I diskussionen om metropolområdets framtid har medlet - kommunsammaslagning - för länge sedan övergått till att bli målet.
Vanda stads ekonomi ser olovligt skral ut. Stadsstyrelsens budgetram för 2010 slutar med siffran -73M€ på nedersta raden. Då har rödpennanr edan gått hårt fram bland investeringarna. Eftersom vi i Vanda sedan många år är experter på att spara och producerar vår lagstadgade service betydligt effektivare än grannstäderna är utsikterna dåliga att kunna balansera budjeten genom kostnadsinbesparingar. Jag gläder mig storligen över vi visa av tidigare misstag inte tillgriper verktyg som gör mera skada än nytta, till exempel lärarpermitteringar. Stadens strukturer tål en genomgång. Är det tex. nödvändigt att stadens fastighetscentral står för all städning? Finns det onödiga fastigheter som kan avyttras? Det ska utredas, men sådant tar tid. Jag är övertygad om att dessa i och för sig nyttiga omlägningarna är för lite för sent. På sin höjd kanske vi talar om 10-20 miljoner € på några års sikt.
Att gömma sig bakom sådana utredningar är som när strutsen sticker huvudet i sanden. Något måste göras också på inkomstsidan. Det betyder högre skatter. Nu höjs ramaskriet: Det kan ju äventyra kommunsammanslagningen! För stora skillnader i skatteprocenterna går inte för sig.
Utredningarna om områdesförvaltning eller kommunsammanslagningar har många legitima målsättningar ur invånarens synvinkel: Bättre service utan konstgjorda gränser, genomskinligare förvaltning utan samkommuner, kanske bätte svenskspråkig service med större befolkningsunderlag?
Däremot är en kommunsammanlsagning i denna storleksklass inte någon gallisk trolldryck som i ett slag förbättrar ekonomin, vilket många förtroendevalda i Vanda tycks tro. Tvärtom medför utredningarna i detta skede en kostnad på vid pass ett par miljoner i konsultarvoden med mera. Beslutar man gå vidare blir det betydligt större kostnader. Visst har experter påpekat att betydande summor kan sparas tex vid en kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda. Inbesparingarna uppnås genom ATT HELSINGFORS SÄNKER SINA KOSTNADER TILL VANDAS NIVÅ. Man kan fråga sig varför det behövs en sammanslagning för det? Både Helsingfors och Vanda har sina problem. Vanda har sviktande inkomster. Helsingfors krycka heter Helsingfors energi. Hur länge kan man luta sig på den? Det skapas inte en frisk om två halta gifter sig.
För många av dem har en kommunsammanslagning övergått från att vara ett medel att förbättra invånarnas service till ett mål i sig. Alla förnuftiga åtgärder som kan tänkas försvåra uppnåendet av denna heliga Gral måste därför förhindras. Det är viktigt att utredningarna görs med invånarnas bästa i centrum. Förändringar i förvaltningsstrukturen är medlet, inte målet.

Ilande själ - hör!
viskat löfte om framgång
stig modigt framåt!

Men vilken röst i dunklet
om ej fäders svikta hopp?

Seg obetydlighet
I brinnande färger byts
för en kort sekund

Men vilken vis man vågar
dem mot varandra väga

 

Gymnasierna rankades igen i hbl i veckan. Mycket skrik om varför olika Helsingforsgymnasier är populräa och andra mindre.
Den viktigare poängen gick igen förbi. Om man räknar över hela Helsingfors ser man att det fanns mer än 50 sådana elever som hade satt ett helsingforsgymnasium som första alternativ som inte kommer att få en plats i Helsingfors. Ryms du inte med i det gymnasium du satt som första alternativ får du ingen plats  “i stan”, för alla hade de flere sökande på första plats än det fanns platser. 
Samtidigt oroar man sig i Vanda hur det går med nya Helsinge gymnasium såm nu har 54 platser för första gången. Kan vi fylla alla platser? Antalet förstahandssökande var kvar på förra årets nivå. Glädjand enog ahade antalet elever som satt Helsinge på andra eller tredje plats ökat.
Många ungdomar tycker fortfarande att det är “gymnasiet på landet”. Nähä. Det är hur urbant som helst invid flygfältet. Dessutom är utrymmena i höst garanterat de modernaste och antagligen också de bästa i området. Också framtoningen är synnerligen modern med långa lektionsblock,nätstudier och samarbete med andra gymnasier både i Finland och utrikes samt Praktikum. Nya friska tag med betoning på projektledarskap för eleverna - något som alla kommer att ha nytta av i arbetslivet.
Så varför välja en “gammaldags gymnasium”  bara för att det funnits länge…..

