Ett citat i dagens hbl från de grönas delegationsmöte får mig att haja till:

“I regel står De gröna för öppenhet och mot tvång, men i den här frågan vill man av någon anledning försvara tvånget. På en skala mellan konservativt och värdeliberalt representerar det här en konservativ syn sade Aleksi Mäntylä”

Öppenhet och frihet är alltså avsaknaden av tvång, frihet att välja bort allt tråkigt och jobbigt? Jag skulle inte kalla det frihet, kanske snarare anarki. Talaren tar sig antagligen dessutom rätten att definiera när denna frihet ska tillämpas och när tvång är rätt.

Om jag säger att jag vill ha friheten att köra in till centrum av Helsingfors med min Daimler double six från 1982 utan katalysator utan av störas av vägtullar, miljöbeskattning och annat frihetsberövande värdekonservativt tjafs kanske han sätter morgonkaffet i vrångstrupen. Att jag dessutom måste vara spiknykter när jag gör det - vad dumt och bakåtsträvande.

Med stor frihet följet stort ansvar sägs det. Men att tala om personligt ansvar är inte på mode, åtminstone bland partier. Här är det tydligen lika illa ställt med de gröna som med sannfinländarna. Bara målgruppen skiljer sig lite. Samhället kan inte skydda dig från den onda världens krav. Det samhälle som fösöker göra det är på väg mot sin undergång, med moraliskt och ekonomiskt förfall.

Här kan man nästan säga att de gröna och sannfinländarna blir var sin ände av draken som biter sig i svansen - motsatserna som förvandlas till likhet. Skydd från obehaglig utländsk konkurens och annorlunda mänskor - skydd från obehagligt tvång att arbeta (medborgarlön) och lära sig måhända ointresanta och tråkiga saker. Det är kanske filosofier som ger seger i val, men knappast leder till ett framgångsrikt samhälle.

Vad får en minister eller riksdagsman egentligen äga?
Om du äger aktier bör de helst vara inhemska företag - annars är du osolidarisk och stöder arbetsplatsexport. Gud förbjude att du skulle äga aktier i kinesiska eller ryska bolag. Med undertecknads aktieportfölj är man nog helt omöjlig som kandidat, sen kan det vara hur bra porföljdiversifiering som helst.
Om du äger inhemska företag blir det genast tal om jäv. Catch 21 så att säga, du kan varken äga inhemska eller utländska värdepapper. Finns det egentligen något som skulle vara okej? Fortum kan man glömma genast, det finns hur mycket möjligheter som helst att dra hemåt genom justering av energibeskattning etc. Neste oil kan man glömma av samma orsak. En liten Nokia-post kanske skulle vara okej? Det hör ju till att man ska vara stolt över nationalklenoden. Teleoperatörer bör man däremot sky som pesten, speciellt nu när bredbandstvånget är på tapeten.
Möjligen kunde av landsortsdrake från hembygden vara ok - typ Ilkka?
Misstänksamheten är så massiv av man snart knappt kan ha ett stamkundskort från S-gruppen.
Dessutom borde man helst arbeta nästan gratis. Efter de aktuella påslagen för riksdagsmännen kommer de rätt nära genomsnittslig mellanchefnivå i företagsvärlden, naturlightvis på tok för mycket! På sin höjd kunde man tänka sig lön i nivå med närskötare - riksadagsmännen ska ju vara som folk är mest.
Det är tydligen så att det är ett absolut krav att man inte förstår sig på ekonomi för att få ställa upp? Annars kan man väl inte förklara att nån kan tänka sig satsa 30..40k€ på en valkampanj med osäkert resultat för att knappt tjäna ihop till nästa val innan det är dags….
Betydligt bättre att sätta pengarna på aktier, då vinner man åtminstone i snitt.
Undrapå att man måste fiffla för att få ihop kampanjbudjeten.
Finlands folk får med denna logik precis så bra riksdagsmän som de förtjänar: Kändisar av BB-klass som klarar sig halvdåligt i privatlivet och knapp förstår ett smack om ekonomi. Sen kan väl ingen bli förvånad när dessa förmågor styr statsskutan på grund?

