Yksi kysymys joka on tuottanut minulle suuria vastausvaikeuksia vaalikoneiden - juu/ei/vaarinhousut vaihtoehdoilla on kysymys lukukausimaksuista yliopistoissa. Eilen taas kysyttiin puhelimiste mielipidettä. Kakisteluni antoi varmaankin todella valtiomiesmäisen vaikutelman.

Vaikeuteni johtuu siitä että en pidä lukukausimaksuja EU:n ulkopuolisille opiskelijoille sinällään minkään ongelman ratkaisuna. Osana suurempaa remonttia jossa yliopistojen rahoitusta korotetaan merkittävästi maksut voisivat olla paikallaan - no niin, ehkä nyt osaan vastata sujuvammin seuraavalla kerralla, kun olen kirjannut ajatukset “paperille”.

Osana TKK/TAIK/Kauppis -innovaatioyliopistoremppaa on esitetty jopa rahoituksen tuplaamista, ja itsemäärämisoikeuden lisäämistä säätiömallin avulla. Ehkä lukukausimaksujen periminen olisi yksi itsemäärämisvaltaan kuuluvia päätöksistä? Jossakin olisi hyvä kokeilla mallia, ja missäpä mualla olisi näin hyvät mahdollisuudet? Riittääkö uuden yksikön vetovoima myös maksullisena? Jotenkin minusta tuntuu että tämän päätöksen kanssa on hyvä pitää jäitä hatussa. Toteutetaan ensin uusi yksikkö, korotetaan rahoitusta, ja katsotaan muutaman vuoden. Ei se toiminta ja vetovoimaisuus taikaiskusta yön yli muutu kun otetaan käyttöön uusi hallintomalli.

Jotenkin nimittäin en usko että yliopiston hallintomalli on niitä tärkeimpiä valintakriteerejä kun opiskelijat tai tutkijat miettivät yliopistovalintaansa. Eli ensin täytyy saada näyttöjä siitä että kyseessä todella on huippuyksikkö. Sitten voi miettiä maksullisuutta.

Paul Lillrank sammanfattar i sin kolumn i dagens höbla på sitt vanliga fräna sätt många av det tankar jag har tänkt om kombinationen klimathot&politik.

Allt är bra sålänge man kan komma överens om klara och entydiga beslut. Jag tänker på normer av typen : Att driva kolkraftverk med en totalverkningsgrad under xx% är förbjudet. Fine, återstår för ägaren av den typens kraftverk att antingen göra moderniseringsinvesteringar så att den nya normen uppfylls, eller köra ner verket. Detta beslut kan ägaren göra under den trygga förvissningen att samma normer kommer att gälla  hans kraftverk under de nästa 20 åren.

Men nu kommer "politiken" med i spelet. Man kommer överens om ett mål -20% utsläpp. So far so good. Istället för att sätta expertgrupper på jobb och ta reda på vilka sorts normer (av exemplets typ) som skulle ge önskat slutresultat ska nu nedskärningarna fördelas på "ett rättvist sätt som tar varje lands särförhållanden i beaktande". På svenska betyder det alltså att nedskärningskvoterna fördelas genom kohandel. Det betyder att industrin lever i osäkerhet. Då gör man inga investeringar. Åtminstone inte inom EU.

Jag ska försöka ge ett exempel som förklarar vad jag menar. Tänk dig att det finns en ny typs bilar som är mycket miljövänliga och energisnåla. Driften är nästan gratis jämfört med bensin. Men bilen är ganska dyr , 50000€ för att vara exakt, mot ca 20000€ för en motsvarande bensindriven bil. Du räknar och kommer fram till att du sparar tillräckligt på driftskostnaderna för att motivera köpet. Dessutom är den ju miljövänlig, så det känns bra. Nu kommer finansministern och säger att den nya biltypen innebär ett betydande skattebortfall på bensinskatten, så man måste kanske lägga på en ny typ av bruksskatt på ekobilen för att lappa finanserna. Skulle du nu köpa bilen? Kanske kommer skatten kanske inte. Du bestämmer dig för att vänta ett par år tills läget har klarnat och hoppas att din gamla "Slösanoff 3.5 turbo" håller ihop tills dess.

Industrin finner sig i samma sits som du.