Vad ligger bakom den stora nedgången i ekonomin?
Det har skällts en hel del på giriga företagsledare som drivna av dåligt planerade incentivsystem har varit kortsiktiga och tagit stora risker.
Jag tror att en minst lika stor skiva av skulden kan portioneras ut till ansiktslöst ägande.  Proffs som förvaltar andras pengar. Gå in på vilket som helst stort börsbolags hemsida och klicka fram listan över största ägare. Vem hittar du där? Försäkringbolag, amerikanska pensionsfonder, placeringsfonder. Gemensamt för alla är att de placerar andras pengar.
Undantaget är ett fåtal företag där grundaren sitter kvar med en stor del av aktierna - typ Microsoft.
Har du investerat en betydande del av dina egna surt förvärvade fyrk i ett företag och tänkar sitta kvar med pappren en lång tid är du rätt motiverad att förhindra onödigt risktagande. Men om du sitter på bolagsstämman för att representera en stor massa ansiktlösa framtida pensionärer (vem är inte det) så - who cares. Om man är vänlig kanske man får ett bra jobb som CFO här i firman nästa år?
Överhuvudtaget tror jag att professionaliseringen av placeringverkssamheten är en destabiliserande faktor. “Vanligt folk” är lite misstänksamma. Förstår de inte riktigt hur allt hänger ihop låter de nog bli att köpa. Men en “proffs” får ju inte se ut som om han inte riktigt hänger med. Så det gäller att nicka och le när en finansnörd lägger ut texten om ett invecklat derivat. Man får ju inte verka dum alltså….
Dags att få tillbaka ett ägande med ansikte. Det kan man ännu hitta i några småföretag som är ointresanta för de stora fonderna. Markandsför också gärna direkt aktieägande till privatpersoner.
Du som placerar - vet du egentligen vad du köper? Borde du kanske göra det? Om det verkar för krångligt att förstå, borde du kanske fundera på ett annat alternativ?

Vad är det för fåneri dethär med mediaavgift? En avgift som alla måste betala för att de bor i Finland borde väl kallas skatt? Att vidhålla någonslags större oberoende från statsmakten (som via sina mellanhänder ändå i praktiken slår fast avgiftens storlek) är rent ut sagt löjligt. Den enda fördelen med att avgiften är skilld från statens budjet är kanske att man undgår de sparkrav som annars automatisk kommer varje år i samband med budjeteringen. Då blir det säkert populärt att ta upp nedskärning av YLE:s utgifter som alternativ till andra sparåtgärder eller behjärtansvärda utgifter.

Det orättvisa med förslaget är att man inte kan välja bort den. Inte fast man är en ensamstående folkpensionär utan radio eller TV. Skulle finansieringen tas direkt ur statsbudgeten skulle folkpensionären få sin TV gratis medan tex. jag skulle betala mångdubbelt mer än den 175€ som nu föreslås - det bjuder jag på!

Det är naturligtvis ett steg framåt att TV-inspektörer inte längre behövs. Däremot kan det bli extra utryckningar för kronofogden som ska driva in obetalda medieavgifter av studernade och pensionärer. Ett steg till som skulle ha minskat byrokratin ännu mer skulle ha varit skattefinansiering. Vi har redan ett färdigt system för att betala (och driva in) skatt.

Korten ligger nu på bordet när det gäller Vandas inställning till Metropolområdets organisation. Nu gäller det att spela ut korten så att de svenskspråkigas service blir så god som möjligt.

 

Efter Vandafullmäktiges beslut 6 april är det rätt klart vilka scenarier som finns för huvudstadsregionens utveckling. Den tidigare doktrinen “samarbete mellan självständiga kommuner” har nu också officiellt lidigt skeppsbrott. Kvar finns nu två scenarier: “Regionförvaltning” och “Kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda”.

 

Den osänkbara Titanic sjunker alltså. Hur ska svenskspråkiga politiker bete sig? Jag befarar att de tillsammans med kaptenen följer skeppet i djupet medan orkestern spelar på bakdäcket. Att hålla styvnackat fast vid samarbetsdoktrinen leder just till det resultatet. Om tillräckligt stöd och politisk uppbackning inte kan uppbådas i regionens kommuner kommer alternativet regionförvaltning att förfalla. Jag är övertygad om att det är just det utfallet de stora pojkarna inom samlingspartiet i bägge städer arbetar för.

 

Då blir alternativet kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda att bli verklighet. Det är inte ett gott alternativ för de svenskspråkiga i regionen.  För oss svenskaspråkiga är det viktigt att få med åtminstone Esbo och Grankulla i samarbete om svensk service. Annars är det lätt hänt att grupper med specialbehov och svenska som modersmål ramlar i springorna - en minoritets minoritet.

