Tor Wik tar i Hbl (17.05) upp skrivningen om egna skolfastigheter för svenskspråkiga i SFP: s tvåspråkighetsprogram. ”Det är likaså viktigt att svensk- och finskspråkiga elevgrupper får sin undervisning i egna skolbyggnader för att trygga en stark svensk språkmiljö” – heter det i programmet. Som medlem i arbetsgruppen som beredde programmet är jag åtminstone medskyldig till den skrivningen.

 Svårigheterna i att formulera ett program för hela Svenskfinland – om något sådant alls existerar idag – är att förhållandena är så vitt skilda i olika områden. Något som är nyttigt i Närpes kan vara vidrigt i Vanda. Jag är den första att erkänna att jag inte vet någonting om skolvärden i Österbotten. Jag kan försöka berätta varifrån kravet på egna skolhus kommer och varför jag tror det är den rätta lösningen i min hemkommun.

 Här i Vanda är det långt mellan våra stolta rödgula vimplar. Vi svenskspråkiga är mera som ensamma vargar som ylar i natten. En del av majoritetsbefolkningen tycker att det borde vara skottpeng på oss, och osäkrar bums hagelbräckon när det blir tal om svensk service. Egentligen borde vi byta ut ordet svenskspråkiga mot tvåspråkiga, för det är närmare sanningen. En stor majoritet av skolbarnen i de svenska skolorna är starkt tvåspråkiga. Därför blir det inget ”naturligt och ömsesidigt språkbad” om vi blandar dessa tvåspråkiga elever med finskspråkiga. Som känt byter också en stor grupp tvåspråkiga till finska så fort det finns en finskspråkig inom hörhåll. Den vägen leder till en svag svenska och sämre kunskaper i läsämnen – något som vi kan se tecken på idag. 

På många håll i huvudstadsregionen finns det ett överskott av gamla skolbyggnader, samtidigt som skolor saknas i nybyggda områden. Därför är det frestande att slå ihop en svensk och en finsk skola med vikande elevunderlag för att hålla ekonomin på rät köl. Det är säkert möjligt att komma fram till fungerande lösningar med två skolor i samma fastighet och samanvändning av vissa utrymmen (matsal, gymnastiksal?) kombinerat med i övrigt separat verksamhet. Då bör dessa krav tas i beaktande redan i planeringsskedet. I en existerande fastighet är sådana arrangemang sällan möjliga. Jag ser betydligt hellre svensk dagvård och svensk skola i samma fastighet. Då skapas ett starkt svensk rum som möjliggör en god och rik svenska för våra barn.  

Nästan hälften av oss såkallade finlandssvenskar bor i miljöer där det finska majoritetsspråket är mycket starkt. Det är i dessa sankmarker vid ankdammens rand som vår framtid avgörs. Här finns också många som gärna skulle dika och låta dammen sakta krympa ihop. Det är inte fråga om separatism eller högfärd när jag och andra kräver enspråkigt svenska lösningar som stöder våra tvåspråkiga barns svenska. Skilda skolor för tvåspråkiga och finskspråkiga är ett måste om vi alls ska överleva. I områden med en stark svensk identitet är kanske andra lösningar möjliga.

(insändare Hbl 19.05)