i dagens DN lyfts en studie över elevernas utvecklingssamtal fram. Enligt den leder utvecklingssamtalen ofta till felsökeri - man fokuserar på misslyckandena under året.

I åtta av tio fall kommenterar läraren exempelvis höga provresultat på ett negativt sätt: “Här hade du inga fel” eller “här har du något enstaka fel” i stället för “här har du alla rätt” eller “här har så gott som alla rätt”.

Utvecklingssamtal har jag  upplevt som något av det svåraste i mitt förmansuppdrag. Ändå har jag gått på flere kurser, fått goda råd, tränat “live” med konsulter osv. Jag undrar hur mycket våra lärare får utbildning på det här? Om det är svårt att få igång en konstruktiv dialog med en högt utbildad vuxen måste de vara ännu svårare med ett barn.

Bra utvecklingssamtal kan vara mycket nyttiga, men det kan också gå fel - mycket fel. Allt detta trots noggranna förberedelser. Har våra lärare tid att satsa tillräckligt på samtalen för alla möjligtvis över 30 elever?

För att samtalen ska fungera ska båda parterna känna sig på samma nivå. Det är ändå barnet/den underordnade som ska göra något åt saken. Leder samtalet inte till en insikt om vad som kunde vara bättre och hur det ska ske är de onödiga. Två vanliga fel (been there -done that) är:

• Mys-pys: “Hej, du har ju klarat dej fint i år, fortsätt med det”. Leder på sin höjd till en varm känsla, men stimulerar inte till ännu bättre prestationer. Ett onödigt samtal
• Von oben:”I år gick det inte så bra, nu tyckar jag att du ska….”. The big boss levererar färdiga recept. Det är den “som ska utvecklas” som borde komma på vad som borde göras själv.

En fördel har läraren mot företagsförmannen - skolan väger och mäter varje dag elevens prestationer, i arbetslivet är det ofta mycket svårare.

Allt som allt: Hur bra är det egentligen att ersätta gammaldags nummervitsord med samtal och verbal bedömning?