Nå nu har det kommit till Finland också - skolskjutningarna. Det var den första tanken som gick genom huvudet när nyheterna började spridas om dådet i Tusby. En stor tragedi som jag hade hoppats att vi inte skulle behöva uppleva. Men antagligen var det bara en tidsfråga. Först i USA sen närmare i Tyskland. Det finns alltid störda mänskor som tar exempel av andra.

På jobbet ligger en tung stämning över arbetskamraterna, en del bor i Tusby. Det kunde lika gärna varit skolan mina barn går i tänker säkert flera.

Samhällsmaskineriet har sparkat igång - församlingen ger krishjälp. Också Vanda stads skolväsen skickar redan ut material om hur informerandet bör ske i skolorna.

Kanske jag är förstörd av politiken, men ganska snart börjar jag fundera på nästa skede - beskyllningarna. Vems fel är dethär? Vad har regeringen gjort för att förhindra sånt skolvåld. Och svaret blir naturligtvis - nästan ingenting.

Vad händer sen? Ministrar besöker Tusby och ser lämpligt beklämda ut. För att det ska se ut som om man gjorde något tillsätts en arbetsgrupp för att utreda skolsäkerheten. De värsta skrikhalsarna börjar kräva väktare och metalldetektorer. Det har vi sett i USA, men vad har det hjälpt?

Jag hoppas att vi kan vara lika pragmatiska som vanligt här i Finland så vi kan se att dethär  är en isolerad händelse. En stor tragedi, men inget man ska vända upp-och-ner på hela skolväsendet för.

Det är väl lönlöst att påpeka att det är publiciteten som föder dethär fallen. Det är media som har större makt än politiken här. Vår egen "sturmgeist 89" hade tydligt tagit intryck av skjutningen i Columbine i USA. Så tona ner löpen lite är ni snälla … berätta om dådet idag men låt sedan de drabbade sörja ifred. Men det är väl för mycket begärt.