Var idag på publiceringstillfället för Magmas utredning “Svenskans ställning i metropolen” av Marianne Mustajoki. Blandade tankar och intryck:

Moderna metropoler är inte enspråkiga. En levande flerspråkighet förutsätter aktive insatser, fungerande strukturer och fördomsfrihet.

• 25-30 procent svenskspråkiga behövs för en naturlig lösning av svenskspråkig service - dit når vi inte upp i huvudstadsregionen.

• Två huvudmodeller finns för framtiden:

1. 1. Två eller flere städer går ihop
2. 2. Ett regionförbund med flere städer.

• Svenskarna är ganska många, vi har stor fördel av att tänka stort. 
• Tjänstemänne låter sig inte rubbas - svensk service fungerar perfekt, sen kan man göra hur många utredningar som helst som pekar på annat.
• Regionalt servicesamarbete är nödvändigt i regionen
• Hinder finns: Stora brukarvolymer med invanda sätt att få service, stadsvisa lösningar, otympliga it-lösningar (trots stadsdirektörernas stöd verkar den svenska serviceportalen ha sprungit mot väggen), konkurrens, maktförlust, ointresse

Teser:

• Ingen förvaltningsmodell ger svenska servicegarantier.
• I alla modeller kan den svenska servicen förbättras
• Service över kommungränserna talar för sammanslagning

Helsingfors-Vanda sammanslagning är sämst …leder till uppdelning i två läger, öst och väst.
Enlig demografiskt perspektiv skulle Helsingfors-Vanda-Esbo-Grani-Kyrkslätt-Sibbo vara bäst.
Att städerna fortsätter som nu är mycket osannolikt.

En förändring ses alltså som önskvärd och högst sannolik. Några helt entydiga rekommendatione gavs inte, utom möjligen att en sammanslagning Helsingfors-Vanda är det sämsta alternativet som leder till en djup indelning i öst-väst med påföljande segregationsproblem.

Jussi-Pekka Alanen har kommit med en ny metropol- pamflett. Det är en diger lunta som innehåller en hel del bakgrund och tankar om regionens utveckling.
Huvudtesten verkar vara att det måste finnas ett sätt att fatta beslut på en överkommunal nivå om ärenden som hör hemma där. Alanen verkar luta åt att ett dirket folkvalt fullmäktige för regionen. Alanen säge rinte direkt om han anser att denna nivå borde ha beskattningrätt som i Sverige, men nära till hands ligger det. Om det är viktigt med en enhetlig infrastruktur och allmmän kommunikation (för att bara nämna två exempel) varför bärs då inte de skattemedel som behövs för dessa ändamål upp på regionnivå?

En sats som falle rmig speciellt i smaken hittas på sid 126, ungefär såhär: “Ärenden som rör region-nivån, den kommunala nivån och närnivån är demokratins tre-enighet. Alla dessa nivåer måste tas i beaktande och stödas, men beslutsfattanden får inte vara överlappande”.

Ja. Demokrati och genomskinlighet i beslutsfattandet på alla dessa nivåer är vad som behövs. Det behövs en vilja att lösa den knuten. Jag vidhåller fortfarande min åsikt att en direkt kommunsammaslagning enligt nuvarande kommunalllag är det sämsta alternativet.

Alanen är pessimistisk vad gäller frivilligt samarbete eller samgång: Esbo kommer inte att gå med om inte staten tar till hårdhanskarna.

Det värms alltså upp för statliga åtgärder om inte en tillfredsställande lösning utkristalöliserar sig i de kommunala utredningarna.