Sommarvinds värme
Slipar med varsamma tag
Själens ojämnheter

Som en strandsten polerad
Finner mig skymningsljuset

Enligt färsk statistik från Eurostat håller Finland en tredjeplats i löneökning under första kvartalet 2010 jämfört med året före:

Data är inte justerat för antal arbetsdagar - det torde gälla ±1dag. +5% är i varje fall ohållbart. Det är klart att vi inte kan klara oss i internationell konkurens med fortsatt stigande lönekostnader.
Ibland känns det som om regeringens budskap i början av krisen 2008 -” Ta det lugnt, det går bra för Finland” -gick hem lite väl bra bland konsumenterna. Avsikten var ju att undvika paniksparande vilket skulle ha fördjupat krisen. Också företagen har tagit det lugnt och permitterat istället för att avskeda folk. Arbetslösheten ha rinte stigit över 10%.

Men ibland undrar jag om inte lite mera krismedvetenhet skulle behövas?  Att döma av löneutvecklingen och strejkivern skulle man kunna tro att vi befinner oss mitt i hetaste högkonjunktur. Hej, hallå! BNP har sjunkit 8% och har inte börjat stiga än. Exporten har sjunkit med en tredjedel.

Det blir svårt för regeringen att tala om för medborgarna att pensionsåldern måste höjas, skatteuttaget öka och servicen försämras. Kanske en kortvarig arbetslöshetstopp på 15% skulle ha varit hälsosam ändå?

Under 90-talets kris gick man kanske fram för hårt med osthyvel och gav sparken lite för lätt. Blev det ett överslag i andra riktningen denhär gången?

En arbetsgrupp som funderat på timresursfördelningen och grundutbildningens  mål har lämnat in sina förslag till undervsinignsminister Henna Virkkunen.
Enligt fröslaget skall olika ämnens undervisning samordnas i större helheter- ämnesgrupper.
Ett av förslagen är att alla elever ska erbjudas minst 3 olika alternativ till A1-språk av vilket ett måste vara det andra inhemska. A1-undervisningen börjar i klass 2. Om minst 10 elever väljer ett visst språk bör undervisningen ordnas… detta torde medföra betydande utökning av alternativen. Om jag inte minns fel krävs i Vanda minst 18 elever.
Vidare ska A2-språkstudierna påbörjas senast i klass 5.
I B1-språkstudierna som påbörjas i klass 6 måste senast det andra inhemska språket ingå (om man alltså inte valt det tidigare).

Men med förvåningens finger i häpnadens öpppna mun läser jag däremot att EK lämnat en avvikande åsikt: De anser att det andra inhemska bör vara valbart:

Opetuksen järjestäjien tulee mahdollistaa nykyistä laajempi kielitarjonta oppilaiden ja vanhempien valittavaksi. Valinnanmahdollisuuksia tulee laajentaa myös luopumalla toisen kotimaisen kielen pakollisuudesta, todetaan EK:n eriävässä mielipiteessä.

..och jag som trodde att företagen såg svenskakunskaper som något attraktivt?

För övrigt anser jag att för stor valfrihet redan i grundskolan är av ondo. Barn kan och ska inte behöva välja sin framtid som 10-åringar. Deras föräldrar kan antingen idka önsketänkande eller ha noll koll. Ett visst “förmyndarskap” behövs det nog!

Idag har Vanda stads fullmäktige seminarium on utredningarna Helsingfors-Vanda och metropolutredningen.

Jenni Airaksinen från Tampereen yliopisto berättade roligt och fartfyllt om läget inom det internationella metropolforskningen med fokus på organisationsmodeller och förvaltning. Vem har sagt att det måste vara tråkigt att forska i organisationsmodeller?

Hon hade studerat förvaltningen i 11 metropoler världen över. Läget är ofta så råddigt att man inte kan tala om förvaltning utan snarare om smusslande. Redan definitionen metropol är svår. I metropolet Wien bor det 2,4 eller 6 miljoner beroende på vem man frågar. Den största definitionen innefatter invånare från 4 olika nationalstater.