 

Ett av skälen som lyfts opp varför det gått trögt att organisera samarbetet i regionen har varit Helsingfors stads inställning. Med sina 500-tusen invånare borde ju minst hälften av makten i sammkommuner tillfalla Helsingfors. Detta har Vanda och Esbo motsatt sig - vad är det för samarbete om en part kan diktera besluten? Efter en kommunfusion har “nya Helsinge” 700-tusen invånare. Hur man än vänder och vrider på problemet blir samkommuner mellan denna mastodont och andra kommuner i regionen omöjliga. Jag förutspår alltså att murarna mellan Helsinge och Esbo/Grankulla blir ogenomträngliga. Många nuvarande samkommuner, tex SAD, riskerar att upplösas.

 

Däremot kunde en regionförvaltning med direktvalt fullmäktige öka genomskinligheten i beslutsprocessen. Att föra över ansvaret för svensk service på ett organ direkt underställt ett sådant regionfullmäktige är ett alternativ som är väl värt en utredning. Framför allt kanske det är det minst dåliga av de alternativ som nu står till buds.

 

Nu gäller det alltså för svenskspråkiga politiker att välja linje: Att gå till botten med flaggan stolt i topp eller att hålla god min i ont spel. De som är med i spelet kan åtminstone påverka resultatet så att det blir gott för oss svenskspråkiga.

“Beslutsfattandet flyttas uppåt inom orgnaisationen tills den når en nivå där man inte förstår konsekvenserna”
Livet i en matris-organisation:
Till företagslivet hör att göra en hel del prioriseringsbeslut. När man med ändliga resurser ska försöka göra ett så gott resultat som möjligt måste man välja. Till exempel måsta man välja mellan olika produktutvecklingsprojekt och olika marknadsföringssatsningar.
I en stor konsern består verksamheten av olika business-segment som till sin natur kan vara rätt olika.
Låt oss tänka på priorisering av produktutvecklingsprojekt. Ledaren av varje enskillt business-segment är väl insatt i sin egen del av företagets verksamhet och ser hur det olika projektförslagen påverkar det. Eftersom de flesta av förslagen ser profitabla ut är det lätt för honom att förorda de flesta av dem. Det är svårt för honom att till de egna motivera varför han inte vill förspråka dem om de inte har direkta fel, är mot strategin eller är olönsamma. Eftersom den slutliga prioriseringen görs på ledningsgruppnivå - man vill ju ha det optimala resultatet för HELA firman - har han inte en egen produktutvecklingbudjet.
Till ledninggruppen kommer sedan dussinet segmentägare och presenterar tio förslag var. Eftersom antalet förslag är över hundra kan man inte sätta sig in i dem , än mindre förstå hur det inverkar på företaget.. Det slutgiltiga prioriseringarna görs då på irrationella grunder, exempelsvis så att den mest vältaliga ledaren pratar till sig en oproportionellt stor budjet.
Slutresultatet är att trots de goda föresatserna en katastrof för företaget. Vissa för en enskillt segment totalt oundgängliga projekt ratas. Samtidigt kan en vältalig ledare få igenom “nice to have” projekt.
Besluten har alltså nått en nivå där man inte mera ser deras konsekvenser. Det är egentligen ingen som gör besluten.
Betydligt bättre skulle det vara om var och en av segmetledarna skulle ha sin egen produktutvecklingsbudjet inom vars ramar han själv kan priorisera projekten. Utöver dessa fasta budjeter kan det sedan finnas en för hela företaget gemensam budjet som prioriseras i ledningsgruppen. Varje segment ledare kan där presetera ett projekt som inte blivit finansierat inom den egna budjeten.

Sunnuntain höblässä kaunpunginjohtaja Pajunen kertoo kuinka suuremmassa kaupungissa voidaan vähentää demokratiaa byrokratiaa. Tämä väite ei koskaan lakkaa hämmästyttämästä minua. Mikä estää raskaasta byrokratiasta tunnettua Helsinkiä keventämästä organisaatiotaan?
Vantaan toimintamenopt/asukas 2007: 5062€
Helsingin toimintamenot/asukas 2007:  6224€
erotus:                                           -1162€

Kun Helsingissä asukkaita on 568-tuhatta säästöjä pitäisi siis “Vantaan mallilla” löytyä yli 600 M€/vuosi. Mikä siis estää tehostamista? Ei ainakaan kuntarajat.

Taitaa olla niin että Helsingillä on suuria sisäisiä ongelmia ja talous rapautumassa. Jotta talkoisiin ei tarvitsisi ryhtyä on hyvä keksiä ulkoisia vihollisia. Ensin Sipoo, nyt Vantaa. Nämä niskuroivat naapurit ovat tietenkin  kaikkien ongelmien takana.

Kun Pajunen kohta markkinoi kuntaliitosta omilleen kannattaa myös Vantaalaisten kuunnella. Suuri osa syistä tulee olemaan sellaisia joiden takia Vantaan kannattaisi pysyä itsenäisenä.
PR-osastolla tulee olemaan vaikeuksia …

 

En av publik fullsatt fullmäktigesal (mer än hundra mänskor) kom ikväll för att lyssna på informationstillfället om omläggningen av dagisarna i norra Vanda och den eventuella nedläggningen av Västersundom skola.