Vandapolitikerna har talat ihop sig om ett avtal - eller borde man kalla det fördrag - för att stabilisera stans ekonomi. Mycket utrymme i diskussinen får skattehöjningarna: En höjning av kommunalaskatten till 19% och en höjning av den allmänna fastighetsskatten med 0.1% till 1%. Det är att ta den lätta vägen säger kritikerna - som att ordinera steroider åt idrottare. Visst har de rätt på sitt sätt.
Den “smala vägen” går i hårnålskurvor uppför en brant bergvägg. Uppe på toppen väntar en effektivt fungerande kommun med lätt balansräkning. Vi i Vanda har börjat på den vägen redan för flere år sedan och vet att det går längsamt framåt. Håller man för hög fart och missan kurvan är avgrunden djup.
Vanda-avtalet innehåller många strukturella refomer som leder år rätt håll - bolagisering av fastighetsskötsel och städverksamheter mm. Utförsäljning av udda bostäder och kontorsfastigheter i stadens ägo. Totalt ska utrymmena minska med 40 000 m². Det kanske inte finns många direkt tomma fastigheter, däremot finns det säkert många funktioner med rätt gott om utrymme till förfogande. På privata sektorn har man ju minskat på ytan/anställd redan länge. Själv har jag flyttat till nya utrymmen att antal gånger sedan medlet av 80-talet. Varje gång till mindre utrymmen. Förr hade jag hyllmetervis med mappar. Så småningom har jag konstaterat att jag egentligen aldrig använder materialet. Efter varje flytt har mängden minskat. Nu klarar jag ett flytta med två flyttlådor (2 gånger i år!). Trots denna “kompression” småler killarna från Tokyo-kontoret åt våra utrymmen: I ditt rum (jag har faktiskt fortfarande att eget rum) skulle vi jobba minst 3…. Allt är relativt.
Trots skattehöjningarna får staden ta 140 miljoner € nya lån 2010. Resultatet beräknas bli -50M€. Utan höjningarna skulle vi se nästan 30M€ större siffror. Staden löser alltså inte sina problem med värkmedicinen skattehöjning. Den lindrar bara efekterna av recessionen så att staden bibehåller sin verksamhetsförmåga. Speciellt illa smakar på sitt sätt höjningen av fastighetsskatten, den är ju osocial emedan den inte beaktar fastighetsägerens inkomster. Den allmänna fastighetsskatten slår mot dem som har stora tomter med mycket byggnadsrätt. Arkletypen är folkpensionären i frontamannahuset på 10000m² tomt. Kanske begaren rinner över för nån av dessa?
Å andra sidan vet vi att vi internationellt sett tar ut lite fastighetsskatter, något som OECD påtalat. Fiskalt sett är fastighetsskatten i god skatt: Den avkastar oberoende av konjunktur och fastigheter kan inte flytta till grannkommunen på jakt efter lägre skatt. Den ger int eupphov till flitfällor och belastar inte arbete eller förhindrar investeringar.
I slutet av avtalsperioden (2013) kommer satden att ha en lånebörda på ca 900M€ (4500€/invånare). Utöver detta kommer 150M€ som gäller investeringar i ringbanan och infrastruktur i Marja-området. Det är egentligen dessa investeringar som spränger budjeten totalt. Å andra sidan är de absolut nödvändiga för stadens utveckling.
Totalt sett är överenskommelsen inte ett trevligt papper, men anatagligenen av de mindre dåliga lönsingarna på de akuta ekonomiska problemen.

Debatten har gått het om fastighetsskattens vara eller icke vara har gått het efter statsrådets ebslut att rucka på gränserna för den kommunala fastighetsskatten. För kommunen är fastighetsskatten en bra skatt, en fastighet flyttar inte ut. Fastighetsskatten skapar inte heller flitfällor genom att göra det ofördelaktigt att ta emot ett arbete.

Som nackdel har nämnts att skattetypen är osocial eftersom den inte beaktar inkomsterna. Sant - åtminstone delvis. Nog torde välsituerade personer oftare bo på värdefullare fastigheter? Undantag finns förstås - fattiga pesnionärer som sitter med ett gammaöt hus på en värdefull tomt med riktigt mycket byggnadsrätt.

Hur ligger vi då till internationellt? OECD:s skattedatabas tar upp den totala egendomsskatten i % av BNP i olika länder. Senaste siffror är från 2006. Om inte minnet sviker mig hade Finland då ännu en egendomsskatt som tog vid vid cirka 1M€:

 

Som ni ser ligger Finland mycket lågt i tabellen i denna skatteform. Vi kunde fördubbla egensdomskatterna innan vi kom upp till EU15-genomsnitt. Utrymme för höjning skulle alltså finnas utan att vi förlorar i internationell konkurensskraft. Många av de länder vi i dagligt tal anser vara lågskatteländer - USA, UK mfl - har betydligt högre skatter på egendom.

Beskatta då de riktigt rikas finasniella egendom istället för boende säger säkert någon. Här finns två problem. För det första finns det rätt få sådana "riktigt rika" mänskor. Ska man få in några pengar måste saktten betalas av dig och mig, medelimkonstttagare som det finns gott om. För det andra finnsd et inget som förankrar den finansiella egendomen till Finland. Några minns säkert hur redan vår gamla egendomsskatt drev några "riktigt rika" att grunda holdingbolag utomlands.

