).

Poängen är att det krävs ganska rafflande innehåll för att locka till sig tittare. Tillgången till media är inte begränsat som förr, det är mycket billigt att sätta upp tex en nättidning eller visa upp sina videon på nätet. I min enfald trodde jag att hela idén med digitaliseringen (när man skalat bort glasyren av “interaktiva tjänster” som aldrig materialiserade sig) var att göra sändningstekniken billigare så att man kunde satsa mera på innehållsproduktion än förut.

På sätt och vis har de som säger att själva kanalen inte är så viktig rätt. Inom några få år kommer hela kanalkonceptet att vara föråldrat och det är det enskillda programmet som är viktigt. Hur många kanaler finns det på internet? Just det…

Då ser vi på TV över nätet - IPTV - och väljer antagligen de program vi vill se på genom att klicka på dem i långa menyer, precis när vi vill. I själva verket är ju en inspelande digibox med en bra kanalguide redan nu ganska nära den upplevelsen. Klicka i guiden på några program du vill se och boxen spelar in dem. Titta sen när du vill. Enda skillnaden blir väl att du idag måste bestämma dig att se på nåt i förväg. I framtiden bestämmer du efteråt. Kanske de viktigaste inkörsportarna till program blir portaler där tittarna bedömmer olika program - typ veckans/dagens mest sedda program?

Innehållsproduktionen behöver alltså mer pengar än förut, inte mindre. Medieskval är hela världen full av idag. Men initierad analys får man aldrig för mycket av.