I Canada har man gått in för tunga strukturer med kommunsammanslagningar. I London har man lättare lösningar med direkt folkval på två nivåer.

I Barcelone och Paris går en hel del energi åt till inbördes bråk och konflikter.

I Paris har man dessutom skött om metropolens ekonomi förträffligt … genom att “deportera” alla fattiga (socialt boende) och döda (alla aktiva begravningsplatser finns i grannkommunerna). För att göra det rikgtigt krångligt finns det hudratals om inte tusentals olika samkommuner - ingen behärskar helheten…

Hon ser att man inte i varje fall ska sträva efter att organisera allt på en enda nivå.

Studien ska nu gå vidare genom en fördjupning i några få (6) utvalda metropoler, förslagsvis åtminstone Dublin och Stuttgart. En god poäng är att nationalstaternas gränser verkar bli allt lägre. Varför tar vi inte då med Tallinn i utredningarna?

Min egen tolkning idag är att Helsingfors-Vanda utredningen är en zombie. Den är död , men rör fortfarande på sig. Det har gått upp för Helsingforspolitikerna att det kostar 300 miljoner extra per år om de nuvarande Vandaborna ska få lika dyr service som de nuvarande Helsingforsborna. Nu när man har egna ekonomiska problem som man har svårt att hanskas med vill man inte ta sig an detta. I Vanda har vi en kärnkompetens och det är att vara panka. Vi klarar av att snåla med pengarna och att göra de nödvändiga besluten utan stora åthävor.

Däremot kan det väl hända att någon tvåstegsmodell med en del av beslutsfattandet uppflyttat på en ny överkommunal nivå kan förverkligas, här kommer inte eknomin emellan på samma sätt.

Nu har det börjat ta fart i diskussionen om bostadsränteavdragens vara eller inte vara. Inte bara minister Vapaavuori (som annars inte hör till mina storfavoriter) kör saken, också finansministeriets skattearbetsgrupp under ledning av Martti Hetemäki lär syna dem. Eftersom det tydligen är min avsikt att vara möjligast impopulär har jag länge talat för att dessa avdrag gradvis kunde avskaffas:

• De utgör egentligen bara ett förtäckt bankstöd. Genom avdraget har bostadsköparna möjlighet att ta större lån
• De driver bostadspriserna uppåt, totalt sett vinner alltså inte barnfamiljerna som alla vill värna om. Dey är dock svårt att förklara för gemene man som ser avdraget på sin deklarationsblankett
• De utgör ett stöd för ägoboende som alla betalar, också de som bor på hyra.

Jag förutspår att detta tema hastigt sopas under mattan som man brukar inför riksadagsvalen eftersom det blir impopulärt bland röstarna. När sedan valet väl är över kommer vinnarna med bistra miner och berättar att ekonomin är riktigt på glid och nu måste tyvärr alla bidra. So it goes - som Kurt Vonnegut  brukade säga…

Alternativet är att man tiger ihjäl saken och låter bli att höja maksimiavdraget så att dess inverkan på ett årtionde minskar betydligt.

1. Budjetfinasiering är det ända rätta för yle. Det finns redan ett system som är byggt för att samla in pengar från hela folket och ta hänsyn till inkomstskillnader. Det kallas statsbeskattning. Vardför bygga upp ett nytt system för att samla in pengar från varje hushåll och sen fundera ut en ny mekanism för att kompensera låginskomsttagare? Problemen hänger antagligen ihop med att man har kommit överens om ramar för statsfinanserna. Om man vill lägga till yle-finansieringen måste ramarna förhandlas om … och den pandoras ask vill ingen öppna.
2. Regeringen är handlingsförlamad. Statsministern är en lame duck och partierna börjar få valfeber. Hur i friden ska vi komma från dethär systemet där alla stora besklut måsta tas i regeringsförhandlingarna, med småjusteringar under de första två åren? Val oftare … val hela tiden? Val mera sällan? Dela valen så att landet har tio valområden med ungefär lika många ledamöter och håll val i tur och ordning var sjätte månad?