Men, men … i Finland är boendet en riktigt helig ko. Alla ska ha möjlighet att bo i en villa. Därför är det politiskt svårt att beskatta boende. Tvärtom har vi generösa skattelättnader för bostadslån - vilka egentligen rinner i bankernas och bostadsförmedlarnas ficka genom högre bostadspriser. Drar man in de skattelättnaderna bestraffar man barnfamiljer istället för pesnionärer med en stor tomt. Hur man än vänder sig är rumpan bak

Skattetrycket på boende och kanske också konsumtion kommer att stiga - det är ett bättre alternativ än att höja skattetrycket på arbete. Nu skulle det bara gälla att komma på sätt som korrigerar de värsta sociala snedvridningarna.

Solsken i dimman -
Genom drömmar i opal
driver själen fritt

Turerna kring kommunernas pensionsförsäkring ger mera bränsle till brasan: Det är dags att skrota alla dessa kanaler genom vilka poltiker inom slutna kabinett kan bestämma om saker som borde behandlas inom den öppna marknaden. Allt har gått lagligt till … fine. Den verkliga frågan är egentligen - på samma sätt som för rundradion - varför det behövs en poltisk utnämnd delegation och styrelse för att styra verksamheten? Varför behövs det egentligen ett separat system för de kommunalt anställdas pensioner? Varför är det systemet annorlunda, med bland annat lägra krav på soliditet, vilket möjliggör hög risktagning? Vem står för fiolerna om riskerna realiseras? Trumvirvlar …. du och jag!
Detta har bland annat tagit sig uttryck i oro för att det inte finns tillräckligt många kommunalt anställda för att betala de framtida pensionerna om kommunerna privatiserar och/eller konkurrensutsätter sina tjänster.
Är kommuninnevånarna betjänta av att strukturerna cementeras genom en sådan bindning?

Det är dags att omvärdera en hel del i vårt samhälle. Var behövs verkligen politisk styrning? Behöver vi politiskt utnämnda tjänstemän? Jag anser att dessa är exempel på antidemokrati! Åtgärdas dessa inte självdör vårt demokratiska system till slut genom medborgarnas bristande förtroende och apati.

I diskussionen om metropolområdets framtid har medlet - kommunsammaslagning - för länge sedan övergått till att bli målet.
Vanda stads ekonomi ser olovligt skral ut. Stadsstyrelsens budgetram för 2010 slutar med siffran -73M€ på nedersta raden. Då har rödpennanr edan gått hårt fram bland investeringarna. Eftersom vi i Vanda sedan många år är experter på att spara och producerar vår lagstadgade service betydligt effektivare än grannstäderna är utsikterna dåliga att kunna balansera budjeten genom kostnadsinbesparingar. Jag gläder mig storligen över vi visa av tidigare misstag inte tillgriper verktyg som gör mera skada än nytta, till exempel lärarpermitteringar. Stadens strukturer tål en genomgång. Är det tex. nödvändigt att stadens fastighetscentral står för all städning? Finns det onödiga fastigheter som kan avyttras? Det ska utredas, men sådant tar tid. Jag är övertygad om att dessa i och för sig nyttiga omlägningarna är för lite för sent. På sin höjd kanske vi talar om 10-20 miljoner € på några års sikt.
Att gömma sig bakom sådana utredningar är som när strutsen sticker huvudet i sanden. Något måste göras också på inkomstsidan. Det betyder högre skatter. Nu höjs ramaskriet: Det kan ju äventyra kommunsammanslagningen! För stora skillnader i skatteprocenterna går inte för sig.
Utredningarna om områdesförvaltning eller kommunsammanslagningar har många legitima målsättningar ur invånarens synvinkel: Bättre service utan konstgjorda gränser, genomskinligare förvaltning utan samkommuner, kanske bätte svenskspråkig service med större befolkningsunderlag?
Däremot är en kommunsammanlsagning i denna storleksklass inte någon gallisk trolldryck som i ett slag förbättrar ekonomin, vilket många förtroendevalda i Vanda tycks tro. Tvärtom medför utredningarna i detta skede en kostnad på vid pass ett par miljoner i konsultarvoden med mera. Beslutar man gå vidare blir det betydligt större kostnader. Visst har experter påpekat att betydande summor kan sparas tex vid en kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda. Inbesparingarna uppnås genom ATT HELSINGFORS SÄNKER SINA KOSTNADER TILL VANDAS NIVÅ. Man kan fråga sig varför det behövs en sammanslagning för det? Både Helsingfors och Vanda har sina problem. Vanda har sviktande inkomster. Helsingfors krycka heter Helsingfors energi. Hur länge kan man luta sig på den? Det skapas inte en frisk om två halta gifter sig.
För många av dem har en kommunsammanslagning övergått från att vara ett medel att förbättra invånarnas service till ett mål i sig. Alla förnuftiga åtgärder som kan tänkas försvåra uppnåendet av denna heliga Gral måste därför förhindras. Det är viktigt att utredningarna görs med invånarnas bästa i centrum. Förändringar i förvaltningsstrukturen är medlet, inte målet.