Mest känslor väckte som väntat nedläggningen av Västersumdoms skola i samband med den planerade utvidgningen av Dickursby skola. Behovsutredningen som stadens fastighetscentral har presterat är vinklad så det förslår. De säger genast i början av utredningen lätt karrikerat att vi fick i uppdrag att utreda två alternativ: A, där Västersundom bibehålls, och B, där Västersundom och Dickursby skolor slås ihop. Men dedär med att bibehålla Västersondom är nog inte riktigt vettigt, så det ids vi inter utreda…

Det var gott om goda skäl varför Västersundom bör bevaras som kom fram i diskussionen med inlägg på svenska, finska och engelska:

• Skolvägen blir oskäligt lång till  Dickursby från de östligaste delarna av stan
• Renovering av Västersundom skola behövs först år 2020. Ändå läggs kostnaderna utan darr på rösten direkt på alternativ "A" .
• Samarbete över stadsgränsen har inte utretts. Har Helsingfors behov av extra skolplatser i området?
• Skolbyggnaden med 130 år på nacken (planerad av Theodor Höijer) är skyddad både till det inre och till det yttre. Det är rätt svårt att hitta ett alternativt användningsändamål för en sådan byggnad. Byggnaden blir med andra ord stående tom i stadens ägo. Utlåtande från stadsmuseet har inte begärts…
• En ny stadsplan för området är under arbete, och kommer att medföra ökag byggnation. På Helsingfors sida är närområdena kraftiga expansionsområden. Möjligen kommer det metro….
• Osv … summa summarum verkar hela projektet allt mer befängt ju mer man sätter sig in i det.

Och det hela motiveras med att det KANSKE blir en nedgång i elevantalet om 10 år….

Om nån tror att det finns några svenska politiker i Vanda som stöder en sån plan så tror denne någon fel… motståndet är kompakt. Skulle nån mot förmodan ändå förespråka en stängning så blir det tjära och fjädrar och transport till stadsgränsen som i Lucky Luke.

Det fanns också några föräldrar som uttalalde sig om de planerade dagvårdsarrangemangen i norra Vanda. Ett gott förslag som hördes var att Ulrika daghem istället skulle bli svenskt center med 4 grupper … vilket skulle minimera flyttandet. Det extra utrymmet skulle kunna tas i bruk som förskoleutrymme. Kanske nåt som den svenska sektionen kan ge ett utlåtande om. Dessvärre tror jag att så mycket emotiuonellt kapital redan har använts på de planerade förändringarna på den finska sidan att det blir vekrligt svårt att backa.

Få se.

Men - en verklig svensk styrkedemonstration var det i varje fall. Ingen kan mera tro att planen med skolsammanslagningar har stöd bland den svenska befolkningen.
Det luktar lite av att man vill driva igenom stora besvärliga beslut genast när en ny oerfarn nämnd har trätt till. Så gjorde man också för fyra år sen - då strök det med flere skolor.

Nu går skam på torra land.
Stadsstyrelsen föreslås på sitt nästa möte den 23 februari ändra på undervisningsnämndens instruktion så att det räcker med en svenskspråkig SUPPLEANT i nämnden. Den nuvarande instruktionen som har bara några månader på nacken förutsätter att två egentliga medlemmar och deras suppleanter är svenskspråkiga. När instruktionen fastslog var på hösten 2009 var detta inget problem.
Av hävd har en av dessa svenska medlemmar varit i den borgerliga gruppen, alltså en SFP-medlem. Den andra har av hävd varit socialdemokrat.
Hur det nu kom sig, klåp eller inte, men socialdemokraterna utnämnde aldrig en svensk egentlig medlem enligt förväntningarna, trots att det under förhandlingarna flere gånger framhölls att två medlemmar bör vara svenskspråkiga.
Detta upptäcktes i efterskott. Istället för att korrigera misstaget hoppar man nu över staketet, där det är som lägst - man vill ändra den splitternya instruktionen.
Men det finns ju en svensk sektion, varför behövs det då svenskspråkiga i nämnden? Jo, eftersom nämnden tar över besluten i de fall som besluten gäller budjet och pengar. Skolnätverk, dagisnätverk, saneringar av byggnader och nybyggen, allt detta är sånt som nämnden besluter om. Finns där då inte ens en enda svenskspråkig egentlig medlem som för vår talan kan vi råka riktigt ordentligt i kläm!
Var finns nu det intresse för svenska frågor som alla partier så beredvilligt lyfter upp inför valen? Jag är speciellt besviken på socialdemokraterna - att inte kunne ge ens en av sina fem platser till en svenskspråkig.

