Terrorbalans
Enligt de senaste nyheterna är medlarna i TEHY-konflikten pessimistiska och tror att konflikten kommer att bryta ut på tisdag. Jag hoppas att det kan undvikas. Konflikten har eskalerat till en nivå som gör alla resonemang om rätt och fel irrelevanta. Sjukskötarna har behandlats dåligt - det är sant. Men själv ser inte TEHY:s agerande som försvarbart heller. Som det engelska ordspråket säger: "Two wrongs doesn’t make one right".
Det vapen som TEHY tillgripit kan jämföras med arbetsmarknadens kärnvapen - så frukansvärt att blotta vetskapen om dess existens borde vara tillräckligt för att hindra öppet krig. Jag antar att TEHY-ledningen antog att blotta "provsprängningar" med namnlistor skulle vara tillräckliga för att tvinga fram ett avtal. Så verkar inte vara fallet. Det ansikstlösa instans som vi brukar kalla "staten", verkar vara rädd att eftergifter nu får andra möjligtvis underbetalda centrala arbetstagargrupper med begränsad strejkrätt - poliser och brandmän har nämnts - att ta till samma vapen. Alltför stora eftergifter kan man alltså inte göra.
Nu står båda parterna som gunslingers i en gammal westernfilm och stirrar stint på varandra med händerna svävande överför hölstren medan klockan på stadshuset närmar sig tolv. Ingen kan backa utan att att totalt förlora ansiktet.
Det har talats en del om att strukturerna i hälsovårdssystemt behöver ses över, och att den aktuella krisen kan utgöra ett välbehövligt startskott. Det kan ligga en hel i det, men sådana reformer tar många år. Alla orättvisor kan därför inte heller rättas till med ett slag. Ge tid och acceptera dellösningar är mitt råd. När kärnvapnen väl kommit i bruk finns det nämligen inte några vinnare mera - kvar blir bara en stor rykande grop och kärnvinter.