Ilande själ - hör!
viskat löfte om framgång
stig modigt framåt!

Men vilken röst i dunklet
om ej fäders svikta hopp?

Seg obetydlighet
I brinnande färger byts
för en kort sekund

Men vilken vis man vågar
dem mot varandra väga

 

Gymnasierna rankades igen i hbl i veckan. Mycket skrik om varför olika Helsingforsgymnasier är populräa och andra mindre.
Den viktigare poängen gick igen förbi. Om man räknar över hela Helsingfors ser man att det fanns mer än 50 sådana elever som hade satt ett helsingforsgymnasium som första alternativ som inte kommer att få en plats i Helsingfors. Ryms du inte med i det gymnasium du satt som första alternativ får du ingen plats  “i stan”, för alla hade de flere sökande på första plats än det fanns platser. 
Samtidigt oroar man sig i Vanda hur det går med nya Helsinge gymnasium såm nu har 54 platser för första gången. Kan vi fylla alla platser? Antalet förstahandssökande var kvar på förra årets nivå. Glädjand enog ahade antalet elever som satt Helsinge på andra eller tredje plats ökat.
Många ungdomar tycker fortfarande att det är “gymnasiet på landet”. Nähä. Det är hur urbant som helst invid flygfältet. Dessutom är utrymmena i höst garanterat de modernaste och antagligen också de bästa i området. Också framtoningen är synnerligen modern med långa lektionsblock,nätstudier och samarbete med andra gymnasier både i Finland och utrikes samt Praktikum. Nya friska tag med betoning på projektledarskap för eleverna - något som alla kommer att ha nytta av i arbetslivet.
Så varför välja en “gammaldags gymnasium”  bara för att det funnits länge…..

Vad ligger bakom den stora nedgången i ekonomin?
Det har skällts en hel del på giriga företagsledare som drivna av dåligt planerade incentivsystem har varit kortsiktiga och tagit stora risker.
Jag tror att en minst lika stor skiva av skulden kan portioneras ut till ansiktslöst ägande.  Proffs som förvaltar andras pengar. Gå in på vilket som helst stort börsbolags hemsida och klicka fram listan över största ägare. Vem hittar du där? Försäkringbolag, amerikanska pensionsfonder, placeringsfonder. Gemensamt för alla är att de placerar andras pengar.
Undantaget är ett fåtal företag där grundaren sitter kvar med en stor del av aktierna - typ Microsoft.
Har du investerat en betydande del av dina egna surt förvärvade fyrk i ett företag och tänkar sitta kvar med pappren en lång tid är du rätt motiverad att förhindra onödigt risktagande. Men om du sitter på bolagsstämman för att representera en stor massa ansiktlösa framtida pensionärer (vem är inte det) så - who cares. Om man är vänlig kanske man får ett bra jobb som CFO här i firman nästa år?
Överhuvudtaget tror jag att professionaliseringen av placeringverkssamheten är en destabiliserande faktor. “Vanligt folk” är lite misstänksamma. Förstår de inte riktigt hur allt hänger ihop låter de nog bli att köpa. Men en “proffs” får ju inte se ut som om han inte riktigt hänger med. Så det gäller att nicka och le när en finansnörd lägger ut texten om ett invecklat derivat. Man får ju inte verka dum alltså….
Dags att få tillbaka ett ägande med ansikte. Det kan man ännu hitta i några småföretag som är ointresanta för de stora fonderna. Markandsför också gärna direkt aktieägande till privatpersoner.
Du som placerar - vet du egentligen vad du köper? Borde du kanske göra det? Om det verkar för krångligt att förstå, borde du kanske fundera på ett annat alternativ?

Vad är det för fåneri dethär med mediaavgift? En avgift som alla måste betala för att de bor i Finland borde väl kallas skatt? Att vidhålla någonslags större oberoende från statsmakten (som via sina mellanhänder ändå i praktiken slår fast avgiftens storlek) är rent ut sagt löjligt. Den enda fördelen med att avgiften är skilld från statens budjet är kanske att man undgår de sparkrav som annars automatisk kommer varje år i samband med budjeteringen. Då blir det säkert populärt att ta upp nedskärning av YLE:s utgifter som alternativ till andra sparåtgärder eller behjärtansvärda utgifter.