Många har i recessionens kölvatten skyndat till för att utropa marknadsekonomins död. Jag befarar att det vi kommer att få se är politikens totala ekonomiska impotens.
Olika ledande politiker i många länder har skyndat till och lovat skjuta till skattebetalarnas pengar för att avvärja de värsta följdverkningarna av den ekonomiska härdsmältan. Hur välvilliga dessa försök att rädda situationen än är ser jag flera problem som hindrar hjälpen att nå fram.
Det största och värsta problemet är de olika tidsskalorna som företag och statsförvaltning arbetar med. För ett företag gäller det att reagera inom några månader, kanske ett kvartal, för att strypa kostnaderna om man ser att efterfrågan har kollapsat. Staten däremot tar ett år på sig att reagera - om man riktigt forcerar alla beslut - innan politiska linjedragningar når fram till gräsrots-nivå. Samtidigt hinner företagen permittera och avskeda tiotusentals anställda. Med andra ord hinner statens stimulans-miljarder i värsta fall fram först när nästa uppsving i ekonomin börjar skönjas.
Det andra problemet, som delvis hänger ihop med det första - är den officiella optimismen. Den fick vi njuta av rätt länge också hos oss. Den recession som var tydligt synlig i USA skulle kantänka gå vårt exportberoende land spårlöst förbi. Den optimismen är kanske också inbyggd i systemet. Av rädsla för att frammana för stor försiktighet och därigenom strypa investeringar och inhemsk konsumtion vill ledande politiker inte uttala sig negativt om landets ekonomiska utsikter innan statistiken visar att nedgången är ett faktum. Detta tar gott och väl ett halvt år.
Det tredje problemet är hur statens stimulans-åtgärder träffar. Staten  tar i främsta hand till infrastrukturinvesteringar i sina stimulans-paket. Det gynnar firmor som bygger vägar och broar. Däremot inte en arbetslös pappersarbetare eller adb-konsult.
Det fjärde problemet är att det är svårt tom för staten att satsa tillräckligt stora summor. De utlovade två miljarderna och 30000 jobben låter mycket. Men enligt vissa uppskattningar är det bara en fjärdedel av nedskärningarna inom den privata sektorn. Som att ta till plåster när artären har brustit.
Hur ska dessa problem tacklas? Den enda lösningen för att försnabba statens reaktioner vid en recession är att det finns färdiga handlingsplaner och lämpliga lagar redan INNAN man inser att recessionen står för dörren. Det är som ordspråket säger dags att rusta för krig om man vill ha fred. Kanske inte något som politiker med självbevarelsedrift vill driva under en högkonjunktur?
Jag hoppas att jag har fel, men är rädd för att det enda det politiska etablissemanget lyckas rädda med sina åtgärdspaket är sin självbild.

EU handlar om din vardag. Därför är det viktigt att din röst blir hörd i Bryssel.
EU handla rinte om krökta gurkor och obegripliga kompromisser. EU handlar om var och hur du kan få sjukvård. EU handlar om hur kommunerna får köpa dagvårdstjänster. EU har smugit sig inpå dig och gömmer sig bakom närmaste knut.
Du behöver alltsånån som är som du i Bryssel. VI i SFP är som du. Rösta därför på en SFP-kandidat i EU-valet!

*********************************************************************
Vinnande inlägg i insändartävlingen på Nylands SFP:s IMU-dsagar i Tallinn 7-8.02.2009

De senaste dagarna har vi fått läsa i tidningarna hur den ena staden efter den andra vaknar upp till att avkastningen på samfundsskatten kommer at rasa i år. Där märks den ekenomiska recession aldra snabbast. Först ute är Borgå stad tätt följd av Esbo. Det är inte förvånande att dessa städer råkar extra illa ut. Bägge två har rätt stor avkastning på samfundsskatten, över 600€/invånare år 2007, då genomsnittet för landet är ca 300€ (excel-tabell på kommurna.net). För Vandas del var avkastningen 2007 något mindre, 338€/invånare, ungefär en tiondel av kommunalskatten.
Vissa prognoser ser ett fall på 40% i samfundsskatterna i år. För Vandas del skulle det betyda ytterligare ått hål på ca 30 miljoner att fylla med , ja vad?
Det enda giltiga svaret är - ännu mera lån. Kommunalskatteprocenten får inte mera röras i år. Servicen har sparat och sparat på i åratal, snabbvinster finns inte att ta ut där i motsats till Esbo som satsat rätt frikostigt på sina invånare. Invetseringarna har alla kommit överens om att snarare öka än minska för att stimulera ekonomin. Så nog blir det mera lån alltid, med “Obama-mått”.
Man kan konatatera att staten tills vidare har gett kommunerna rätt lite i sitt stimulanspaket. Det enda är egentligen avskaffandet av arbetsgivarens pensionsavgift. Minister Kiviniemi hade för engångs skull ett fiffigt förslag - varför inte höja kommunernas andel av samfundsskattens avkastning tillfälligt?