En grundide som jag tycker är fiffig när man talar om skatter är att systemet ska vara enkelt och genomskinligt. Alla ska kunna förstå hur skatterna fungerar. Från denna grundtanke följer att avdragen ska vara få - då kan också skatteprocenten vara lägre.
Under 90-talet var denna gruntanke acceptrad också inom statsmakten. På senare tid har man hemfallit till allsköns råddande med olika sorters avdrag och stöd.
Nu när statens ekonomi börjar bli skral ser man sig omkring efter nya inkomstsorter. En nämnd möjlighet är den sk bostadsinkomsten. Den som själv äger sin bostad har alltså en gömd inkomst motsvarande den hyra som man kunde få för bostaden. Dumheter!
Om man vill förenkla systemet kan man börja med att småningom köra ner avdraget för bostadslånsräntor - detta förtäckta bankstöd. Det lär kosta staten ca 4 miljarder per år i förlorade skatter. Vill man sen ta i ännu mer med hårdhandskarna kan man börja beskatta vinsterna för försäljning av egen lägenhet.
Dessa är enkla förändringar som alla kan förstå. Dessutom rinner stödet egentligen iväg till bankerna som ger mera lån. För efekten av dessa avdrag är ju att alla har råd att betala mera för bostaäderna - alltså stiger priserna. (ja ja , det behövs övergångstid, säg 10 år)

Det har diskuterats en hel del om hur man kunde få ungdomar att börja studera tidigare. I snitt lär det ta 3 år innan nyutexaminerade studenter inleder sina högskolestudier. Det kan knappast vara bra för nån part. Minst av allt gynnar mellanåren landets ekonomi.
Undervisningsministen vill lägga mera vikt på studentexamen och ta minska på det inträdesproven. Visst är det rätt kosntigt att man tex till juridiska ska plugga dygnet runt i månader för att ha en chans - sen får man kanske påbörja sådana studier som man får poäng för. Oftast tar man sen om rumban 1-2 gånger innan man lyckas. Så man har egentligen studerat redan 1-3 år när man blir antagen.
Det riktigt klassiska universitetssystemet är ju egentligen precis tvärtom: Alla som har avlagt studentexamen har rätt att på börja studierna. Sedan - efter ett år eller så - kommer det en dundertent som man måste klara av för att få fortsätta. Gallringen kan vara tom mycket rå , 15% vidare…

Detta system är fortfarande i bruk i tex. Tyskland. Båda har sina sidor. Det klassiska systemet gör att man börjar studera direkt. Faran är att man väljer ett “drömämne” som man inte har förutsättningar att klara av. Å andra sidan har man i vart fall hoppeligen lärt sig något nyttigt fast man inte får en examen. Vårt system gör att man inte “studerar i onödan”, gallringen sker innan studierna börjar. Då tynger inte ett stort antal studenter på universitetes resurser. Studenten är i praktiken garanterad en examen, förr eller senare. Vi har istället utlokaliserad “onödiga studier” till mellanår och prepkurser.

Jag undrar om inte nån form av kompromiss skulle vara bra i detta fall: En gallring på basen av betygen som leder till att man tar in 20-30% fler än man har som mål att utexaminera. Sedan flere obligatoriska tenter som måsta klaras av för att få fortsätta - helst med möjlighet till snabb omtagning om en vecka eller så (man kan ju trots allt bli sjuk eller så). Iden är att misslyckas snabbt om man ska misslyckas. Grundstudier kunde inledas flere gånger om året för att underlätta omstart för sådana som fallit ur eller blir hemförlovade från armen. I kombination med extra resurser för studiehandledning borde ett sånt system ge utdelning både genom snabbare studiestart utan mellanår och intensivare grundstudier.

I vart fall är det viktigt att tänka på nya lösningar. Det är uppenbart att det nuvarande systemet inte fungerar bra.