Det orättvisa med förslaget är att man inte kan välja bort den. Inte fast man är en ensamstående folkpensionär utan radio eller TV. Skulle finansieringen tas direkt ur statsbudgeten skulle folkpensionären få sin TV gratis medan tex. jag skulle betala mångdubbelt mer än den 175€ som nu föreslås - det bjuder jag på!

Det är naturligtvis ett steg framåt att TV-inspektörer inte längre behövs. Däremot kan det bli extra utryckningar för kronofogden som ska driva in obetalda medieavgifter av studernade och pensionärer. Ett steg till som skulle ha minskat byrokratin ännu mer skulle ha varit skattefinansiering. Vi har redan ett färdigt system för att betala (och driva in) skatt.

Korten ligger nu på bordet när det gäller Vandas inställning till Metropolområdets organisation. Nu gäller det att spela ut korten så att de svenskspråkigas service blir så god som möjligt.

 

Efter Vandafullmäktiges beslut 6 april är det rätt klart vilka scenarier som finns för huvudstadsregionens utveckling. Den tidigare doktrinen “samarbete mellan självständiga kommuner” har nu också officiellt lidigt skeppsbrott. Kvar finns nu två scenarier: “Regionförvaltning” och “Kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda”.

 

Den osänkbara Titanic sjunker alltså. Hur ska svenskspråkiga politiker bete sig? Jag befarar att de tillsammans med kaptenen följer skeppet i djupet medan orkestern spelar på bakdäcket. Att hålla styvnackat fast vid samarbetsdoktrinen leder just till det resultatet. Om tillräckligt stöd och politisk uppbackning inte kan uppbådas i regionens kommuner kommer alternativet regionförvaltning att förfalla. Jag är övertygad om att det är just det utfallet de stora pojkarna inom samlingspartiet i bägge städer arbetar för.

 

Då blir alternativet kommunsammanslagning Helsingfors-Vanda att bli verklighet. Det är inte ett gott alternativ för de svenskspråkiga i regionen.  För oss svenskaspråkiga är det viktigt att få med åtminstone Esbo och Grankulla i samarbete om svensk service. Annars är det lätt hänt att grupper med specialbehov och svenska som modersmål ramlar i springorna - en minoritets minoritet.

 

Ett av skälen som lyfts opp varför det gått trögt att organisera samarbetet i regionen har varit Helsingfors stads inställning. Med sina 500-tusen invånare borde ju minst hälften av makten i sammkommuner tillfalla Helsingfors. Detta har Vanda och Esbo motsatt sig - vad är det för samarbete om en part kan diktera besluten? Efter en kommunfusion har “nya Helsinge” 700-tusen invånare. Hur man än vänder och vrider på problemet blir samkommuner mellan denna mastodont och andra kommuner i regionen omöjliga. Jag förutspår alltså att murarna mellan Helsinge och Esbo/Grankulla blir ogenomträngliga. Många nuvarande samkommuner, tex SAD, riskerar att upplösas.

 

Däremot kunde en regionförvaltning med direktvalt fullmäktige öka genomskinligheten i beslutsprocessen. Att föra över ansvaret för svensk service på ett organ direkt underställt ett sådant regionfullmäktige är ett alternativ som är väl värt en utredning. Framför allt kanske det är det minst dåliga av de alternativ som nu står till buds.

 

Nu gäller det alltså för svenskspråkiga politiker att välja linje: Att gå till botten med flaggan stolt i topp eller att hålla god min i ont spel. De som är med i spelet kan åtminstone påverka resultatet så att det blir gott för oss svenskspråkiga.