Det som egentligen oroar mig mest är egentligen inte den närmaste framtiden. Nu inser alla att det behövs exceptionella åtgärder för att vi ligger i kris. Men vad händer sedan, efter några år, när ekonomin igen förhoppningsvis är i uppsving? Då blir det svårt att påminna folk om att det nu är dags att betala tillbaka alla dessa extra skulder som togs under recessionen, att vi fortfarande inte har råd med mindre klasstorlekar i skolan eller annat sådant. Inte med mindre än att kommunalskatten höjs….

Nå , tur att man inte bor i Salo där samfundsskatterna från den stora firman vars namn börjar på N står för över en tredjedel av de totala skatteintäkterna… plus alla kommunalskatter för de anställda. Håret reser sig =8^O

De viktigste förtroendeposterna i Vanda blev fastställda igår kväll på fullmäktigemötet. De SFP-förtroendevalda hittar du i tabellen nedan:

 

Det var en lärorik process att vara med som en av förhandlarna för första gången. Det er en allt annat än lineär och redig process som leder fram till resultatet ni kan se. En tydlig slagsida är att det är betydligt flere män än kvinnor på de tyngsta ordinarie platserna - ett beklagligt faktum. Det ironiska är att det är just reglerna om könsjämlikhet i de olika organen som har lett till det resultatet.en  Eftersom SFP i Vanda bildade en gemensam borgerlig grupp tillsammans med samlingspartiet ledde matematiken till att den gruppen fick 6 platser i de flesta organen. Enligt en övernekommelse grupperna emellan skulle man i såfall nominera 3 män och 3 kvinnor. Av dessa var då alltså oftast en plats vikt för SFP. Som större part valde samlingpartiet sina personer först. Vår lott blev sedan att fylla på med en person av det kön som det fattades en av. Samlingspartiets kvinnor hade klarat sig bra i valet och krävde många förtroendeposter. Kvar till SFP blev för det mesta en mansplats. Det är alltså egentligen samlingapartiets kvinnor som puffat ut SFP:s kvinnor - inte SFP:s män.

Strikt taget skulle också suppleanterna vara av samma kön som de ordinarie medelmmarna. Där lyckades vi ändå som synes byta ut några mansplatser  mot kvinnoplatser.

Om man ser bara till antalet förtroendeposter kan man däremot konstatera att utfallet är mer än gott med beaktande av att vi fick in bara 2 i fullmäktige. Den ordinarie platsen i stadsstyrelsen gick vi miste om, men fick rätt god kompensation i form av nämndeplaser, bland annat den för oss nya nämnden för fastighetscentralen.

Ett extra spänningmoment i förhandlingarna var sannfinländarna som nu var med för första gången. Under veckoslutet hade dessutom den obundne Timo Auvinen hoppat över från centerns grupp till sannfinländarna (onda tungor talar om att han inte fick tillräckligt tunga förtroendeuppdrag, sanningen vet bara han själv). Detta ledde till krav på flere förtroendeplatser, en inte alltför trevlig sits söndag kväll före fullmäktigemötet som skulle slå fast valen på måndag. Alla partiers organisationer hade då dessutom redan slagit fast namnen på sina förtrovalda - att rucka på dem skulle ha lett till en hel del ömma tår. Enda lösningen var i det läget att öka antalet platser i några nämnder och ge dessa till sannfinländarna - puh.

Men nu är alltså persen över för denna gång. Alla blir aldrig nöjda när det gäller personval, men förhandlarna gjorde sitt bästa…

På nästa veckas (och periodens sista) möte har undervisningsnämndens svenska sektion på sin agenda ett förslag till namnändring för Helsinge gymnasium. Det nya namnet är Vanda Gymnasium. Då den nya bygganden (bilden) tas i bruk hösten 2009 ökar samtidigt antalet nya elever per år från 36 till 54 - vilket rätt väl motsvarar behovet i Vanda.

Det finns flere argument som talar för en namnändring:

• Helsinge gymnasium lider av dålig image. Det har skrivits en hel del i pressen om dragiga baracker och låga tröskelvistord för att komma in. En "nystart" kan behövas.
• Möjligheterna kommer att vara på en helt annan nivå än förut. Det satsas stort på ny teknik och samarbete med andra läroanstalter, bland annat Mattby gymnasium och Prakticum. Man kan alltså med fog säga att något nytt har skapats, kanske tom det bästa regionen har att bjuda på?
• Det ärrätt vanligt att det enda gymnasiet i staden bär stadens namn
• Vanda (som ån) är ett namn med anor.