Vandas bildningsväsende har gått 8M€ under budgeten 2009. Du läste rätt: UNDER BUDGETEN. Lönekostnaderna och speciellt bikostnaderna har minskat, hyrorna ner 1M€. Det torde vara första gången i mannaminne som detta sker.
En stor faktor är dagisbarnen, vars antal har sjunkit snabbt under hösten. Medan det i januari 2009 fanns 400 barn mera i kommunal dagis jämfört med 2008 sjönk antalet på hösten 2009 till samma nivå som 2008. Arbetslösheten ökade…
Procentuell var ju skillnaden inte speciellt stor i en budget på över 300M€, men ändå.
Vidare goda nyheter: Staten har beviljat extra stöd på 2.15 M€ till Vanda för att minska på klasstorleken i skolorna. Det betyder extar resurslärare så fort sådana kan uppbringas och 44 extra undervisningsgrupper i höst. Stödet lär vara högst i landet räknar per invånare.
Sällan har man sett så glada miner när de förtroendevalda bröt upp efter undervisningsnämndens möte idag

Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Så är det också synbarligen med den sk. kompletterande dagvården. Den som förskolebarnen behöver före och efter förskoleundervisningen.

I Vanda har vi ordnat förskola endast i lågstadieskolorna. Det verkar pedagfogiskt motiverat och ger dessutom en extra verksamhetsvolym i skolorna. Den kan vara bra att peka på i en omgivning där man tycker att ca 1000 elever per skola är rätt lämpligt. Två av de fyra geografiskt väl spridda skolorna har näsan knappt över vattenytan - antalet förskolebarn klarar med ett nödrop minimigränsen 10 st år efter år.
Förr sköttes den kompletterande dagvården vanligen av olika föreningar. Det fungerade rätt bra och de flesta torde ha varit nöjda med arrangemangen. Sen ingriper staten med goda intentioner: Alla ska ha rätt till kompletterande dagvård. Kommunen är skyldig att arrangera sådan. Det är väl bra eller hur?
Nå, slanten har sanerligen två sidor. Om kommunen är skylldig att arrangera en verksamhet duger det inte med att en förening har sådan verksamhet nära förskolan. Nej, kommunen måste antingen stå för verksamheten själv eller göra upp ett köpavtal med föreningen, efter konkurrensutsättning naturligtvis. Konkurrensutsättning är för tungrott. Återstår att arrangera själv.
Men alla behöver inte kompletterande dagvård. Kanske föredrar de fortfarande föreningens verksamhet som kanske också ordanr eftis för det äldre syskonen. I ddt värsta fallet blir staden kvar med 3 barn i en grupp. Ohållbart dyrt! En minimigräns måste nog sättas upp. Om det blir 5 eller 7 eller något annat antal återstår att se. Nu kommer kruxet: Om kompletterande dagvård inte ordans i en viss skola kan barnen naturligtvis inte heller gå i förskola där, utan erbjuds förskola i någon annan skola - på ett betydande avstånd. Gränsen kan förverkligas i praktiken för de två mindre skolorna. Faller 2-3 barn bort kan inte heller förskola ordnas där.
Statens önskan att garantera alla barn rätt till kompletterande dagvård leder alltså till att förskolor dras in och barnen får en ännu längre skolväg. På sikt kan det betyda att hela skolan läggs ned som för liten…
Det var knappast avsikten.

Enligt Barometern 09 tror bara 67 av finlandssvenskarna idag att svenskan har en framtid i Finland. Jag kan inte komma undan tanken att det kan vara hälsosamt.
Om svenskan inte mera är en självklar sak kan det leda till antingen bättre medvetenhet och aktivism eller apati. Låt oss hoppas att det bli det förra. Om svenskans ställning upplevs hotad men modersmålet känns värdefullt blir reaktionen det förra. Om språket värderas är lågt och situationen känns hopplös blir det apati istället.

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Albanen Ibrahim
olycksdiger, till tusende kval för Finlands söner

…fritt efter Iliaden. Lägg in Akilles istället.

Vem är denna gudinna som det talas om? I Iliaden är det inte alldeles klart, men i fallet Ibrahim är det tydligt att det är mediat som sjunger. I själva verket skiljet sig ju inte nes storyn värst mycket. I fallet Ibrahim är skalan mindre. I iliaden drog en hel nation ut i krig mot Troja “med tusen skepp” för att hämnas att Helena svikit kung Menelaus. Och dessa som drog ut i fält kallades hjältar?