“Beslutsfattandet flyttas uppåt inom orgnaisationen tills den når en nivå där man inte förstår konsekvenserna”
Livet i en matris-organisation:
Till företagslivet hör att göra en hel del prioriseringsbeslut. När man med ändliga resurser ska försöka göra ett så gott resultat som möjligt måste man välja. Till exempel måsta man välja mellan olika produktutvecklingsprojekt och olika marknadsföringssatsningar.
I en stor konsern består verksamheten av olika business-segment som till sin natur kan vara rätt olika.
Låt oss tänka på priorisering av produktutvecklingsprojekt. Ledaren av varje enskillt business-segment är väl insatt i sin egen del av företagets verksamhet och ser hur det olika projektförslagen påverkar det. Eftersom de flesta av förslagen ser profitabla ut är det lätt för honom att förorda de flesta av dem. Det är svårt för honom att till de egna motivera varför han inte vill förspråka dem om de inte har direkta fel, är mot strategin eller är olönsamma. Eftersom den slutliga prioriseringen görs på ledningsgruppnivå - man vill ju ha det optimala resultatet för HELA firman - har han inte en egen produktutvecklingbudjet.
Till ledninggruppen kommer sedan dussinet segmentägare och presenterar tio förslag var. Eftersom antalet förslag är över hundra kan man inte sätta sig in i dem , än mindre förstå hur det inverkar på företaget.. Det slutgiltiga prioriseringarna görs då på irrationella grunder, exempelsvis så att den mest vältaliga ledaren pratar till sig en oproportionellt stor budjet.
Slutresultatet är att trots de goda föresatserna en katastrof för företaget. Vissa för en enskillt segment totalt oundgängliga projekt ratas. Samtidigt kan en vältalig ledare få igenom “nice to have” projekt.
Besluten har alltså nått en nivå där man inte mera ser deras konsekvenser. Det är egentligen ingen som gör besluten.
Betydligt bättre skulle det vara om var och en av segmetledarna skulle ha sin egen produktutvecklingsbudjet inom vars ramar han själv kan priorisera projekten. Utöver dessa fasta budjeter kan det sedan finnas en för hela företaget gemensam budjet som prioriseras i ledningsgruppen. Varje segment ledare kan där presetera ett projekt som inte blivit finansierat inom den egna budjeten.

Sunnuntain höblässä kaunpunginjohtaja Pajunen kertoo kuinka suuremmassa kaupungissa voidaan vähentää demokratiaa byrokratiaa. Tämä väite ei koskaan lakkaa hämmästyttämästä minua. Mikä estää raskaasta byrokratiasta tunnettua Helsinkiä keventämästä organisaatiotaan?
Vantaan toimintamenopt/asukas 2007: 5062€
Helsingin toimintamenot/asukas 2007:  6224€
erotus:                                           -1162€

Kun Helsingissä asukkaita on 568-tuhatta säästöjä pitäisi siis “Vantaan mallilla” löytyä yli 600 M€/vuosi. Mikä siis estää tehostamista? Ei ainakaan kuntarajat.

Taitaa olla niin että Helsingillä on suuria sisäisiä ongelmia ja talous rapautumassa. Jotta talkoisiin ei tarvitsisi ryhtyä on hyvä keksiä ulkoisia vihollisia. Ensin Sipoo, nyt Vantaa. Nämä niskuroivat naapurit ovat tietenkin  kaikkien ongelmien takana.

Kun Pajunen kohta markkinoi kuntaliitosta omilleen kannattaa myös Vantaalaisten kuunnella. Suuri osa syistä tulee olemaan sellaisia joiden takia Vantaan kannattaisi pysyä itsenäisenä.
PR-osastolla tulee olemaan vaikeuksia …

 

En av publik fullsatt fullmäktigesal (mer än hundra mänskor) kom ikväll för att lyssna på informationstillfället om omläggningen av dagisarna i norra Vanda och den eventuella nedläggningen av Västersundom skola.

Mest känslor väckte som väntat nedläggningen av Västersumdoms skola i samband med den planerade utvidgningen av Dickursby skola. Behovsutredningen som stadens fastighetscentral har presterat är vinklad så det förslår. De säger genast i början av utredningen lätt karrikerat att vi fick i uppdrag att utreda två alternativ: A, där Västersundom bibehålls, och B, där Västersundom och Dickursby skolor slås ihop. Men dedär med att bibehålla Västersondom är nog inte riktigt vettigt, så det ids vi inter utreda…

Det var gott om goda skäl varför Västersundom bör bevaras som kom fram i diskussionen med inlägg på svenska, finska och engelska:

• Skolvägen blir oskäligt lång till  Dickursby från de östligaste delarna av stan
• Renovering av Västersundom skola behövs först år 2020. Ändå läggs kostnaderna utan darr på rösten direkt på alternativ "A" .
• Samarbete över stadsgränsen har inte utretts. Har Helsingfors behov av extra skolplatser i området?
• Skolbyggnaden med 130 år på nacken (planerad av Theodor Höijer) är skyddad både till det inre och till det yttre. Det är rätt svårt att hitta ett alternativt användningsändamål för en sådan byggnad. Byggnaden blir med andra ord stående tom i stadens ägo. Utlåtande från stadsmuseet har inte begärts…
• En ny stadsplan för området är under arbete, och kommer att medföra ökag byggnation. På Helsingfors sida är närområdena kraftiga expansionsområden. Möjligen kommer det metro….
• Osv … summa summarum verkar hela projektet allt mer befängt ju mer man sätter sig in i det.