Ändå finns det betänkligheter:

• Många kommer att se det som ett trick att  byta namnet.
• Helsinge är ett namn med anor (har nyligen bläddrat i gamla kyrkoböcker  från 1700-talet). Helsinge socken fanns länge, länge. Vanda som ortsnamn är bara barnet. Varför bryta ännu en länk?
• Ska man ge on omstart kan man fråga sig om Vanda gymnasium är ett tillräckligt rafflande namn. Se omkring er, vi har Metropolia, Praktikum, Arcada osv.

Olika förslag och idéer mottages med tacksamhet…:

• Håll det gamla namnet.
• Byt namnet men anknyt fortfarande till ett historiskt platsnamn, tex Kyrkoby gymnasium.
• Kör på med Vanda Gymnasium - enkelt och hederligt, säger var gymnasiet ligger
• Hur länge finns Vanda kvar? Samarbetet med grannstäderna ökar säkert som tåget. Ta ett annan namn som Norra gymnasiet eller Aviapolis gymnasium (även om det strikt taget inte ligger inom området och nog ska serva ett betydligt större område).
• Kom med ett mer raflande namn som anknyter till logistik och affärsverksamhet (nya tyngdpunktsområden). Gymnasiet Hermes?

Mycket skrik och litet ull? Nä, namn är viktiga signaler. Det gäller nog att fundera att tag på saken.

I nyheterna får vi se hur Israels krigsmaskin hamrar Gaza till grus. Här hemma verkar det som om främlingsfientligheten  lyfter sitt fula tryne.
Samtidigt råkar jag på en artikel i New Scientist (Nov 2008) “How warfare shaped human evolution“. Här berättas det om hur kriget har varit en central evolutionär faktor i mänskodjurets utveckling. Mänskan har krigat i tiotals eller tom hundratusentals år. Utan kriget och dess krav på samarbete i grupp för ett gemensamt mål skulle mänskan se helt annorlunda ut idag. Utan krig skulle mänskan alltså vara en grupp fredsamma individualister som mest tänker på sig själva och antagligen fortfarande vara kvar på apstadiet.
På tal om apor: Våra släktingar chimpanserna för också krig…hannarna anfaller i grupp grannflockar och driver bort dem. Det verkar som om krigföring skulle vara ett beteendemösnter som är djup ingrott i vårt DNA. Dess basform är egentligen gängbildningen. Det är moder natur som ligger bakom tonårsgängenas bråkande och revirslagsmål.
Hos män tar sig denna natur utryck inte bara på de ovannämnda sätten, som idag betraktas som negativa, utan också som en förkärlek för lagsport. Inget är roligare än när hemmalaget ger grannstadens lag på moppe - både i ishockeyrinken och på läktaren.
När man har studerat jägar/samlar- kulturer som existerar idag har man kommit fram till att ungefär 10% av männen dör i sammandrabbningar med grannstammarna. Tala om ett kraftigt evolutionstryck alltså. Det gäller att fungera bra i grupp, annars kommer liemannen! Man kan fråga sig vad som händer med mänskan om det moderna samhället lyckas i sin strävan att eliminera kriget? Blir vi då en lös hop av egoistiska individer som inte känner någon grupptillhörighet?
Det är starka krafter som vi kämpar emot när vi försöker motarbeta främlingsfientlighet - xenofobi - i den öppnare globaliserade världen. Behovet att uppdela mänskor i oss och dem är inbyggt djupt nere i vårt DNA.

När världen börjar kännas otrygg finns det en beställning på enkla lösningar, starka ledare och en uppdelning i oss och de andra. En perfekt grogrund för populism inom politiken alltså.

Inom den ekonimiska politiken finns det risk för ökad protektionism. Prof. Pertti Haaparanta befarar i Kauppalehti 29.12 att ökad protektionism kan förstärka den globala recessionen. Politiker griper till olika former av protektionism - allt från direkta stöd till utsatta industrier till höjda tullmurar - istället för att hålla sig till stimulerande åtgärder i Keynes anda.

Det hela får mig att tänka på den spelteoretiska klassikern “fångens dilemma“:

Två fångar, A och B, ställs inför två val: om en vittnar mot den andre och den andre håller tyst, går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda 2 års fängelsevistelse var. Båda fångarna måste göra ett val, men vet inte vad den andre kommer att välja.

Det handlar alltså om tillit. Om man litar på att den andre skurken håller käft och gör sammalunda vinner bägge parter. Litar man inte på den andre (det är ju ändå en skurk…) sitter båda inne länge.

För att gå över till ekonomin: Om vi tror att alla andra länder håller sig till stimulerande politik och själva gör lika vinner alla. Om vi tror att andra länder tar ibruk protektionistiska medel och gör lika själva sjunker värdsekonomin i en djup recession. Allra värst går det dock om alla andra är protektionistiska medan vi själva som snälla pojkar bara stimulerar. I en ekonomi som vår där 45% av BNP kommer från exporten kommer man inte långt med protektionism.