Ja, det finns nog något som är fel i samhället. Vi är helt införstådda i att män (kvinnor med för den delen) super och gör sin partner illa, med bara händerna eller olika tillhyggen om sådana finns tills hands. Det blir kanske en liten notis i lokalbladet : ” “Man slog ihjäl hustru efter fylleorgie”. Det är nästan som om det skulle vara okej. Allas vår Matti gjorde något liknande (med kniv). Vi skakar på huvudet- voj voj denna Matti.

Vad är så chokerande nu? Ibrahim var av allt att döma helt nykter - en försvårande omständighet. Dessutom gick hans vrede ut över sådana som inte hörde till kärnfamiljen.

Men visst är det befogat att fråga varför ingen gjort något? Efter alla dessa år av hot och strul kan man väl inte säga att dådet kom som en överraskning? Det är som om Ibrahim funnits i något slags limbo - varken riktigt finländare eller utvisad. Kanske hans värsta förbrytelse var att inte följa finska normer - att supa sig så redlös att han inte förmår göra riktigt allvarlig skada.

Det verkliga frågan är hur många tragedier av grekiska mått det behövs innan vi inser att folk inte kan lämnas ensamma med sina problem.

Var idag på publiceringstillfället för Magmas utredning “Svenskans ställning i metropolen” av Marianne Mustajoki. Blandade tankar och intryck:

Moderna metropoler är inte enspråkiga. En levande flerspråkighet förutsätter aktive insatser, fungerande strukturer och fördomsfrihet.

• 25-30 procent svenskspråkiga behövs för en naturlig lösning av svenskspråkig service - dit når vi inte upp i huvudstadsregionen.

• Två huvudmodeller finns för framtiden:

1. 1. Två eller flere städer går ihop
2. 2. Ett regionförbund med flere städer.

• Svenskarna är ganska många, vi har stor fördel av att tänka stort. 
• Tjänstemänne låter sig inte rubbas - svensk service fungerar perfekt, sen kan man göra hur många utredningar som helst som pekar på annat.
• Regionalt servicesamarbete är nödvändigt i regionen
• Hinder finns: Stora brukarvolymer med invanda sätt att få service, stadsvisa lösningar, otympliga it-lösningar (trots stadsdirektörernas stöd verkar den svenska serviceportalen ha sprungit mot väggen), konkurrens, maktförlust, ointresse

Teser:

• Ingen förvaltningsmodell ger svenska servicegarantier.
• I alla modeller kan den svenska servicen förbättras
• Service över kommungränserna talar för sammanslagning

Helsingfors-Vanda sammanslagning är sämst …leder till uppdelning i två läger, öst och väst.
Enlig demografiskt perspektiv skulle Helsingfors-Vanda-Esbo-Grani-Kyrkslätt-Sibbo vara bäst.
Att städerna fortsätter som nu är mycket osannolikt.

En förändring ses alltså som önskvärd och högst sannolik. Några helt entydiga rekommendatione gavs inte, utom möjligen att en sammanslagning Helsingfors-Vanda är det sämsta alternativet som leder till en djup indelning i öst-väst med påföljande segregationsproblem.

Jussi-Pekka Alanen har kommit med en ny metropol- pamflett. Det är en diger lunta som innehåller en hel del bakgrund och tankar om regionens utveckling.
Huvudtesten verkar vara att det måste finnas ett sätt att fatta beslut på en överkommunal nivå om ärenden som hör hemma där. Alanen verkar luta åt att ett dirket folkvalt fullmäktige för regionen. Alanen säge rinte direkt om han anser att denna nivå borde ha beskattningrätt som i Sverige, men nära till hands ligger det. Om det är viktigt med en enhetlig infrastruktur och allmmän kommunikation (för att bara nämna två exempel) varför bärs då inte de skattemedel som behövs för dessa ändamål upp på regionnivå?

En sats som falle rmig speciellt i smaken hittas på sid 126, ungefär såhär: “Ärenden som rör region-nivån, den kommunala nivån och närnivån är demokratins tre-enighet. Alla dessa nivåer måste tas i beaktande och stödas, men beslutsfattanden får inte vara överlappande”.