Och det hela motiveras med att det KANSKE blir en nedgång i elevantalet om 10 år….

Om nån tror att det finns några svenska politiker i Vanda som stöder en sån plan så tror denne någon fel… motståndet är kompakt. Skulle nån mot förmodan ändå förespråka en stängning så blir det tjära och fjädrar och transport till stadsgränsen som i Lucky Luke.

Det fanns också några föräldrar som uttalalde sig om de planerade dagvårdsarrangemangen i norra Vanda. Ett gott förslag som hördes var att Ulrika daghem istället skulle bli svenskt center med 4 grupper … vilket skulle minimera flyttandet. Det extra utrymmet skulle kunna tas i bruk som förskoleutrymme. Kanske nåt som den svenska sektionen kan ge ett utlåtande om. Dessvärre tror jag att så mycket emotiuonellt kapital redan har använts på de planerade förändringarna på den finska sidan att det blir vekrligt svårt att backa.

Få se.

Men - en verklig svensk styrkedemonstration var det i varje fall. Ingen kan mera tro att planen med skolsammanslagningar har stöd bland den svenska befolkningen.
Det luktar lite av att man vill driva igenom stora besvärliga beslut genast när en ny oerfarn nämnd har trätt till. Så gjorde man också för fyra år sen - då strök det med flere skolor.

Nu går skam på torra land.
Stadsstyrelsen föreslås på sitt nästa möte den 23 februari ändra på undervisningsnämndens instruktion så att det räcker med en svenskspråkig SUPPLEANT i nämnden. Den nuvarande instruktionen som har bara några månader på nacken förutsätter att två egentliga medlemmar och deras suppleanter är svenskspråkiga. När instruktionen fastslog var på hösten 2009 var detta inget problem.
Av hävd har en av dessa svenska medlemmar varit i den borgerliga gruppen, alltså en SFP-medlem. Den andra har av hävd varit socialdemokrat.
Hur det nu kom sig, klåp eller inte, men socialdemokraterna utnämnde aldrig en svensk egentlig medlem enligt förväntningarna, trots att det under förhandlingarna flere gånger framhölls att två medlemmar bör vara svenskspråkiga.
Detta upptäcktes i efterskott. Istället för att korrigera misstaget hoppar man nu över staketet, där det är som lägst - man vill ändra den splitternya instruktionen.
Men det finns ju en svensk sektion, varför behövs det då svenskspråkiga i nämnden? Jo, eftersom nämnden tar över besluten i de fall som besluten gäller budjet och pengar. Skolnätverk, dagisnätverk, saneringar av byggnader och nybyggen, allt detta är sånt som nämnden besluter om. Finns där då inte ens en enda svenskspråkig egentlig medlem som för vår talan kan vi råka riktigt ordentligt i kläm!
Var finns nu det intresse för svenska frågor som alla partier så beredvilligt lyfter upp inför valen? Jag är speciellt besviken på socialdemokraterna - att inte kunne ge ens en av sina fem platser till en svenskspråkig.