Nu behövs det alltså en rejäl portion av tillit och överenskommelser. Dessutom politisk ryggrad att låta bli de populistiska verktygen. Den största kraften också i detta spel har Obamas USA - där vi kan se oroande tecken på att det är viktigast att stötta den inhemska bilindustrin med alla medel.

Också på “hemmafronten” kan vi har ett populismen år framför oss. Sannfinländarna vann stort i kommunalvalet. Kommunekonomin är ansträngd överallt. Det blir en bra grogrund för tankar att folket kan delas in i “oss” vars grundservice man bör satsa på och “dem” som det har slösats för mycket på. Vi är då “vanliga” finnar. “De” kan vara allt från utslagna över invandrare till svenskspråkiga. Ettbudsdkasp som säljer bra när många är rädda för sitt jobb och familjens utkomst.

Samtidigt visar oss exeplen från Frankrike och nu senast från Malmö att just uppdelningen i Oss och Dem leder samhället in i en återvändsgränd. Det gäller att inte blunda för att det finns kulturella skillnader och olika samhällsklasser (jag antar att problemen i Sverige bottnar i tanken att alla i socialdemokratins himmelrike per definition är likadana mänskor). När man erkännt detta gäller det ännu att ta i tillräckligt för att avhjälpa problemen dessa olikheter för med sig. Annars blir läget bara värre. Då finns snart det inte heller pengar för “våra” tjänster. Ett exempel är att nyfinländarna måste fås med i arbetslivet - kosta vad det vill. Att spara pengar där blir katastrofalt dyrt i längden om det leder till att hela folkgrupper blir utslagna och samlar sig i ghetton som hålls i styr med hjälp av polisen.

Låta oss alltså inte låta rädslan och populismen ta över 2009.

Paul Lillrank tar i sin kolumn (hbl
14.12) upp problemen inom kommunal tjänsteupphandling. På många
sätt träffar han huvudet på spiken. Den bästa lösningen skulle
vara att ge servicesedlar åt dem som behöver de kommunala
tjänsterna.

Vid upphandling av tjänster blir
priset ofta avgörande. Alla kommunala beslutsfattare är väl
medvetna om att pengar inte växer på träd och att det finns många
hål att stoppa dem i. Däremot är det ofta svårt att ens definiera
vad som egentligen utgör kvalitet i en tjänst. Ett gott exempel är
cancerscreeningen som togs upp i hbl 15.12. Är det kvalitet att
patienterna kan besöka labbet på kvällen efter arbetstid eller att
labbet hittar en möjligast stor del av de positiva provena?
Efterklokhet är också i detta fall den enklaste sorten av klokskap.

En annan käpp i hjulet är att hela
processen måste tas om efter tre till fem år. Tjänsteproducenten
hinner knappt bli varm i kläderna och slipa processerna innan det är
dags att kasta sig in i konkurrenskvarnen igen. Ofta blir resultatet
att en annan producent vinner tävlingen med ett marginellt lägre
bud. Dags att starta inlärningskurvan på nytt med färskt folk.

Med hjälp av servicesedlar kunde
maskineriet fungera betydligt bättre. Då kunde de kommunala
beslutsfattarna koncentrera sig på vilka kvalitetskrav en
tjänsteproducent ska uppfylla. ALLA producenter som uppfyller dessa
minimikrav kan sedan väljas av den som behöver tjänsten. Kommunen
kan koncentrera sig på de ”hårda” kraven: Kompetent personal,
ändamålsenliga utrymmen etc. Invånaren - kunden – bestämmer
sedan själv vilka andra kvaliteter han värdesätter. Den som bäst
matchar kundernas krav vinner. På så sätt kommer man bort från en
dödsspiral av kostnadsnedskärningar och sämsta möjliga kvalitet
till en tävling om vem som kan erbjuda den bästa kvalitén till ett
fastställt pris. Gärna kan kommunen också delta i tävlingen genom
att själv erbjuda tjänster.

Varför går då servicesedelsystemet
så långsamt framåt? Min teori är att det är svårt för
beslutsfattarna att släppa taget om serviceproduktionen. Man vill
kunna bestämma var och hur tjänsterna produceras. Annars sitter man
liksom där med ansvaret utan att egentligen ha verktyg att ingripa.
Men sanningen är att verktygen nog finns , de är bara andra än
förut.

Kanske det är lite som när småbarn
lär sig gå. Som förälder måste man våga släppa taget. Mycket
riktigt rakar din ögonsten ikull och slår sig några gånger. Men
snart springer ungen ifrån sin gamle far.

Det är nog dags för oss politiker att
lära oss att släppa taget ibland.