Ja. Demokrati och genomskinlighet i beslutsfattandet på alla dessa nivåer är vad som behövs. Det behövs en vilja att lösa den knuten. Jag vidhåller fortfarande min åsikt att en direkt kommunsammaslagning enligt nuvarande kommunalllag är det sämsta alternativet.

Alanen är pessimistisk vad gäller frivilligt samarbete eller samgång: Esbo kommer inte att gå med om inte staten tar till hårdhanskarna.

Det värms alltså upp för statliga åtgärder om inte en tillfredsställande lösning utkristalöliserar sig i de kommunala utredningarna.

Vandapolitikerna har talat ihop sig om ett avtal - eller borde man kalla det fördrag - för att stabilisera stans ekonomi. Mycket utrymme i diskussinen får skattehöjningarna: En höjning av kommunalaskatten till 19% och en höjning av den allmänna fastighetsskatten med 0.1% till 1%. Det är att ta den lätta vägen säger kritikerna - som att ordinera steroider åt idrottare. Visst har de rätt på sitt sätt.
Den “smala vägen” går i hårnålskurvor uppför en brant bergvägg. Uppe på toppen väntar en effektivt fungerande kommun med lätt balansräkning. Vi i Vanda har börjat på den vägen redan för flere år sedan och vet att det går längsamt framåt. Håller man för hög fart och missan kurvan är avgrunden djup.
Vanda-avtalet innehåller många strukturella refomer som leder år rätt håll - bolagisering av fastighetsskötsel och städverksamheter mm. Utförsäljning av udda bostäder och kontorsfastigheter i stadens ägo. Totalt ska utrymmena minska med 40 000 m². Det kanske inte finns många direkt tomma fastigheter, däremot finns det säkert många funktioner med rätt gott om utrymme till förfogande. På privata sektorn har man ju minskat på ytan/anställd redan länge. Själv har jag flyttat till nya utrymmen att antal gånger sedan medlet av 80-talet. Varje gång till mindre utrymmen. Förr hade jag hyllmetervis med mappar. Så småningom har jag konstaterat att jag egentligen aldrig använder materialet. Efter varje flytt har mängden minskat. Nu klarar jag ett flytta med två flyttlådor (2 gånger i år!). Trots denna “kompression” småler killarna från Tokyo-kontoret åt våra utrymmen: I ditt rum (jag har faktiskt fortfarande att eget rum) skulle vi jobba minst 3…. Allt är relativt.
Trots skattehöjningarna får staden ta 140 miljoner € nya lån 2010. Resultatet beräknas bli -50M€. Utan höjningarna skulle vi se nästan 30M€ större siffror. Staden löser alltså inte sina problem med värkmedicinen skattehöjning. Den lindrar bara efekterna av recessionen så att staden bibehåller sin verksamhetsförmåga. Speciellt illa smakar på sitt sätt höjningen av fastighetsskatten, den är ju osocial emedan den inte beaktar fastighetsägerens inkomster. Den allmänna fastighetsskatten slår mot dem som har stora tomter med mycket byggnadsrätt. Arkletypen är folkpensionären i frontamannahuset på 10000m² tomt. Kanske begaren rinner över för nån av dessa?
Å andra sidan vet vi att vi internationellt sett tar ut lite fastighetsskatter, något som OECD påtalat. Fiskalt sett är fastighetsskatten i god skatt: Den avkastar oberoende av konjunktur och fastigheter kan inte flytta till grannkommunen på jakt efter lägre skatt. Den ger int eupphov till flitfällor och belastar inte arbete eller förhindrar investeringar.
I slutet av avtalsperioden (2013) kommer satden att ha en lånebörda på ca 900M€ (4500€/invånare). Utöver detta kommer 150M€ som gäller investeringar i ringbanan och infrastruktur i Marja-området. Det är egentligen dessa investeringar som spränger budjeten totalt. Å andra sidan är de absolut nödvändiga för stadens utveckling.
Totalt sett är överenskommelsen inte ett trevligt papper, men anatagligenen av de mindre dåliga lönsingarna på de akuta ekonomiska problemen.

