Började på caféträffen i Ingå i går kväll igen fundera över dethär med vallöften och verkligheten.

Jag beundrar storligen Stefan Wallins linje - Vi ger 4 års garanti att jobba hårt för våra värden. Exakta löften med miljarder och procent är inte förnuftiga. Det förutsätter att man visste hur framtiden ser ut. Det vet vi inte - inte ens om man är minister

Samtidigt är det lätt för oppositionen att kritisera regeringspartierna: Ni var varit med i regeringen redan xx år (välj lämpligt antal år beroende på parti) , varför har ni inte gjort (välj lämpligt löfte) redan?

Samhällsbygget är ett långsamt katedralbygge. Vi ser alla framför oss en färdig byggnad - stor och pampig med torn och tinnar. Under en valperiod hinner man lägga bara några stenlager. Alla vet vi att katedralen ska ha ett tak. Vi kan gräla om hurudana torn och spiror vår katedral ska ha. Det är våra visioner och mål som vi strävar efter. Men först måste vi bygga en stadig grund och sakta jobba oss uppåt. Spirorna kommer inte denna valperiod, antagligen inte nästa heller. Men ritningen ska finnas där ändå - annars kan bygget inte fortsätta.

Så är det min gamla tes om att partierna skriker högst om det de har dåligt samvete över. Mitt vid det här laget klassiska exempel är från förra kommunalvalet i Vanda (mitt första val). Sossarna förkunnar högt hur de ska trygga servicen. Samlingspartiet vill med alla medel och hård sanering hålla skatteöret nere. Jag berättar i min enfald hur jag tror att vi måste göra: Hårdspara på servicen men ändå höja skatteöret (det kunde vem som helst se som tittade ett par minuter i stans budjetbok). Vilket rabalder! Vill du höja skatteöret! Är du inte en borgare?

Hur gick det sen? Jo sossarna skär hårdast i servicen (för att trygga “grundservicen”). Samlingspartiet kör “motvilligt” en skattehöjning - vi kan ju inte leva på skuld!

Nä - det är nog bäst att peka på visionen och lova hårt arbete åt det hållet. Det löftet går nämligen att uppfylla.