Det blev en hel del prat i korridorerna om det klassiska krets-junttandet på partidagen - naturligtvis gällande viceordförandevalet. Junttandet går ju i korthet ut på ungefär följande idé:

Vi lovar rösta på er krets kandidat i andra hand (3 röster) on ni lovar att rösta på vår kandidat i andra hand. Vår “egen” kandidat sätter vi naturligtvis på första plats (6 röster). Om alla kretsarnas delegater följer löftet vet vi att vår kandidat blir vald.

Många delegater reser naturligtvis ragg i detta läge: “Jag vet själv vem jag ska rösta på”. Jag har också själv många gånger haft svårt med “gruppbeslut”. Är det inte viktigare att välja en kunnig och bra person än att välja en som kommer från “rätt” område?

Hela uppställninge fick mig att tänka få det klassiska spelteoretiska problemet fångens dilemma. Ni känner säkert till uppställningen:

Två mänskor är fängslade misstänkta för brott. Om båda väljer att hålla tyst får båda 6 mån fängelse. Om den ena väljer att vittna mot den andra, medan den andre håller tyst går tjallaren fri medan den andre får 10 års fängelse. Om båda vittnar mot den andre sitter bägge två på kåken i 2 år. Om du bara är intresserad av hur länge du själv sitter inne lönar det sig att tjalla - och du antar att motparten också gör det. Med en altruistiskt  inställning sitter bägge en kortare tid.

Analogin alltså: Om du vet att alla delegater väljer själv utan att tänka främst på kandidatens hemort kan du själv fritt välja den bästa kandidaten. Om du misstänker att de andra kretsarna ändå drar hemåt bör du också dra hemåt, annars blir du stående med svarte petter på hand (man får väl säga svarte petter ännu - eller är det politiskt inkorrekt?)

Det är klart att man känner lokala kandidater bäst, och antagligen redan därför sätter en sådan på första plats. En riktigt klassisk fälla är att nominera flere lokala kandidater som splittrar röstarna, med den påföljd att man blir helt utan.

Hur ska vi komma bort från junttandet? Vissa kretsar är ju kända för att vara mycket bra på att dra hemåt ….

I egenskap av ordförande för SFP:s kommunorganisation i Vanda är det mig en stor glädje att välkomna en så stor och illuster skara SFP:are till årets partidag i Vanda.

För många av er är säkert Vanda en vit fläck på kartan lite norr om Helsingfors med ett flygfält i mitten. För andra är Vanda känd pga sin mindre smickrande ekonomisk situation. I Kjell Herberts barometrar ligger också det värsta tvåstpråkighetslågtrycket just i Vanda.

Ändå är det frågan om en gammal svenskbygd - Helsinge har anor 650 år tillbaka. Antalet svenskspråkiga har kanske inte ändrats dramatiskt. Däremot har en stark inflyttning av främst finskspråkiga lett till att vår andel av befolkningen stadigt har sjunkit och ligger  nu på 3.1%. Det som man lätt glömmer är att vi ändå är ganska många - 5855 st i början av året. Det är fler än de svenskspråkiga i Grankulla eller Karis. Vill man vara ironiskt mot den finska folkdelen kan man dessutom konstatera ett den minskar snabbare än den svenska - med hela 4% sen 1980 mot bara 2% för de svenska. Orsaken är naturligtvis den stigande andelen mänskor med andra modersmål , hela 6.7% idag. Dessa mänskor är naturligtvis välkomna. Mindre välkommet är att vi svenskar hela tiden blir jämförda med dessa "invandrare" och påminda om att vi är färre än de!

Fallet Vanda är värt att studera. Inte minst för att flertalet svenskspråkiga i vårt land på grund av den starka flyttrörelsen inom en snar framtid kommer att bo i kommuner med motsvarande språkförhållanden. Jag kanske inte borde önska er välkomna till Vanda, utan till er framtid! Vanda är med andra ord ett bra laboratorium för nya arbetssätt och metoder som tar i beaktande de tvåspråkigas stora andel.

Som vandabo ser jag själv inte bara problem och misär. Tvärtom tycker jag att det är ganska bra stad att bo i som svensk. Sammanhållningen är god. Vi har helt enkelt inte råd med inbördes bråk. Vi har också hållit kvar mycket av det gamla och goda - tex. finns landets äldsta fungerande skola med 170 år på nacken i Vanda. Ni som besöker kyrkan imorgon kan se Kyrkoby skola intill St Lars. Vi har klarat av att ordna det mesta från skolor till äldreboende (de senare med folkhälsans benägna hjälp). Vi ser med tillförsikt fram emot de nya möjligheter som det ökade samarbetet inom huvudstadregionen för med sig.

Se alltså till det gamla under ert besök, men se också det nya. I den kombinationen bor styrkan. 

Välkomna! 

***************************************************************************************

Detta var alltså mitt hälsningstal till partidagen. Lite snopen blev jag när höblän lånat "en vit fläck på kartan" - sa en lokal arrangör. Nåjo, hade det varit något kändare hade ju namnet stått där. Såhär fungerar det med media. Man är i förväg indelad i "bodies och nobodies". Hur man kan bli en "body" med en sån dynamik vet jag inte …. jomenvisst …. Man kan ju anmäla intresse till viceordförandeposten. Då får man bilden i tidningen fast bara en delegat stött en på kretsens delegatmöte