Debatten har gått het om fastighetsskattens vara eller icke vara har gått het efter statsrådets ebslut att rucka på gränserna för den kommunala fastighetsskatten. För kommunen är fastighetsskatten en bra skatt, en fastighet flyttar inte ut. Fastighetsskatten skapar inte heller flitfällor genom att göra det ofördelaktigt att ta emot ett arbete.

Som nackdel har nämnts att skattetypen är osocial eftersom den inte beaktar inkomsterna. Sant - åtminstone delvis. Nog torde välsituerade personer oftare bo på värdefullare fastigheter? Undantag finns förstås - fattiga pesnionärer som sitter med ett gammaöt hus på en värdefull tomt med riktigt mycket byggnadsrätt.

Hur ligger vi då till internationellt? OECD:s skattedatabas tar upp den totala egendomsskatten i % av BNP i olika länder. Senaste siffror är från 2006. Om inte minnet sviker mig hade Finland då ännu en egendomsskatt som tog vid vid cirka 1M€:

 

Som ni ser ligger Finland mycket lågt i tabellen i denna skatteform. Vi kunde fördubbla egensdomskatterna innan vi kom upp till EU15-genomsnitt. Utrymme för höjning skulle alltså finnas utan att vi förlorar i internationell konkurensskraft. Många av de länder vi i dagligt tal anser vara lågskatteländer - USA, UK mfl - har betydligt högre skatter på egendom.

Beskatta då de riktigt rikas finasniella egendom istället för boende säger säkert någon. Här finns två problem. För det första finns det rätt få sådana "riktigt rika" mänskor. Ska man få in några pengar måste saktten betalas av dig och mig, medelimkonstttagare som det finns gott om. För det andra finnsd et inget som förankrar den finansiella egendomen till Finland. Några minns säkert hur redan vår gamla egendomsskatt drev några "riktigt rika" att grunda holdingbolag utomlands.

Men, men … i Finland är boendet en riktigt helig ko. Alla ska ha möjlighet att bo i en villa. Därför är det politiskt svårt att beskatta boende. Tvärtom har vi generösa skattelättnader för bostadslån - vilka egentligen rinner i bankernas och bostadsförmedlarnas ficka genom högre bostadspriser. Drar man in de skattelättnaderna bestraffar man barnfamiljer istället för pesnionärer med en stor tomt. Hur man än vänder sig är rumpan bak

Skattetrycket på boende och kanske också konsumtion kommer att stiga - det är ett bättre alternativ än att höja skattetrycket på arbete. Nu skulle det bara gälla att komma på sätt som korrigerar de värsta sociala snedvridningarna.

Solsken i dimman -
Genom drömmar i opal
driver själen fritt

Turerna kring kommunernas pensionsförsäkring ger mera bränsle till brasan: Det är dags att skrota alla dessa kanaler genom vilka poltiker inom slutna kabinett kan bestämma om saker som borde behandlas inom den öppna marknaden. Allt har gått lagligt till … fine. Den verkliga frågan är egentligen - på samma sätt som för rundradion - varför det behövs en poltisk utnämnd delegation och styrelse för att styra verksamheten? Varför behövs det egentligen ett separat system för de kommunalt anställdas pensioner? Varför är det systemet annorlunda, med bland annat lägra krav på soliditet, vilket möjliggör hög risktagning? Vem står för fiolerna om riskerna realiseras? Trumvirvlar …. du och jag!
Detta har bland annat tagit sig uttryck i oro för att det inte finns tillräckligt många kommunalt anställda för att betala de framtida pensionerna om kommunerna privatiserar och/eller konkurrensutsätter sina tjänster.
Är kommuninnevånarna betjänta av att strukturerna cementeras genom en sådan bindning?

Det är dags att omvärdera en hel del i vårt samhälle. Var behövs verkligen politisk styrning? Behöver vi politiskt utnämnda tjänstemän? Jag anser att dessa är exempel på antidemokrati! Åtgärdas dessa inte självdör vårt demokratiska system till slut genom medborgarnas bristande förtroende och apati.