Dubbel dimission i Helsinge - från högstadiet och från gymnasiet. Två döttrar passerar varsin milstolpe. Både styrkan och utmaningarna är tydliga. En fin stämning och en samhörighetskänsla som troligtvis sällan skådas i finskspråkiga sammanhang. Det känns fint att stämma in i "en blomstertid…".

Samtidigt är tvåspråkigheten eller vad man nu ska kalla det handgripligen närvarande, när en högstadiepojke tackar sin lärare:

Det var niinku aika vaikee juttu att vara vår lärare 

Det betvivlar jag inte alls…hur man ska framhäva det positiva - mervärdet- i det svenska för ungdomarna är nog en utmaning. Som en av talarna sa:

 

Ni hör till en elit, det är ett privilegium som inte är alla förunnat att ha det svenska språket också. 

Just så är det! Kanske tiden börjar vara mogen igen at säga det rakt ut: Vi är lite bättre.

 

Nåja, nu kan man lugna ner sig lite igen. Champanjen är urdrucken, kakorna uppätna och tom. den största delen av disken fixad. En liten varm glöd av pappastolthet dröjer kvar - fint klarade de sig bägge två!