Många har i recessionens kölvatten skyndat till för att utropa marknadsekonomins död. Jag befarar att det vi kommer att få se är politikens totala ekonomiska impotens.
Olika ledande politiker i många länder har skyndat till och lovat skjuta till skattebetalarnas pengar för att avvärja de värsta följdverkningarna av den ekonomiska härdsmältan. Hur välvilliga dessa försök att rädda situationen än är ser jag flera problem som hindrar hjälpen att nå fram.
Det största och värsta problemet är de olika tidsskalorna som företag och statsförvaltning arbetar med. För ett företag gäller det att reagera inom några månader, kanske ett kvartal, för att strypa kostnaderna om man ser att efterfrågan har kollapsat. Staten däremot tar ett år på sig att reagera - om man riktigt forcerar alla beslut - innan politiska linjedragningar når fram till gräsrots-nivå. Samtidigt hinner företagen permittera och avskeda tiotusentals anställda. Med andra ord hinner statens stimulans-miljarder i värsta fall fram först när nästa uppsving i ekonomin börjar skönjas.
Det andra problemet, som delvis hänger ihop med det första - är den officiella optimismen. Den fick vi njuta av rätt länge också hos oss. Den recession som var tydligt synlig i USA skulle kantänka gå vårt exportberoende land spårlöst förbi. Den optimismen är kanske också inbyggd i systemet. Av rädsla för att frammana för stor försiktighet och därigenom strypa investeringar och inhemsk konsumtion vill ledande politiker inte uttala sig negativt om landets ekonomiska utsikter innan statistiken visar att nedgången är ett faktum. Detta tar gott och väl ett halvt år.
Det tredje problemet är hur statens stimulans-åtgärder träffar. Staten  tar i främsta hand till infrastrukturinvesteringar i sina stimulans-paket. Det gynnar firmor som bygger vägar och broar. Däremot inte en arbetslös pappersarbetare eller adb-konsult.
Det fjärde problemet är att det är svårt tom för staten att satsa tillräckligt stora summor. De utlovade två miljarderna och 30000 jobben låter mycket. Men enligt vissa uppskattningar är det bara en fjärdedel av nedskärningarna inom den privata sektorn. Som att ta till plåster när artären har brustit.
Hur ska dessa problem tacklas? Den enda lösningen för att försnabba statens reaktioner vid en recession är att det finns färdiga handlingsplaner och lämpliga lagar redan INNAN man inser att recessionen står för dörren. Det är som ordspråket säger dags att rusta för krig om man vill ha fred. Kanske inte något som politiker med självbevarelsedrift vill driva under en högkonjunktur?
Jag hoppas att jag har fel, men är rädd för att det enda det politiska etablissemanget lyckas rädda med sina åtgärdspaket är sin självbild.

EU handlar om din vardag. Därför är det viktigt att din röst blir hörd i Bryssel.
EU handla rinte om krökta gurkor och obegripliga kompromisser. EU handlar om var och hur du kan få sjukvård. EU handlar om hur kommunerna får köpa dagvårdstjänster. EU har smugit sig inpå dig och gömmer sig bakom närmaste knut.
Du behöver alltsånån som är som du i Bryssel. VI i SFP är som du. Rösta därför på en SFP-kandidat i EU-valet!

*********************************************************************
Vinnande inlägg i insändartävlingen på Nylands SFP:s IMU-dsagar i Tallinn 7-8.02.2009

De senaste dagarna har vi fått läsa i tidningarna hur den ena staden efter den andra vaknar upp till att avkastningen på samfundsskatten kommer at rasa i år. Där märks den ekenomiska recession aldra snabbast. Först ute är Borgå stad tätt följd av Esbo. Det är inte förvånande att dessa städer råkar extra illa ut. Bägge två har rätt stor avkastning på samfundsskatten, över 600€/invånare år 2007, då genomsnittet för landet är ca 300€ (excel-tabell på kommurna.net). För Vandas del var avkastningen 2007 något mindre, 338€/invånare, ungefär en tiondel av kommunalskatten.
Vissa prognoser ser ett fall på 40% i samfundsskatterna i år. För Vandas del skulle det betyda ytterligare ått hål på ca 30 miljoner att fylla med , ja vad?
Det enda giltiga svaret är - ännu mera lån. Kommunalskatteprocenten får inte mera röras i år. Servicen har sparat och sparat på i åratal, snabbvinster finns inte att ta ut där i motsats till Esbo som satsat rätt frikostigt på sina invånare. Invetseringarna har alla kommit överens om att snarare öka än minska för att stimulera ekonomin. Så nog blir det mera lån alltid, med “Obama-mått”.
Man kan konatatera att staten tills vidare har gett kommunerna rätt lite i sitt stimulanspaket. Det enda är egentligen avskaffandet av arbetsgivarens pensionsavgift. Minister Kiviniemi hade för engångs skull ett fiffigt förslag - varför inte höja kommunernas andel av samfundsskattens avkastning tillfälligt?

Det som egentligen oroar mig mest är egentligen inte den närmaste framtiden. Nu inser alla att det behövs exceptionella åtgärder för att vi ligger i kris. Men vad händer sedan, efter några år, när ekonomin igen förhoppningsvis är i uppsving? Då blir det svårt att påminna folk om att det nu är dags att betala tillbaka alla dessa extra skulder som togs under recessionen, att vi fortfarande inte har råd med mindre klasstorlekar i skolan eller annat sådant. Inte med mindre än att kommunalskatten höjs….

Nå , tur att man inte bor i Salo där samfundsskatterna från den stora firman vars namn börjar på N står för över en tredjedel av de totala skatteintäkterna… plus alla kommunalskatter för de anställda. Håret reser sig =8^O